Att njuta i nuet

Fortfarande har jag så svårt att föreställa mig att vi ska bli fyra. Ibland tror jag nästan det är svårare att tänka sig än när jag skulle förstå att vi skulle bli tre. Det logiska jag kommer fram till är att det beror på att jag inte hinner reflektera så mycket över det på egen hand som förra gången, än mindre reflektera över det tillsammans med Tobias.

Vi fick liksom fundera, stöta och blöta, inför beslutet men sedan är det bara att hänga med på resten av livet. Det enda jag vet är att jag inget vet hur det blir. Det är en ganska befriande känsla att inte ha kontrollen. Att bara passivt vänta.

Vi får ungefär lika ofta som förra gången frågan "Hur går det? Har ni hört nåt?" och jag påminns om att jag så lätt glömmer att för oss är det normaltillstånd att vi inte hört något redan men att det för andra inte är det.

Jag har ju gissat att vi får besked i höst. Jag ändrar inte datum, men tror faktiskt mer på vårkanten.

Jag vet att Hanna också längtar och det gör ibland ont att inte kunna säga att Pytte kommer snart. Men samtidigt vet jag att det kommer ta mycket kraft och energi för henne att bli storasyster. Hon kommer antagligen få det väldigt tufft många stunder. Så jag försöker att njuta av att verkligen få finnas där för just henne just nu, innan jag ska räcka till för ännu ett barn.

Tre månader bakom oss

Tre månaders väntan och längtan har vi bakom oss. Vi firade med en kaka i dag.

Det slog mig i dag att i väntan på Hanna var mycket fokus på oss själva. Vi visste ju inte riktigt hur det skulle vara att bli föräldrar, särskilt till ett barn som redan finns.

Nu vet vi inte hur det blir att vara tvåbarnsföräldrar men jag tänker mycket på dig och Hanna nu. På din bakgrund, hur du kommer uppleva det att vara adopterad.

Jag surfar runt och funderar på att läsa en nybörjarkurs i kinesiska för att underlätta kommunikationen med dig i början och förstås för att jag är intresserad av det språk som talas i ditt och din systers ursprungsland. Helst tillsammans med din pappa, men det är inte riktigt förankrat hos honom ännu. Vi får se vad som blir.

Återkommer.

Ungefär som med paraply

Ja, lite så här är väntan just nu. Ungefär som med paraply.

Distrahera mera

I dag lämnade vi efter att ha varit lite sega in en översättning av uppdateringen om att jag fått nytt jobb.

Det är ett sånt moment som överrumplande påminner mig om att vi väntar. Så hinner jag tänka en sekund att "Åååh! Vi väntar barn! Tänk så ringer de I DAG!? I DAG! Snälla, snälla kan de ringa i dag?" innan jag landar med fötterna på jorden igen och kommer ihåg att samtalet kan vara ett år bort. Den landningen är tuff att göra.

Men vi, nog särskilt jag, donar på här hemma med att sortera, slänga, sälja diverse saker. Möblerar om i ena och andra rummet. Alltså, jag kommer på att jag vill ha ut en otymplig bokhylla ur Hannas rum och ställa in i tvättstugan, så jag är jag ut en garderob till garaget för att inse att tvättstugans andra garderob är väggfast och så tänker jag om och ser något annat och något till som ska bort och så fortsätter det. Ännu har det nog inte riktigt burit frukt men vi knogar på med att fixa här hemma.

Jag drömmer mig bort på Pintrest och försöker fokusera på det jag kan påverka. I dag köpte vi lite större förvaring till kläderna som blivit för små för Hanna och som Pytte kanske kan ha. Jag har gett bort så mycket 86/92 men ändå finns massor, massor kvar, likadant med 98/104, så det är förstås en del att sortera och hitta lämplig plats för. Det är på gång, bara jag möblerar om lite mer ...

Oftast redo

I dag är diktafonen med mig för första gången. När jag hämtade ut den i helgen blev jag lite pirrig. Det är ett steg närmare att förstå att vi ska få uppleva detta stora en gång till. Jag sa till Tobias, att vi behöver köpa champagne att ha på kylning.

Det är läskigt att längta. Man kastar sig ut i ovissheten och gör sig sårbar. Frågan "Hur länge ska jag vara i detta?" finns inget svar på, inte ens ett "ungefär" framför räcker till. Men att få känna är ju också stort, magiskt, och det vill jag inte vara rädd att uppleva.

Så. Diktafonen. Det får ta en vecka, en månad, fast ett år. Nu levlar vi upp den här längtan. 

Två månader och tre år

Älskade Pytte,
Ibland tvekar jag nästan på att du verkligen finns. Inte för att vi inte längtar, eller för att jag inte vill, utan endast på grund av den ovissa världen utanför som tränger in i längtansbubblan. I en adoptionsprocess är det vid normaltillstånd många faktorer vi inte kan påverka, nu känns det som att det är så många fler. Jag tänker på att coronapandemin i det långa loppet till exempel skulle kunna leda till att någon av oss förlorar jobbet, blir väldigt sjuk eller att vår adoptionsorganisation faller och vi inte orkar börja om hos någon ny organisation.

Tankarna är ändå ganska lätta att slå bort eftersom att det inte är något som tyder på det just nu. Barn behöver familjer och barnbeskeden och domstolsprocesser rullar på även om resebesked av förklarliga skäl står stilla. Det är bara försöka tänka att vi får leva i nuet och utgå från att du faktiskt finns för oss och vi för dig och vi kommer bli en familj och resten vet vi inget om.

I dag var en speciell dag i vår familj. Framför allt för att det är tre år sedan vi fick din storasyster på ert barnhem i Taiwan men också för att det i dag är två månader som vi stått i adoptionskön i Taiwan i väntan på dig. Vi överraskade din syster med ett tokigt spel som hon önskat sig efter att ha sett på Youtube, ett där man sätter en snurrande hatt med godis och grönsaker på huvudet och ska försöka äta dessa utan att använda händerna, och berättade att det spelet är hennes och ditt tillsammans. Det gjorde henne väldigt glad och hon är så peppad på att lära dig att spela, så snart hon fått in snitsen. Jag vill varna dig för att det fuskas hejvilt, men jag har en känsla av att du kommer använda ungefär samma metoder.

Wow, Pytte, två månader alltså. I dag (ja, jag vet, det här skulle vi gjort för länge sen men du kommer lära dig att vi ibland är lite "skulle varit gjort igår"-människor ... ) har förresten din pappa hittat sin diktafon och jag beställt min, så snart kan samtalet veeeeerkligen få komma.

En speciell tisdag framför oss

Det har trillat in flera barnbesked från St Lucy sedan vi började köa. Tror det är fem(!) stycken. Jag har ingen aning om hur lång väntan varit, bara att det varierat. 

Vi lunkar på i vårt, känner ingen sorg över att det inte är vi. Herregud, vi upplever att vår väntan bara börjat och skulle bli väldigt ställda om frågan kom redan. Vi har pratat om det, att vi nästan skulle bli lite stressade. Men det är klart, sånt där går inte att styra och kom samtalet redan skulle det ju vara väldigt mysigt och roligt också. Intet är som väntans tider ... 

Särskilt för Hanna kan jag hoppas att vi blir fyra snart. Även om vi ganska sällan pratar om Pytte, pratar hon desto mer. Ofta innan läggdags. I kväll visade hon mig var hon och Pytte skulle ligga, att hon ska visa Pytte det sen. Jag säger att hon är så go' och förklarar att "Det är länge kvar innan Pytte kommer till oss. Först har vi sommarlov. Sen fyller du fem år och vi hinner till och med fira jul". Så säger hon "Oj!", men inte på ett ledset sätt utan lite fascinerat och att man ser att hon tänker på roliga saker hon har framför sig. 

På tisdag är det inte bara två månaders väntan bakom oss vi firar, utan det är också dagen när vi kom till Hanna på St Lucy för tre år sedan. Helt otroligt, ett helt liv sedan. Vi firar vår familjedag 20 maj, när vi kom hem till Sverige.