Namn och grannar

Bänkhäng utanför affären.

Vi har alltså hamnat i lilla Gimo, i Östhammars kommun, Tobias uppväxtort. Vi är så glada över att ha flyttat hit. Jag har nog inte berättat hur nära Tobias barndomshem vi hamnat? Snett mittemot! Hade någon sagt åt mig innan vi fick barn att jag skulle ett par meter ifrån mina svärisar, eller mina egna föräldrar för den delen, hade jag sagt "Inte en chans!".

Så får man barn, perspektiven ändras … Vi har verkligen hittat hem och kunde knappast önska bättre grannar eller en bättre plats för just vår familj att bo på. Det är så mysigt att äta middag tillsammans så ofta med farmor och farfar och även Tobias bror som vi gör och de hjälper oss med så mycket. Hanna älskar att leka med farmor och bygga med farfar, eller "Matsss" som hon säger när hon ropar på farfar över gatan.

I dag kom förresten ett till namn! Vi bläddrade i en bok och låtsades att barnen i boken, som handlar om förskolan, var barnen som går på Hannas förskola. Då sa jag dagiskompisen Eriks namn när vi pratade om frukostvagnen, att den brukar ju han och Hanna köra tillsammans, och på nästa sida låtsades vi vidare att det var barnen på förskolan. Hanna pekade på ett barn och jag frågade "Är det Joel?", "Nää", så tog hon sats och sa "Eiiik". Hjärtat studsar verkligen till varje gång man får höra henne testa ett nytt ord så tydligt första gången.

Namn på andra är faktiskt avsevärt vanligare att hon kan säga ganska tydligt jämfört med namn på saker. Ett tidigt namn som kom var "Kjell", en annan granne som vi ju känner men inte så väl att vi trodde det skulle bli ett av de knappt 50 ord hon säger så tydligt. Jag lovar farmor Maritha, snart, snart säger hon ditt namn också!

Att bli storasyster till någon som redan finns

Hur förbereder man sitt barn att bli storasyster till ett barn som kan vara allt från under året till över tre år? Vår dotter är sen i talet, pratar allt fler ord som vi förstår även fast mycket av det som kommer ur den där söta lilla näbben är sånt vi inte lärt oss förstå ännu. Men vi pratar om att en lillebror eller lillasyster också kan vara någon som inte har blöja längre som man kan hjälpa till med som med dockorna, men att hon eller han behöver hjälp med andra saker. "Du får lära din lillasyster eller lillebror att skriva bokstaven "H", som du ju kan, och så behöver hon eller han säkert hjälp att klä på sig. Sen är storasyskon jättebra på att trösta sina småsyskon när de är ledsna". Ungefär så.

När vi lämnade in vår ansökan till St Lucy förra gången, var vi öppna för att adoptera ett barn som vid barnbeskedet, alltså sex månader innan vi reste ner, var mellan 0 och 3 år. Det handlar om att vi var inställda på att vi ville ha ett så litet barn som möjligt. Det var av egoistiska skäl. Det känns enklare att vara en del av vårt barns liv så tidigt som möjligt för vår egen del och minska risken för att barnet hade flera svåra separationer bakom sig som vi behöver hantera och vi hade vissa rädslor för hur vi skulle hantera det.

Jag tror det är så för många som adopterar första gången. Att man på relativt kort tid ska ställa om sig från plusset som aldrig syns på stickan till ivf:er där plusset också gömmer sig till att man inte kommer följa sitt barn från födseln till att man missat barnets första ord, första steg och även till att barnet kan ha olika särskilda behov man behöver ta ställning till i förväg om man tror att man är redo för. Särskilda behov är just ytterligare en aspekt att ta in. Att i förväg behöva ta ställning till om vi är öppna för att ta emot ett barn med vissa sjukdomar eller funktionsvariationer. Där har vi varit relativt öppna i och med att sjukvården och olika stödinsatser som finns i vårt land ju är så fantastiskt jämfört med i många, många andra länder där mycket kostar för dig som familj i stället för att samhället tar kostnaderna.

Tillbaka till åldern. Nu till skillnad från förra gången pratar vi mycket om att vi är öppna för att bli föräldrar till ett barn äldre än tre år. Att vi inte som förra gången låter åldern styra. Vi är öppna för att vår familj kanske hör ihop med ett barn som hunnit fylla tre år, eller så visar det sig att vårt barn är i blöjåldern när barnbeskedet kommer. Åldern har ingen betydelse, så att säga. Förutom att det behöver vara så enligt riktlinjerna, att det barn vi blir föräldrar till måste vara yngre än Hanna. Tolv månader verkar vara det rekommenderade. Det handlar om att nyast i familjen också ska vara minstingen i familjen. Hur stort vårt barn än är vid barnbeskedet kommer hen ju vara nyfådd i familjen med allt vad det innebär.

Det är inte denna faktor som styr, men att vi är öppna för att ta emot ett lite äldre barn innebär också att vår väntetid kan bli kortare. Det är logiskt eftersom de allra flesta adoptanter önskar ett så friskt och litet barn som möjligt. Precis som det aldrig är någon "heroisk" insats eller välgörenhetsgärning att bli förälder genom adoption (känns konstigt att behöva skriva 2019 men tro mig, jag har noterat att det alldeles för ofta är på sin plats), är det heller inte det när vi tar ställning till att känna att kapaciteten kan finnas att ta hand om ett äldre barn eller ett barn med dokumenterade särskilda behov. Vi adopterar för att vi vill bli en tvåbarnsfamilj. Att vara öppen för att överväga dessa faktorer är en del i den viljan, att de gränser vi tidigare satt börjar luckras upp för att vi ser att vägen till tvåbarnsfamiljslivet kanske ser annorlunda ut än vi trodde för ett par år sedan. Sedan ska vi komma ihåg att i alla dessa överväganden har vi också ett barn som redan finns i familjen och hennes behov att ta hänsyn till.

Jag har börjat höra mig för vilka svåra men också ljuvliga upplevelser andra som adopterat lite äldre barn haft och jag suger åt mig som en svamp. Det är lite där tankeverksamheten ligger just nu. Ja, alltså den lilla del av hjärnan som har kapacitet att tänka på syskon just nu. Ni kanske haft en nästan fyraåring hemma? De har energi och mycket charm, strösslat med lite envishet, att fylla en annans hjärna och hjärta med.

Den 9 juli 2019, klockan 11.44.

Tobias tog en bild innan han sms:ade mig.

Innan vi fick barn var syskon så självklart. Så fick vi vår efterlängtade Hanna och det där med syskon kändes inte längre som något måste. Vi var till och med osäkra på om det var vad vi ville. Vi hade det så makalöst bra, vågar man verkligen hoppas på att turen och lyckan bara fortsätter?

Det var först när vi hade varit hemma ganska precis ett år som jag kände att jag verkligen ville att vi skulle bli fyra i familjen. Jag fungerar som så att då tänkte jag många, många steg framåt. Ett enda garnnystan av tankar och idéer och känslor som man nystar i fram och tillbaka. Tobias reaktion däremot var att han först ville ha ett fast jobb. Sedan kunde han börja fundera på syskon. Alltså gå in i ett rum i taget, stänga en dörr bakom sig innan han går in i nästa rum. Raka motsatser var det här. Ni kanske lever i en liknande relation? I perioder har jag hållit på att bli tokig av att inte veta vad han vill! Men jag har stillat mig och accepterat att han behövt tiden och tryggheten.

Han har haft vikariat på vikariat, varit på arbetsintervjuer men kammat noll. Fram till här för någon månad sedan då han var på två arbetsintervjuer inom ett par dagar så småningom blev erbjuden ett av jobben.

Så den 9 juli 2019 klockan 11.44, drygt ett långt år och två månader efter att min syskonlängtan infunnit sig, uppstod magi. Vi var på minisemester till Piteå, Hanna sov i min famn när jag satt i fåtöljen hemma hos min pappa och min telefon plingade till. Sms från Tobias, som satt två meter ifrån mig. "Klart Hanna ska ha ett syskon". Åh, vilka ljuva ord att läsa.

Vi har vetat att om vi bestämmer oss för syskon går vi i adoptionstankar direkt. Vi vill adoptera genom Barnens Vänner, från Taiwan och allra helst St Lucy. Vi förstår att det inte alls är säkert att våra barn har samma upplevelse av att vara adopterade och dessutom från samma land och eventuellt samma barnhem, men kan vi skapa förutsättningar för det så vill vi göra det. Vi tycker väldigt mycket om Taiwan som land, vill resa dit flera gånger under våra barns uppväxt och vuxna liv och även om jag kan tycka att ett så rikt land inte skulle behöva internationell adoption ur flera aspekter, tycker vi om hur adoptionsprocessen fungerar där.

Man har glömt nästan allt, men inte riktigt. Så snart vi kommit hem ringde jag socialförvaltningen och har bokat in vårt första möte, uppstartsmötet så att säga. Det blir först i slutet av augusti (hej semestertider). Utifrån det mötet bokas sedan intervjuer med oss var för sig och tillsammans. Sedan kommer de vilja prata med Hanna förstås. Utöver det handlar tiden fram till mötet 27 augusti om detta (jag har sagt åt Tobias att han kommer vara SÅ less på mig innan medgivandeutredningen är slut men också tycker det är lite charmigt, hehe):

• Skriva klart våra livsberättelser till socialförvaltningen (använder så mycket som möjligt från gamla medgivandeutredningen, ser till att det står med sådant som vi vet är av betydelse för St Lucy och Taiwan).
• Boka varsin läkartid till september/oktober (ett papper som ska fyllas i till socialförvaltningen och tester som ska göras för dem och samtidigt passar vi på att direkt fylla i det papper och göra de tester som St Lucy kommer vilja ha) 
• Utse referenter.
• Kontakta förskolan och meddela att socialförvaltningen kommer vilja prata med Hannas närmsta pedagog samt begära kontaktuppgifter så de kan nå henne så tidigt som möjligt. 
• Börja förbereda det fotoalbum som St Lucy kommer att vilja ha till vår ansökan.
• Ta reda på vilka registerutdrag vi behöver från olika myndigheter och hur vi kontaktar dem.

Nej. Vi vet inte hur lång tid det kommer ta denna gång. Adoptionsvärlden är ju så. Men vi tror att vi kanske är en tvåbarnsfamilj om drygt två år. Det är så mycket som kan hända längs vägen. För oss spelar, än så länge, tiden mindre roll. Vi njuter av vår familjetillvaro just nu och tar det bit för bit. Vi är inte riktigt "där", det är så svårt att se framför sig att vi kommer få en till liten människa att älska, men vi tar tag i de praktiska delarna som behöver göras och så får känslorna sjunka in sakta och tryggt.  

Att bli mamma till en lillebroster

Hallå ... Någon inne? Försiktigt, som om det var en gammal sommarstuga som legat i dvala kliver jag in i bloggen igen. Jag går igenom rum för rum, lyfter på lakan som täckt för de gamla möblerna, känslorna, och plockar upp dammtussar jag hittar här och var. Säger försiktigt hej till er som kanske redan hunnit göra mig sällskap och tänker att vi väl sätter på lite kaffe och så får gamla och nya gäster titta in när de har möjlighet och ser att lyset är tänt i den gamla stugan igen.

Ni har säkert era aningar om varför jag öppnat den här dörren igen och ni som gissar på att vi vill bli föräldrar genom adoption en gång till gissar alldeles rätt!

Jag tänkte först inte blogga om detta, eftersom det känns så annorlunda från första gången och mitt skrivbehov inte varit särskilt starkt än så länge. Men så började jag fundera på att jag kanske mycket bloggar för den där lillebrostern som kommer till familjen, så det inte blir så himla orättvist väldokumenterat för den ena men inte för den andra.

Ni ska få veta allt om hur vi har det och hur enkelt eller svårt det var att komma fram till att vi vill utöka familjen och hur mycket vi längtar efter att få komma i gång. Jag vill bara börja med att säga hej.

Så ,vad säger ni, är ni med på en till storkspaning?
Och just ja: Hej.

Hejdå och tack från oss

Avsked är svårt. Jag är nog mer typen som låter saker rinna ut i sanden. Men nu är det dags att säga hejdå till bloggen, till er bloggläsare. Jag hinner inte med att skriva särskilt ofta och ibland påbörjar jag inlägg som jag sedan tycker är svårt att bedöma om det blir för privat ur Hannas perspektiv eller inte. Då känns det bättre att sätta punkt.

Tack för att ni varit med oss, i våra toppar och dalar. Det har varit en helt otrolig resa till föräldraskapet, till familjelivet. Det blir inte riktigt som man tänkt sig innan. Så mycket lättare, så mycket svårare och så mycket mer kärlek än det går att föreställa sig. På en och samma gång.

För er som ändå vill fortsätta få en glimt i vår vardag, så finns jag på instagram (coolbridge). Hanna är förstås med där då och då. Annars blir det nog mycket om flytten till Gimo (vi flyttar om en vecka!) och säkert några bitar från mitt nya jobb som kommunikatör på Östhammars kommun.

Jag avrundar med att citera delar ur mitt första inlägg på denna blogg, som jag startade i april 2013 när tankarna behövde ta vägen någonstans.

"Ibland, egentligen ofta, ligger jag och funderar över varför storken inte hittar till oss. Kan det vara så enkelt att storken tycker om blommor väldigt, väldigt mycket och tänker 'Aldrig i livet att det där paret ska få ett barn. De kan inte ens ta hand om sin pelargon. Inte en chans att jag flyger ner i deras skorsten'. Och så vill jag smyga upp för att vattna blommorna, bara utifall att". 

Tänk att storken kom till slut och att vi ju fick precis den dotter vi längtat efter så länge, älskade Hanna Wei-Ching.

Hannas resa till morfar och gammelfarmor

Just nu är det främst hus, hus, hus i huvudet men det händer förstås mer i våra liv. Förra onsdagen åkte jag och Hanna till Öjebyn för att hälsa på framför allt Hannas morfar och gammelfarmor. Resan krånglade rejält. Tåget var timmar försenat, så vi missade vårt flyg och jag blev dessutom tvungen att ta bilen till Arlanda och parkera där för att köpa nya biljetter och komma med nästa flyg! Vi får se hur liten del av kakan SJ chippar in med.

Men det var en imponerad mamma när Hanna var en solstråle nästan, nästan hela vägen och väntan. Ett hett tips, utöver en extremt varierad och gedigen matsäck, är ett tips som jag fick av en annan mamma, nämligen böcker med klistermärken! Oj, vad Hanna satt och klistrade och undersökte. Väl framme i Öjebyn hade vi sedan två helt fantastiska dygn.

Spännande att utforska Arlanda. 

Man vet ju aldrig hur det blir innan och jag var lite nervös över att Hanna och min farmor skulle träffas och vi sova där, eftersom Hanna varit väldigt skeptisk mot personer som passerat 80-strecket. Men de fann varandra direkt. Jag har nog inte sett Hanna börja samspela så fint, så snabbt, med någon annan vi träffat. Hanna ville visa sin ryggsäck och sina trägrönsaker i princip direkt. Sedan var de nästan som ler- och långhalm resten av tiden. All lek fick ske på Hannas initiativ, i Hannas tempo. Jag vill säga att min farmor verkligen tog Hanna på allvar och det uppskattades. Samspelet berörde mig eftersom min farmor varit en så otroligt viktig, och stor, del av min barndom och jag blir påmind om min egen lek med farmor när jag var barn. Så blir det förstås vemodigt att vi bor så långt borta från morfar och gammelfarmor.

Gammelfarmor och Hanna skivar grönsaker.

Vi hälsade också på Barnens Vänner och det kändes förstås roligt att Anna och Hanna fick träffas. Anna är den som ringde till oss med barnbeskedet. Först var Hanna väldigt avvaktande, som hon brukar, men så såg hon flera bilder på sig själv och sken upp. På Barnens Vänner åt Hanna alla pepparkakor hon kom över och så gjorde hon samma sak som hemma hos morfar: sopade, sopade, sopade.

Det blev en bild åtminstone nära BV-skylten på mig och Hanna.
Här har jag och Tobias också fotat oss tidigare.

Jag är glad att jag tänkte till när biljetten bokades. Hanna och jag åkte en onsdag och kom hem en fredag eftermiddag. Det innebar att när vi kom hem, var Tobias redan hemma och sedan hade vi hela helgen tillsammans. Så dumt bara att det blev tvunget att bli bil i stället för tåg, eftersom bilresan hem blev fruktansvärt jobbig för Hanna som ju satt själv i baksätet. Det är hjärtskärande svårt att inte kunna förklara för en trött och ledsen tvååring att varje gång vi stannar och bilen står stilla ett tag medan vi läser i baksätet så tar det ännu längre tid att komma hem. Jag försökte finnas där genom att vinka i spegeln hon har på nackstödet och förstås prata och sjunga. Men sista halvan av bilresan räckte det tyvärr inte långt och mamman satt bredvid dottern och fällde också tårar innan vi äntligen tog oss den sista biten hem. 

Det var välbehövligt för Hanna, som hade det tufft att bearbeta det spännande äventyret särskilt under lördagen, att vi kom hem i anslutning till helgen. Hon grät och skrek väldigt mycket och kraftigt under lördagen, vid flera tillfällen. Det är så klart tufft att se men vi såg till att backa men ändå finnas där och säga det ("mamma är här om Hanna behöver tröst"), bekräfta känslan ("jag ser att du är arg") och vänta ut. Nästan efter varje utbrott, som denna dag kom vid små och stora motgångar, ville hon direkt vara nära och krama och pussa både mamma och pappa.

Jag försöker tänka att det är bra att hennes känslor kommer ut, att hon inte håller det inom sig. Vad det än är hon reagerar på, så även fast hon haft det väldigt roligt var hon bortrest från sin pappa i två dygn och vi var tillsammans med människor hon aldrig träffat förut. Särskilt för en person som har separationer bakom sig, är det klart att det i det undermedvetna kan trigga tankar om nya separationer.

Två dygn var kanske i kortaste laget för oss vuxna, men definitivt alldeles lagom för Hanna. Det är nästan så att jag börjat planera för nästa Öjebytripp tillsammans med Hanna. Men först behöver vi ta oss igenom den här flytten och finna ett hem.

Stora tjejen hade egen sittplats på flyget. 

Det som jag vill ge Hanna

Innan vi fick barn trodde jag att det skulle bli ett sätt för oss att lära känna andra barnfamiljer i Avesta. Så fick vi Hanna och det jag framför allt fylldes med, var en stark känsla av "Varför ska vi lära känna en massa nya människor hela tiden, när allt vi vill är att vara tillsammans med de fantastiska människor vi redan känner?" Förstår ni? Det är trevligt att träffa nya människor, absolut, och det vill vi inte sluta med. Men både jag och Tobias har starkare märkt att det vi önskar i vardagen, är att vara nära den inre kärnan. Det betyder så mycket mer än att hela tiden skapa nya, ibland väldigt flyktiga, relationer i privatlivet. Ja, den starka hemlängtan som drabbar så många småbarnsföräldrar drabbade också oss.

När vi fick Hanna kände jag ganska snabbt att jag inte ville att vi skulle bo isolerade i Avesta, borta från all släkt. Det är inte så jag växte upp. Ja, Hanna har sin fantastiska mormor i grannkommunen. Men det är inte samma sak som att kunna kasta sig på cykeln och ta sig hem till nästan hela stora släkten.

I lilla Gimo, som haft en allt starkare dragningskraft för oss, finns i princip allt och alla inom gångavstånd. Inkluderat nästintill hela tjocka, underbara, släkten på Tobias sida. Sedan vi träffades har jag älskat den lilla bruksorten och samhörigheten med nära och kära där. Jag älskar att det kan knacka på dörren, utan att det ringt först. Jag är uppvuxen med "Har ni kaffe?"-frasen och skorna som klampar in. Att gå till badet och alltid, alltid springa på någon man känner. Någon som slår sig ned i solstolen bredvid. Jag älskar att få se bekanta ansikten på Ica, stanna till och prata en stund. Att vara i Gimo, är det närmsta jag kommer hemtrakterna Norrbotten utan att behöva flytta hela långa vägen upp dit.

Innan vi fick Hanna kunde jag börja gråta i bilen när vi lämnade Gimo för att åka hem till tomma, tysta, Avesta. Så är det inte längre även om vi som nämnt längtat till Uppland. Men känslan att jag så småningom vill ge Hanna allt detta som hon inte kan få i Avesta, har vuxit sig väldigt stark.

Det är ju lustigt det där. Att när vi nu en period efter att ha sökt mängder av jobb haft inställningen att det nog kommer dröja innan vi kan flytta till Gimo ... Så kommer den där intervjun som kändes ganska bra, snabbt följt av den uppföljande intervjun och testerna och plötsligt, kort efter att man varit inställd på att Hanna kanske hinner börja skolan i Avesta, får man i stället tacka ja till det där fantastiskt roliga jobbet nära Gimo.

Redan i januari går flyttlasset. Det känns vemodigt att lämna jobbet efter drygt sju år. Men nästan ännu mer vemodigt att flytta längre från mormor även om hon finns kvar och bor nära Norrlandsmått mätt (en och en halvt timme med bil får vi mellan oss). Jag påminns om när jag mellanlandade hos mamma en vår, faktiskt våren innan journalistutbildningen där jag och Tobias träffades. Mamma och jag gick varandra på nerverna då och då (jag höll på med körkort och vi övningskörde ihop, say no more liksom, hehe). Men när jag sedan flyttade hundra mil hemifrån (igen), från hennes trånga trea, så grät hon på perrongen och jag på tåget inför den tomhet som skulle uppstå.

Jag återkommer till er med lite fler tankar, reflektioner och förstås informationen om vad jag ska jobba med. Behöver bara renovera kattklösta tapeter, hitta någonstans att bo, flyga till Norrbotten, gosa med världens bästa Hanna, packa flyttkartonger, styla hemmet inför kommande visningar, lämna in återrapport till Taiwan, gosa lite till, sälja hus och formellt säga upp mig innan månadsskiftet då. Just ja, så skulle man väl hitta lite julstämning här någonstans också?

Vi är väldigt glada över den dröm som nu går i uppfyllelse så otroligt snabbt, men för tillfället ganska stressade.