En sorts förälskelse

Mitt kusinbarn är världen för mig. Men det är sällan som vi ses. Jag har varit upp två vändor sedan hon föddes i början av april, vilket känns som alldeles för lite. För jag missar ju så otroligt mycket! Det är tur att hennes mamma, och hennes moster, är bra på att uppdatera mig.

I dag saknade jag henne extra mycket när jag fick ett mms på hennes uttryck när hon för första gången smakar torsk och potatis. Så små men viktiga steg i hennes liv. I mitt undermedvetna tänker jag på hennes kusin (jaja, tremänning om man så vill) som ännu inte anslutit sig till oss. Är de lika gamla? Kommer de trivas i varandras sällskap? Hur ofta kommer vi vara tillsammans? Att bo mer än hundra mil ifrån varandra är inte lätt.

Jag försöker tänka att det viktiga inte är hur ofta vi ses, utan att vi mår bra av varandras sällskap när vi väl träffas. Men när jag och Tobias nådde kommungränsen på väg nedåt igen efter intensiva dagar i Gällivare i somras trillade tårar nerför min kind. Jag tänkte på hur stor mitt kusinbarn skulle vara nästa gång som jag träffar henne. Jag vet inte riktigt när det blir, men jag förstod att det inte kan dröja för länge. I världen med henne hinner ju så otroligt mycket hända på en månad. Det händer givetvis att jag tänker samma sak om vårt barn. Att vi är så långt ifrån varandra. Att så mycket hinner hända. Men jag försöker att hålla ett avstånd från tankarna när jag kan, om de får mig att må dåligt. Det är ju så tungt och ångestladdat ibland. Att inte veta. Att inte vara tillsammans.

Tänk att man aldrig slutar förvånas över hur mycket kärlek som kan rymmas inom en. Mitt hjärta svämmade över av kärlek första gången jag såg mitt kusinbarn på riktigt. Plötsligt fanns denna fantastiska människa inte bara i sina föräldrars liv utan också i mitt liv utan att hon själv kunde ana vad hon betyder för en annan. Hon låg och vilade så sött i sina föräldrars säng. Jag var inte beredd på att jag skulle bli så förälskad, på något sätt, när våra ögon snart möttes.

Tänk, tänk, tänk när vi får träffa vårt barn. Första gången kan bli hur underbar, kaotisk, skrämmande och omtumlande som helst. Man har inte en (jävla) aning! Men som jag längtar.

Förresten, angående förra inlägget: Visst hade Misshultgren rätt i att tecknet betyder kärlek!