Det började för några månader sedan. Jag har fått ovanan att fånle och stirra mot föräldrar med barn som jag tror är adopterade. Hela jag vill bara gå fram och öppna mig som en bok. Bara "Hejjagheterlinaochjagochminmanskaocksåadopteraellerhoppasvivitrorattvårtbarnfinnsnånstansiasienvarifrånharniadopterathurkändesdetvadharviattväntaåhjaglängtarsåmycketniserutsomensuperrarfamiljåhjagvillocksåhadetsåsajagattjaglängtarsupermegamycket". Phuuuu.
Men det finns en ganska lugn del av mig också, och den kanske skulle säga nåt sånt här:
Hej,
Förlåt att jag stirrar så,
att jag inte kan sluta le.
Men jag tycker att er familj ser så vacker ut.
Och jag kan se oss i er, även om vi inte riktigt är där.
Men att se er tillsammans ger mig hopp, skänker mig mod och värme inför det som komma skall.
När jag ser er, säger hela min kropp och mitt sinne att det kommer gå vägen.
Det skänker mig lugn.
Vi kommer också att landa där i föräldraskapet, familjebanden och framför allt vardagen.
Förlåt att jag stirrar så.
Det är bara min längtan som svämmar över då och då.
Haha....precis så gör jag också. Liksom hejdar mig mitt i steget när jag ser en adoptivfamilj. Man får lite framtidstro!
SvaraRaderaHaha, skönt att man inte är ensam! <3
RaderaPrecis så gjorde jag också. Stirrade mot familjer som verkade ha fått sina barn genom adoption och så fånle stort när de märkte att man tittade. Nu har jag två underbara barn från Vietnam och Kina och skulle bli jätteglad om det kom fram någon som väntar barn genom adoption och som vill prata lite. Minns ju precis hur det var :-).
SvaraRaderaKanske jag samlar mod nästa gång jag ser en familj och går fram :)
Radera