30 och mamma

Jag är ju lite för att summera saker och tänkte försöka mig på något sådant, detta mitt sista dygn som 30. Men så hamnar jag, nyförälskad som jag är, i Hanna-tankar och året är nästintill utsuddat så när som på de senaste tre veckorna.

Min födelsedag minns jag som ljuvlig, även om längtan och sorgen latent gnagde i mig. Tänk att vi inte visste då, på min 30-årsdag för 364 dagar sedan, att det fanns en liten Wei-Ching som skulle komma in i våra liv knappt ett år senare och lysa som en sol. Att hon kommer finnas där i morgon, när jag blir uppvaktad.

Mammarollen är jag inne i, den där starka nyförälskelsen och ansvarskänslan, även om jag nog inte förstått att jag är mamma på riktigt. Det är alldeles för stort men bitvis slår det mig. När hon har på sig de rutiga hängselbyxor som jag bar för 30 år sedan! Eller när jag får köpa inte en utan två marknadsballonger till henne för att hennes ögon ju lyser så fascinerat när hon ser dem ...

Eller som nu, när vi nattat henne tillsammans och jag får ligga kvar och lyssna på hennes ljuva andetag. Att detta blivit en del av vardagen ... Vår vardag.  

Iförd ärvda hängselbyxorna
ordnar hon i sin lilla kökslåda.

Plötsligt är det en annan liten människa som är så starkt i fokus i våra liv. Allt, allt, allt handlar om henne. Såpass att jag inte ens kan analysera min sista dag som 30 utan att det är just hon som kretsar i mina tankar hela tiden. Jag är så kär, vi är så kära, i henne.

Vår hallvägg är täckt med bilder på då hon var liten och i dag när vi stod där och pekade på dem som vi brukar, pekade hon med sitt lilla spretiga pekfinger på sitt bröst när jag sa "Ja, det är Hanna Wei-Ching". Så fortsatte leken. Om och om igen.

Älskade lilla vän, det går fort nu. Hon lyssnar till båda sina namn nu och vi använder båda, inte alltid tillsammans. Kanske kommer hon att vara framför allt Hanna för oss så småningom. Men jag vill aldrig helt sluta använda Wei-Ching och hoppas hon själv tycker om båda namnen.

Ja, det största som hände mitt år som 30 är givetvis det största som hänt mig i livet. Att jag och Tobias fick bli föräldrar till Hanna Wei-Ching.