Snabbkaffe och snabbsummering

Det blev en tuff start på dagen i och med en kämpig natt men nu sover vår lilla tjej sedan en timme. Jag är ganska trött men finner ingen ro att sova, så jag tänkte att jag tar en snabbkaffe-kopp och hör av mig till er i stället.

Det här är vår tredje vecka hemma, tiden bara rusar iväg. Jag har ännu inte helt tagit tag i försäkringskassan, är ruggigt dålig på det. Men tänker att det nog inte spelar så stor roll att jag är seg eftersom jag inte är intresserad av föräldrapenning just nu och förlorar vi en månads barnbidrag så må väl det vara hänt. Vi har skickat in en blankett innan vi åkte iväg, men inte kommit längre än så. När jag provade ringa under en av Hannas vilor hade jag plats 78 i kön och tappade suget.

Pappa och dotter traskar hemåt
efter lite nationaldagsfirande.

Skatteverket var vi till i fredags för nära två veckor sedan och har inte hört något ifrån, vet inte om jag ska tolka det som bra eller dåligt men låter det vara ett tag även om det vore skönt att få iväg handlingarna till tingsrätten.

Vi har inte fått några provresultat från hemkomstundersökningen fast läkaren trodde att han skulle höra av sig i förra veckan. Det tolkar jag åtminstone som att de inte upptäckt nåt brådskande.

Förra veckan hade vi besök av socialtjänsten. Det kändes jättebra! De kändes väl pålästa om adoption och de var imponerade att Hanna varit hos oss såpass kort tid. De såg det som väldigt positivt att Hanna inte brydde sig om dem alls utan bara tydde sig till mig och Tobias. I slutet av besöket somnade hon lugnt i min famn. Vårt barnhem vill inte ha en rapport nu, utan det är först om ett halvår som första rapporten skrivs av socialtjänsten, men då har de början på ett underlag till den efter förra veckans besök. Sedan skriver de ytterligare en rapport när ett år gått och åren som följer är det vi själva som återrapporterar en gång om året fram tills Hanna fyllt 18.

Socialtjänsten bad oss också fundera på hur vi planerar att berätta för Hanna om adoptionen och hur vi tänker kring hennes bakgrund. Kommer vi svara på frågor en och en eller invänta varandra? Det där är ju sådant som hunnit flimra förbi innan föräldraskapet och säkert kommer komma tillbaka. Men just nu har vi förstås ett väldigt "här och nu"-fokus. Båda var vi i alla fall överens om att den spontana känslan är att kunna ge henne svar direkt när hon frågar, att inte göra så stor grej att man måste invänta den andra föräldern. Det kanske också är så, att den förälder hon frågar har hon störst förtroende för just då och om vi väntar med svar går vi miste om ett värdefullt samtal.

I morgon kommer BVC på hembesök! Hoppas och tror att det känns lika givande som besöket med socialtjänsten.