Vi tar igen förlorad tid

Svårt att finna tid till bloggande just nu. Det är ju ingen liten sovande bebis jag har hand om utan ett 19 månader ungt yrväder som sover högst 1,5 timmar middagsvila. Jag somnar sällan långt efter henne på kvällarna heller och så är hon förstås vår väckarklocka!

Jag som är så van att prata i telefon länge och väl får bara glömma det just nu och det göe ju absolut ingenting. När hon är vaken vill hon oftast ha min fulla uppmärksamhet och det är förstås aå det ska vara. Vi har mycket förlorad tid att ta igen. Jag brukar tänka på det när jag bär henne tätt, vilket ju är väldigt ofta, att vi kommer ikapp att lära känna varandra.

Hon har ju inte legat i min mage (d'oh), men när hon ligger på den nu så stryker jag hennes rygg och tänker på just det. Att nu är hon här och vi får vara väldigt nära hela dagarna. Hon är som en del av mig, av min kropp, när vi har de där stunderna stora delar av dagen. Det är nog svårt att jämföra med om hon kommit magvägen. Då kanske hon gått på förskola nu och antagligen inte behövt tanka lika mycket närhet.

Utvecklingen går i ett högt tempo. Hon förstår så mycket! I dag frågade jag "Var är ..." om grejer i en pekbok och visst tusan prickade hon rätt på såväl bil och strumpor som äpple och boll. Hon pratar inte mycket ännu, mest sitt eget babbel och de ord vi hört henne säga sedan starten men vad hon suger åt sig som en svamp.

Jag pratar hela, hela tiden med henne. Det leder till lite fundersamma blickar i affären ibland men jag skrattar bara.

Nu ska jag sova, utifall att hon råkar vakna före tuppen i dag igen.