Att resa hem

Jag har medvetet väntat med att skriva om resan hem för att kunna sudda bort onödiga detaljer och istället behålla kärnan, det blir ett nog så långt inlägg ändå. Så jag hoppas lyckas någorlunda med det.

Mentalt är det oerhört svårt att förbereda sig för resan hem. Vi var väldigt inställda på att den långa flygresan skulle bli jobbigast för oss alla tre. Men vi sov faktiskt mer på vägen hem än dit! Det var i stället annat som blev tufft. Men låt oss ta dagen från början.

Vi checkade ut från hotellet i Tainan strax efter tio. Då hade Hanna Wei-Ching inte visat något intresse för att vila, som hon brukar, och hon var trött. Hon somnade i stället i taxin, just innan vi var framme vid tågstationen. Så det blev ingen långvila, vilket skapade en kedjereaktion av jobbigheter för Hanna.

Tågresan till Taipei var inte rolig alls för vår lilla tjej som förstås var trött. Stor del av tiden var hon otålig - och otröstlig. Det gick inte att göra så mycket annat än att försöka promenera runt med henne och åtminstone försöka trösta. Jag var nog nästintill ett nervvrak. Men då får man komma ihåg att vi ju bara hade känt varandra en vecka. I dag har vi en helt annan möjlighet att kunna trösta.

Väl framme i Taipei efter vad som kändes som en lång stund, men väl bara var en och en halv timme, blev det lite lugnare. Vi bestämde oss för att åka i princip direkt till flygplatsen i hopp om att Wei-Ching skulle finna ro där. Den korta tågresan dit var relativt problemfri. När vi kom fram blev det jobbigare. Hon var så trött, så trött, men kunde inte sova. Vi var också trötta och så visade det sig att vi varken skulle kunna checka in oss själva eller bagage förrän om två timmar. Pust! Som tur var fanns en food court. Men det gick ju så där att äta med vår lilla tröttmössa. Fullt i folk, allt bagage ...

Jo, jag var genomsvettig av allt bärande (vagn och sele ratades in i det sista) och jag grät faktiskt en skvätt av ren utmattning. Men till slut somnade Wei-Ching i selen en kortis och det gick att hämta lite energi även om det egentligen inte var tillräckligt för att orka vistas på flygplatsen så länge.

Så här i efterhand borde vi kanske antingen ha tagit rummet en dag extra och åkt senare till Taipei, eller bott på hotell i Taipei en natt och åkt till flyget därifrån. Men vi ville vara ute i god tid på grund av den långa resvägen och mastiga packningen och vi ville inte "bryta upp" och tvinga henne bekanta sig med ny miljö igen. Så jag vet inte vad som är bäst. Det gick däremot strålande att få med sig packningen överallt, måste jag säga! Det var ett orosmoln för mig innan.

Vi har blivit väldigt positivt överraskade av säkerhetskontroller, passkontroller och boarding i både Taiwan och Thailand där vi mellanlandade. Barnfamiljer har fått gå förbi kön nästan överallt. Så var det inte när vi genomsvettiga skulle igenom passkontrollen på Arlanda, kan jag säga ...

Hanna sov en kortis i slutet av första flygresan, så jag trodde Bangkok-Arlanda skulle vara kört. Men hon sov - hör och häpna - åtta timmar!! Hon låg i min famn och sussade så sött. Hon var så glad när hon vaknade men sedan var de sista 30 minuterna panikartade för henne. Då fick jag inte vara uppe och gå med henne, vilket hon verkligen hade behov av och hon skrek hjärtskärande under hela tiden. Vi kände oss förstås som jordens sämsta föräldrar men det gick inte att få kontakt med henne och skänka henne tröst. Det var bara att härda ut.

Så snart man fick stå upp med henne efter landning var det hellugnt. Men den där sista halvtimmen ... så tufft för oss alla tre, men givetvis främst för vår lilla Wei-Ching.

Efter den låånga kön i passkontrollen var det en helt slutkörd, svettluktande familj som mötte en stor, fin, välkomstkommitté på Arlanda på lördag morgon klockan 07. Jag minns kramar och glädje men knappast något av det som sades. Min gråtande mamma var den första jag kramade. Det var Tobias som bar Wei-Ching, en sådan där detalj jag funderat över innan hur det skulle bli, och jag som drog bagagevagnen. Efter en stund kom hon över i min famn och somnade, ovetande att den stora uppståndelsen ju var för henne.

Tobias, jag, nyblivna mormor
och vår lilla plutt!

Efter kanske 30-40 minuters kramkalas och presentutdelning tog vi oss mot parkeringen och bilen. Däri hade våra nära och kära lämnat massäck och matlådor. Det var likadant när vi klev in genom dörren hemma. Mer än guld värt att slippa tänka på det. Vi orkade ju knappt hålla oss vakna!

Jag vet att många som adopterar upplever att anhöriga inte visar engagemang i det barn som kommer till familjen. Det blir inte presenter alls, trots att en nyfödd alltid får av dem som i dessa fall inte ger. Vi har verkligen inte upplevt något sådant utan istället överösts med engagemang, kärlek och gåvor. Det värmer mammahjärtat något så oerhört.