Första mötet med Wei-Ching

Jag tänkte skriva igår eftersom det då gått helt otroliga fyra veckor sedan vi träffade Hanna och hon kom in i våra liva på heltid. Men, ni vet, livet kom i vägen. Jag får ta det lite så här "i mitten", för på måndag är det ju en månad sedan vi fick varandra.

I går är det alltså fyra veckor sedan vi anlände med taxin till barnhemmet. Den dagen är fragment för mig. Jag var så nervös, men samtidigt så redo på något sätt. Jag minns knappt frukosten innan eller timmarna innan. Bara att vi låg och väntade innan vi kände att vi nog kunde bege oss ner till hotellreceptionen och den bokade taxin. Vägen till barnhemmet kändes lång, även fast resan nog bara tog tio minuter eller en kvart. Smala gator, trångbodda kvarter, innan taxin plötsligt stannade vid en rofylld plats.

Vi blev insläppta tidigare, gick uppför trappen och fick ta av oss skorna innan vi gick in i rummet med den gröna skinnsoffan. Ingen av oss rörde vattnet eller fikat på bordet. Det var inte samma rum som skypesamtalen varit i, det trodde jag att det skulle vara. Efter viss väntan gick vi igenom en massa papper tillsammans med den empatiska föreståndaren och vänliga tolken, några teckningar, fotografier och hälsningar från människor från barnhemmet. Vi fick ju sedan med oss allt det där, kläderna hon hade på sig, en skötväska, hennes ovärdeliga snuttefilt och tre nappflaskor.

Efter drygt en timme, om jag inte missminner mig, kom vår älskade Hanna Wei-Ching in i rummet. Hon såg så liten ut! Det var en märklig, förstås helt ny, situation för henne på många sätt att vara i det här rummet med alla de här människorna och hon kändes väldigt tyst och fundersam. Ja, rädd, men ändå trygg i socialarbetarens famn där hon låg.

Den första av oss hon såg var Tobias, som hon satt bredvid (hon satt i socialarbetarens knä). Hon riktigt synade Tobias, släppte honom inte med blicken. Nyfiken var hon, men hålla fick han inte göra. Senare fick jag hålla henne, inte utan tårar och det var stressande. Vi trodde att vi skulle behöva sprida ut det över flera dagar vilket kändes lugnt. Men när socialarbetaren lämnade rummet gick det bra.

Wei-Ching och hennes späda lilla kropp lugnade ner sig i min famn medan jag gick mot fönstret med henne och sjöng "Imse vimse" och "Blinka lilla stjärna". Hon pekade mycket på löven utanför, löv är något hon fortfarande pekar mycket på. Så somnade hon. Där låg hon sedan stilla i närmare två timmar. De andra åt lunch medan jag åter satt i den gröna skinnsoffan, men nu harmonisk med henne i famnen, och bara höll om henne. Ändå livrädd att hon skulle vakna och känna sig otrygg. Tobias fick gå runt och kika lite, han fotograferade platsen där hennes skor stått. Hennes skohylla var tom, liksom kompisens som var med sin familj, våra nyfunna vänner, sedan dagen innan.

När Wei-Ching sedan vaknade fick vi mata henne. Och så var det sedan dags. Barnhemmet frågade om vi var redo och beställde en taxi till oss. Personalen vinkade av oss. Det var så fint att få se alla dessa människor som har och har haft en stark betydelse i hennes liv. Som bryr sig om henne och som hon bryr sig om. Jag undrar vad barnen som är kvar tänker, om de är fundersamma. Hoppas de fick lite extra mycket omtanke just den dagen, om de kändes påverkade av det som skett. Jag är glad att personalen kändes noga med att de andra barnen inte ska se oss främlingar. Att så fort en främling dyker upp, försvinner en vän.

Hon var så lugn i min famn under taxiresan och resten av kvällen. Hela tiden i min famn. Min famn var hennes trygga zon, hennes överlevnadsstrategi. Hon satt verkligen fastklamrad. När det sedan närmade sig läggdags satt hon på mitt bröst, med sin snutte, och så började jag leka tittut. Då var det som att något lossnade. Som hon skrattade. Hon sken upp med hela ansiktet, var så glad att jag också kunde den leken. Om och om igen.

Efter någon dag hörde vi, på begäran, av oss till föreståndaren via Facebook med några bilder och en uppdatering. Vi har också mejlat sedan vi kom hem och funderar på att skicka en till liten uppdatering. Bilder och fantastiska saker att berätta finns det ju minst sagt gott om.

Det finns så många andra tankar, känslor och upplevelser jag tar med mig från 12 maj 2017. Men jag sparar en del till Hanna Wei-Ching - som precis vaknade!