Att trolla fram smultron

Eftersom Hanna visat en del tecken på otrygghet de senaste dagarna, igår är jag ganska säker på att hon drabbades av nattskräck till exempel, så bestämde vi oss för att bara jag åkte och träffade släkten i Sala i dag mest för att säga hejdå innan de reser hemåt igen. Vi behöver "stänga in oss" så mycket vi orkar och förmår igen. Det är mysigt också, förstås, att vara bara vi tre. Men det är många som vill umgås och det vill självklart vi också. Men att vår lilla tjej mår bra är givetvis viktigast.

Jag och Hanna Wei-Ching har varit ifrån varandra två gånger tidigare, under hela tiden som vi varit tillsammans. Första gången var när jag hämtade pizza som vi beställt, det tog väl 15-20 minuter. Andra gången var när jag köpte ett regnställ till henne via privatannons och även svängde förbi och köpte kattmat, det tog runt 45 minuter.

Det här kändes konstigt att det bara var en "nöjestripp" och jag ville nästan vända om för att jag kände som att en av oss var på fel ställe när vi inte var tillsammans. Men så är det ju så värdefullt att Hanna och Tobias får egentid tillsammans. Det blev en ganska snabb vända eftersom släkten ville dra på utflykt. Efter drygt två timmar var jag hemma igen. Men det var fint att få surra lite och säga hejdå.  I bilen på väg dit stängde jag av radion! Men hemåt var jag lite rastlös och otålig, så jag ville inte sitta i en tyst bil.

En vanlig syn. Vår lilla Hanna letar efter smultron.

När Tobias kommer hem från jobbet brukar jag försöka tajma in att vi möter honom i dörren, ofta efter att ha spanat efter honom i fönstret, och så hade vi tänkt göra nu. Men jag glömde ringa, haha. Så jag fick ringa när jag satt i bilen på uppfarten. Vi var nog lika glada båda två att ses igen, jag och Hanna Wei-Ching, kändes det som. Hon gjorde med mig som hon brukar göra när Tobias kommer hem, pekade på bilderna på sig själv i hallen. Jag höll på att smälta av kärlek.

När kvällen fortskred var det främst pappa hon tydde sig till! Det brukar vara tvärtom annars och därför var Tobias lite nervös innan. Jag kände mig inte nervös över den biten, eftersom hon ju "borde" välja pappa om mamma inte är där. Han hade inte behövt vara nervös heller. De hade en jättemysig eftermiddag tillsammans. Tobias höll mig uppdaterad med bilder och det var skönt att få se att allt var "som vanligt". De hann också videoringa och då började Hanna spralligt leka tittut med mig! Så som vi brukar, med snuttefilten. Det värmde mammahjärtat.

En sådan "som vanligt"-grej är för övrigt att hon letar efter smultron i vår trädgård. Problemet är ju bara att hon redan ätit upp alla. Ja, förutom några få omogna då som hon kan vänta in. Men det är så charmigt när hon går tillbaka efter tio minuter till smultronstället och verkar tänka "Nä, det var märkligt. Inga smultron nu heller". Så tar hon ens hand och vill att man ska hjälpa henne att leta. Då brukar jag säga, att "Mycket, ja, nästan allt, kan mamma göra för dig älskade Hanna Wei-Ching. Men trolla fram smultron, det kan jag inte". Så går vi mot sandlådan i stället.