Lättsmält men berörande bok om adoption

Jag tänkte försöka mig på en kortare sammanfattning av Mary Juuselas Adoption: Banden som gör oss till familj.

Boken ger en inblick i 29 familjer. Gemensamt har de att det finns adopterade barn i familjerna. Både adoptivbarn, biologiska barn och föräldrar kommer till tals. Som mest intressant blir det nästan när två syskon är adopterade och har helt olika erfarenheter av att vara adopterad i Sverige och helt skilda syn på huruvida de vill besöka landet där de föddes.

Även om jag inte tror att adoption i dag skiljer sig särskilt mycket på det känslomässiga planet jämfört med tidigare, så skiljer det sig väldigt i praktiken. I boken har många föräldrar har hämtat sina barn på flygplatsen i Sverige, en del har bestämt sig för att adoptera och blivit föräldrar inom några få månader till månadsgamla barn och vissa har adopterat inom Sverige. Alla som intervjuats i boken är vuxna människor.

Jag är tacksam att få ta del av berättelserna. Ett citat jag tar med mig, som verkar känneteckna ett sunt sätt att hantera adoptionen, kommer från 19-årige Peter som adopterats från Sri Lanka när han var nio månader:

"Om man är öppen så uppstår det inga frågor och det blir mer en trygg känsla av att man inte är ett biologiskt barn men att man hör ihop ändå. Det är också viktigt att vara öppen även inför andra, adoptionen ska inte vara någonting hemligt. Då blir det svårt för barnen att veta vilka de är." 

Det är väl ingen wow-känsla att läsa citatet. Men jag tycker att det sammanfattar väl hur jag själv och Tobias skulle vilja hantera en adoption. Dessutom verkar det vara ungefär så många andra familjer, där adoptionen inte skapat allt för stora identitetskriser, resonerat.

En lättsmält men fortfarande berörande bok om adoption. Jag rekommenderar den varmt till den som funderar på att adoptera.

Hur ska jag kunna förklara?

Kurstillfället igår var det tyngsta hittills under föräldrautbildningen. Vi fick se en film, Se mig som jag är. Filmen skildrar på ett väldigt speciellt sätt två olika barnhem, ett i Sydamerika och ett i Afrika. Det blev många tunga frågor och när jag sedan jobbade till elva på kvällen kändes det som att jag mest hörde barnens skrik och gråt. Men det sorgligaste är ju ändå på något sätt de barn som gett upp, som varken gråter eller skriker utan är tysta och stilla. Personal på barnhem gör säkerligen sitt bästa utifrån de förutsättningar som de har. Men där ute finns barn som förtjänar så mycket mer. Som behöver en familj.

Vi blev nog alla tagna och berörda av filmen. Jag har varit så fokuserad på målet med att få barn och vår resa dit. Den här filmen fick mig att tänka mycket mer på vårt barns resa till oss. Tänk om vårt barn är där ute någonstans just nu, otröstlig. Hur ska jag kunna förklara för henne/honom att jag inte fanns där för henne/honom från starten? Att mamma var någon helt annanstans. Jag tror att en stor del av helgen kommer gå åt till att smälta de nya intrycken. Vad berättade filmen egentligen?

I kväll är jag och Tobias bjudna till våra härliga vänner Björn och Silvia. Där blir det att se den fantastiska dokumentärfilmen Tvillingsystrar! Jag har bara sett delar av den på Youtube och ser fram emot att se hela. Jag tror att rätt många vet historien. Den ena tvillingsystern adopteras till USA, den andra till Norge. Barnhemmet hävdar att de inte är syskon men adoptivföräldrarna, som vet bättre än så, håller kontakten och ur det växer en ljuvlig berättelse om systerskap fram.

En annan trevlig grej! En bok som jag beställt från Bokus landade i brevlådan i dag. Mary Juusela har skrivit Adoption - Banden som gör oss till familj. Jag ser sååå fram emot att läsa den!