Morgonrock åt far

Igår fick jag och Tobias uppleva en helt fantastisk dag hemma hos två av våra goda vänner och Hannas blivande bästis. Den måste jag få berätta om vid tillfälle. Det blev ett minne för livet. Ni kanske anar vem huvudpersonen för denna ljuvliga dag var när ni får en sneak peak här:

Eftersom det är fars dag i dag, Tobias första, så har vi firat det en smula. Tobias såg en glimt av paketet (mjukt, stort), så han har gissat på en morgonrock hela veckan. Så när jag kom in med frukost på sängen så frågade han efter sin morgonrock. Så kaxig, hehe, men så hade han ju ganska rätt också. Jag beställde varsin morgonrock åt honom och Hanna i present. Eftersom Tobias gillar Star Wars (årets underdrift?) så blev det en Jedi-morgonrock åt far och en Yoda-morgonrock åt dotter. Nästa fars dag kan de matcha varandra i sina outfits tänker jag, om det visar sig att Hanna gillar sin morgonrock lika mycket som pappa tycker om sin!

Jag tänkte göra en halvlyxig frukost på sängen men vi hade gammalt kaffe i perkulatorn, sur yoghurt i kylen och noll ägg. Så han fick en ostmacka, en ljuvlig muffins från igår och ett glas mjölk. Jag får jobba på det där alla kommande fars dag som stundar. Planerar redan för att jag och Hanna steker pankisar. Tänk förresten att när det är mors dag i slutet av maj nästa år, så kan vi mycket väl vara i Taiwan! Men vi hoppas förstås ha hunnit hem tills dess.

Jag vill skriva något djupsinnigt. Att jag vet att Tobias kommer bli en helt fantastisk pappa, den bästa, och så är det ju men jag kommer inte riktigt längre än så. Jag är bara så glad att få dela livet och föräldraskapet med just honom.

Pappornas dag

Fars dag. Kanske, kanske, kanske, kanske sista Fars dag som min man är pappa utan barn. Hoppas det.

Nu har vi haft våra handlingar färdiga i tre veckor. Snart en månad. Det känns som en milstolpe. Då har  vi bestämt oss för att fira lite på något sätt, troligen med ett biobesök. Sista delen i Hunger Games har premiär den veckan så det känns väl lägligt.

Det slog mig i dag när vi pratade om ivf:erna som vi har bakom oss att om sista försöket hade lyckats, så hade vi blivit föräldrar nu i december. Det är förstås lite overkligt att tänka så, nu när det inte blir. Det är ingenting vi sörjer i dag. Men att tänka på de känslorna som fanns då, det är ganska tungt att minnas tillbaka. Att vara där vi är i dag, det är en så mycket lyckligare plats även om vi fortfarande är barnlösa.

Visst hade det känts bra om vi hade lyckats med ivf:en, då hade det blivit den resan, men nu känns det helt fantastiskt att det blir på detta sätt som vi blir föräldrar. Att få chansen att adoptera. Det känns riktigt, riktigt stort. På något sätt, även om det oftast är självvalt, så är det ju få förunnat att bli föräldrar på detta sätt jämfört med på "det vanliga" sättet.

Kanske, kanske, kanske att vi i alla fall fått ett barnbesked denna dag nästa år. Hoppas, hoppas, hoppas. Jag tror inte det är så många väntande pappor som läser denna blogg. Men i dag tänker jag lite extra på dem. Mest på min väntande man, förstås. Han kommer bli världsbästa pappan till vårt barn.

Tobias och våra vänners son håller handen.
Gulligt värre.