Mitt hjärta svämmar över

Jag är så otroligt glad över att jag for upp. Hur det innerst inne känns att träffa sitt kusinbarn går
kanske inte riktigt går att beskriva men jag tänkte våga mig på ett försök.

Så snart mina ögon föll på henne, där hon låg i sina föräldrars trygga säng, visste jag att mitt liv förändrats för alltid. En plats har beretts i mitt hjärta för denna lilla varelse som jag inte kan få nog av. Det är en av de största händelserna i mitt liv, att hon nu precis som sin mamma är en del av den jag är. Samtidigt är det som att inget är förändrat, som att hon alltid funnits här med oss. Tänk att jag älskar henne så, jag svämmar över av kärlek, trots att vi ännu inte känner varandra ordentligt. Jag kommer aldrig släppa hennes hand. Hon kommer alltid kunna lita på att jag finns där för henne.

Jag har varit glad i princip hela tiden under helgen. Vid sista tillfället som jag träffade mitt kusinbarn och hennes föräldrar pratade vi om senaste ivf:en och då stakade jag mig. Det var jobbigt att bli påmind om att det inte gick vägen, den där dagen för en månad sedan som var så sorglig och lycklig på en och samma gång. Mitt kusinbarn föddes ju samma dag som vi testade negativt på vårt tredje, och troligen sista, ivf-försök. Vi kom hur som helst in på ivf:en för att vi kom att prata om att våga hoppas eller inte. Jag ångrar fortfarande inte att jag var så innerligt hoppfull sista försöket. I slutänden blev fallet inte hårdare för det.

Jag tänker mycket på att vårt barn som jag längtar efter att hålla om är äldre, att det inte är ett spädbarn. Kanske är det därför som jag känner så starkt för mitt kusinbarn, utan att det känns som att "varför är inte det här vårt barn?". Förstår ni? Vi är inte långt gångna i adoptionsprocessen. Men jag tror att mitt första möte med kusinbarnet varit tungt om vi inte kommit så långt som vi faktiskt gjort. Vi är mitt i medgivandeutredningen och pratar om länder. Det känns väldigt speciellt att det kan hända att vår son, eller dotter, är född nu och kanske ungefär lika gammal som mitt kusinbarn. Jag vet inte om jag riktigt kan ta till mig det även om jag ofta tänker på det också.

Ett löst mysterium

Min man har länge velat köpa en surfplatta medan jag varit väldigt anti. Eller, han gör förstås vad han vill med sina pengar även om vi gärna splittar utgifterna på grejer vi båda har glädje av. Den där surfplattan har han hur som helst inte köpt eftersom att han med handen på hjärtat inte kan säga vilken nytta han skulle ha av den jämfört med sin telefon eller min Macbook Air.

Men plötsligt händer det. Häromkvällen när mannen var på övervåningen, och spelade tv-spel över nätet med sina kompisar ("han är inne i en sådan period nu", haha), kom jag på användningsområdet.

Jag: När du kommer ner sen ska jag berätta vad vi har för nytta av en läsplatta.
Mannen (till vänner): Vänta lite, jag måste gå ner bara …
Tripp, trapp, tripp, trapp.
Mannen (hoppfullt): Har du kommit på det?
Jag: När vi adopterar kan det bli en väldigt lång flygresa. Och vi kan behöva hitta bra sätt att underhålla barnet.
Mannen (funderar vidare): Jaaa … Det är sant ...

Jepp, kanske främst jag hade nog tänkt att vi inte ska bli "sådana föräldrar" som sträcker fram lite teknik till barnen så fort det blir jobbigt. Men det vore inte en så dum grej att ha, inte minst på en flygresa med ett barn. Förutom film finns det förstås bra spel och pyssel och så kan man givetvis ha fotografier i läsplattan och det måste ju förstås finnas bra appar där man lär sig språk. Sedan är ju surfplattan ett bra sätt att knyta an, sitta nära och titta/peka/leka tillsammans. För barn känns ju också en surfplatta mer användarvänlig än en vanlig dator, tänker jag. Men vi får väl se! Det är ju ett tag kvar.

Nu har jag i alla fall bjudit mannen på en anledning, som han så länge letat efter.

Att göra-listan bockas av

Kan inte tänka mig att särskilt många är glada över att få brev från kronofogden. Men jag är väldans glad att två sådana här dök upp i lådan i dag! Jag mejlade till kronofogdens allmänna mejl för att få dem hem. Det står våra namn och perssonnummer på varsitt papper samt "På begäran intygas att denna person saknar skuld i Kronofogdemyndighetens utsöknings- och indrivningsdatabas". Så är det stämplat och underskrivet av en tjänsteman.

Intygen åkte bums in i "viktiga mappen", så får de vila där fram tills dess att familjerättssekreteraren ska få dem.

Mitt läkarbesök är också avklarat, nästan i alla fall. Jag måste komma tillbaka för att lämna ett fasteprov, typiskt. Det kan denna pendlare inte göra förrän om en och en halv vecka, det ska ju göras på morgonen då.

Jag har läst om flera som behövt betala rätt mycket för läkarbesöket, uppemot 800-900 kronor. För mig kostade det som en vanlig koll hos landstinget, kommande fasteprovet inkluderat, 150 bagis. Toppen! Får se om det blir samma för mannen, som besöker en privat vårdcentral i början av juni.

Pirrig helg

I helgen ska jag träffa släktens nytillskott för första gången! Pirr, pirr, pirr … Det känns så märkligt att jag inte ens klappat gravidmagen och plötsligt är bebisen född och nu en månad gammal. Men så kan det lätt bli när det är 100 mil emellan oss.

Maj månad är så himla tudelad däruppe. Jag minns ett år i högstadiet, då badade vi första gången i maj. Det blev några håltimmar, och skolk, att vi gick mot badstranden och slängde av oss till underkläder för att bada och torkade i solen. Annars är det ofta, som nu, ganska kallt.

För några år sedan minns jag att det var inne att ha sådana där lite större pooler i trädgården. Glada i hågen tog halva Gällivare fram dem i början av juni, tillsammans med studsmattorna, bara för att skolavslutningsveckan se ett snölager på sommarprylarna.

Enligt SMHI kommer nätterna att vara nollgradiga nu närmast. Brr … Det verkar inte ska snöa i alla fall men vinterjackan är det ytterplagg som följer med, därmed basta. Skönt i alla fall att det inte är så kallt som sist, minus trettifem är inte att leka med.

Lilla kusingrynet, moster är på väg!

Januari 2014, Malmberget. Trettifem minus.
Jag bad Tobias att ta "en sån där snygg hoppbild" på mig.
Detta blev resultatet. Haha!

Malmberget, 9 juni 2008. True story!

Jordens gulligaste fylla i-bok

Jag bläddrar fortfarande i min gamla fylla i-bok ibland, när jag var liten var den en favorit. Den finns väl nött och sliten i bokhyllan hemma hos mamma. Jag älskade verkligen fotografier på familjen också som barn, och att bläddra,bläddra, bläddra. Mamma har berättat om när hon satt sent på kvällen och försökte sortera in alla de där framkallade bilderna i fotoalbumet, så kom pigga jag, två år och två äpplen hög, och sade: "Ja åsså lällpa till" fast jag förstås borde sova.

De klassiska fylla i-böckerna gör olyckligtvis att den som adopterar måste stryka över så mycket alternativt lämna tomt när det kommer till födelsevikt, vilken tid barnet föddes, på vilket bb, första tanden, första stegen, första ordet och allt vad det kan vara. Därför blir jag så himla glad och varm i hjärtat att det finns en del fylla i-böcker som är gjorda för adoptivfamiljer. Det finns några olika, vi fastnade för Fantastiska jag: en bok om mig, min familj och min bakgrund som vi beställde.

Den är verkligen supergullig. Så otroligt fina illustrationer. Flera sidor har mycket utrymme för text och bild, så att man själv kan välja vad man vill skriva eller klistra in. Det enda minus, tycker min man, är att texten är lite väl snirklig och därmed inte så lättläst. Hans nästa kommentar: "Du vet att det är du som kommer få fylla i det där va?" Men det har mest med hans egen svårtydda handstil att göra, hehe.

Det finns flera rubriker som är som bra anpassade för adoptivfamiljen. Eller vad sägs om "Första gången jag ville bli tröstad av min familj" och "Första gången vi skrattade tillsammans". En lite rolig grej, inte minst för två journalister, är sidan med "Det här skrev dagstidningarna om" och "Det här skrev skvallerpressen om". Sedan en något uppdaterad version sedan fylla i-böckerna från ens egen tid: "De här telefonmodellerna hade mina föräldrar"och "med de telefonerna kunde man göra det här", ungefär.

Den här boken känns perfekt för oss. Men för den som adopterar ensam blir en del rubriker lite haltande. Då vet jag att denna rara bok, som vi valde mellan, också finns. I båda länkarna finns blädderex, dock inte alla sidor, av böckerna. Det blir en överraskning när man beställer hem. Mys, mys, mys!

Att inte få vara tillsammans

Jag jobbar ju som lokalreporter på en liten tidning. I dag bevakade jag en gymnastikuppvisning. När de ropade ut i högtalarna att det var dags för tvååringarna och treåringarna att uppträda var det som att min skyddande mur var på väg att rämna. Fast det kunde den förstås inte göra utan jag var tvungen att finna mig i situationen. Fota de små barfotafötterna, se familjelyckan i varje hörn.

Åh, jag tänker på att vårt barn kanske är där ute någonstans och jag kan inte ta det i min famn. Inte hålla i handen, inte trösta. Det gör så ont i mig att vi inte vet om varandras existens ännu, att vi inte får vara tillsammans. Jag blir så skör i närheten av barn i den åldern så när jag kommer hem brister det. En stund kan jag tillåta mig det. Men sedan måste jag gå vidare. Det kan ju inte hålla på så här i all evighet. Vad vore det för liv?

Vilken fail, förresten, att avsluta världsskrattdagen i tårar. Lite komiskt är det ju allt.

Vikten av anknytning

Jag beställde två adoptionsböcker från Adlibris för ett par veckor sedan. Anknytning i adoptivfamiljens vardag som skrivits av Sara Larsson har jag snart avverkat. Den ser sååå tråkig ut, ungefär som kurslitteratur. Men den är lättläst! Man känner igen väldigt mycket, faktiskt nästan allt, från föräldrautbildningen. Men det är ju verkligen sådant som man inte kan få för mycket av.

När Tobias också läst denna kommer vi lämna vidare den till våra föräldrar och andra i vår närhet som är intresserade. Det är skrivet på ett bra sätt vad anknytning innebär och varför det är livsviktigt att vi får den att fungera mellan oss och vårt barn i starten.

Det är nog en av de tuffaste bitarna, att vi måste, ja, jag säger måste, vara ensamma med vår parvel i början och inte träffa andra på ett tag. Man vill väl inget annat än att vår parvel ska gosa sönder våra föräldrar och de parveln. Men så vill vi förstås göra allt vi kan för att få en trygg parvel, som förstår att det är vi som är föräldrarna, hemmabasen, och att vi ska vara just det resten av livet.

Boken berör kort den dystra statistiken. Den berättar om en svensk studie där man jämfört adopterade med sina syskon, som varit biologiska barn till föräldrarna. Jag citerar boken direkt här: "De adopterade hade 3,5 gånger högre risk att behöva psykiatrisk vård och  4 gånger högre risk att göra ett självmordsförsök som ledde till sjukhusvård. Risken för alkoholmissbruk som ledde till sjukhusvård var 3 gånger högre och risken för att ha blivit dömd för ett allvarligt brott var 5 gånger högre".

Det sorgliga är väl att man förstår att det riskerar att bli så här. Samtidigt har jag så svårt att greppa det. Föräldrar som adopterar är ju så till tänderna förberedda, ja, så förberedd man nu kan vara inför föräldraskapet, och pålästa på sådant här. Men är det ett sorgset frö som satt sig i huvudet för en människa man uppfostrar hjälper kanske inga böcker eller känselspröt i världen. Eller? Usch, man blir nog inte klok av att tänka för mycket på det.

Jag antar att även fast man själv antagligen inte kommer tänka så mycket på barnets bakgrund ju äldre barnet blir, så är det viktigt att vara lyhörd och inlyssnande. Inte gå runt och vara orolig jämt, men bara inte putta bort tankarna om de dyker upp. Bakgrunden försvinner ju inte. Jag kan bara gå tillbaka till att ha förlorat ett syskon som barn. Min bror finns med mig varje dag, 24 år senare.

Boken innehåller jättebra checklistor, uppradade tips på hur man kan jobba för att få till anknytningen i barnets olika åldrar.

Den här boken kommer vi nog läsa fler än en gång!