Det händer, det är på riktigt

I dag kom ÄNTLIGEN kontraktet och lite andra dokument fram till Barnens Vänner! Jag kan säga att det är en stor skillnad på mitt mående i dag jämfört med igår. En sten lyftes från mitt bröst.


via GIPHY

Det gör att jag förstår att kontraktet ju är något så mycket mer än ett kontrakt. Att veta att det kommit fram till Barnens Vänner skänker mig ett lugn. Ett viktigt steg närmare Hanna. Vi kommer att ta oss dit. Det är inte som när vi tidigare varit nära att kunna bli föräldrar och sedan varit med om misslyckanden. Det här händer, det är på riktigt.

Ännu mer verkligt kändes det att se att vårt barnbesked presenterades på Barnens Vänners hemsida och Facebooksida! Det har jag längtat efter.

Då är ju bara frågan när. Närmast: När kommer brevet fram till oss? I dag har BV skickat det med så kallad "rek", alltså så att det ska kunna komma fram i morgon. Men med det väder som är, är det inte alldeles säkert att det blir så. Kommer det i morgon gasar dessa två föräldrar mot NP i grannkommunen, tänk så tålmodig han varit med oss(!), under eftermiddagen för att kunna få stämplarna. Kommer brevet inte fram i morgon, eller under helgen för den delen, då får vi lösa det då.

Just nu tror jag bara att jag behöver få känna att det är på riktigt. Ja, jag vill att vi ska kunna skicka vår akt till Taiwan så snart som möjligt men vi kan inte styra det helt och nu nöjer jag mig nog med att jag är glad att lugnet hittat mig åter.

Att fastna i ett steg

Kontraktet landade inte hos Barnens Vänner i dag och jag bröt ihop en stund på jobbet. I den stora processen är det en så liten grej, men just nu är det fruktansvärt jobbigt. Ett bakslag, känns det som. Det blir ju en kedjereaktion som är så frustrerande.

Det går inte att hoppa över ett steg tillfälligt för att sedan backa tillbaka utan vi måste beta av det bit för bit. Eftersom vi behöver en ny NP-person som inte kommer hittas nästgårds är det inte lönt att vi börjar leta efter denna förrän vi vet att kontrakten är på väg hem till oss och vi kan bestämma en dag och tid. Det är också bara att hoppas att jag kan vara ledig några andra dagar än de som jag fått okej för när vi väl kan ta oss till utrikesdepartementet och Taipei Mission.

Vi hade verkligen förhoppningar om att våra papper redan skulle ha varit på väg till Taiwan nu. Tiden tickar på medan vi står där vi står. "Men vi har i alla fall Hanna", säger Tobias. Ja, vi har ju det. Lilla, älskade Hanna.

Presidentvalet orkar jag inte ens kommentera i dag.

Det var ju det där med papper ...

Kollar av NP-pappren för att se så att vi har allt. Japp. Så fortsätter jag läsa pappren och ser att kontrakten som vi ju inte fått ännu också behöver stämplas av NP! Då fick vi lite att svära över. Den NP vi lyckats hitta, som finns någorlunda nära och som varit så flexibel och tålmodig med oss är nämligen bortrest nästa vecka om jag inte missminner mig. Dessa kedjereaktioner, alltså ...

To be continued. 

Då så

Då har polispappren hittat fram och skickats med mejl till Barnens Vänner som nog kan kirra med översättning till kinesiska i morgon. I dag höll vi oss rätt lugna, till skillnad från igår, eftersom vi visste att vår adoptionsorganisation var på utbildning sedan igår efter lunch fram till denna eftermiddag och därför inte skulle kunna ordna med våra papper just nu. Ingen dyrbar tid förlorad, alltså.

Förhoppningsvis på torsdag kan vi ta oss till NP som vi håller tummarna för inte protesterar över något papper utan ger oss stämplarna så att vi kan besöka UD och Taipei Mission på måndag. Den förstnämnda har nämligen stängt på fredagar som jag tolkat det på deras hemsida.

I morgon hoppas vi parallellt med detta att Barnens Vänner fått kontraktet från Taiwan så att det kan skickas vidare hit, signeras och resa tillbaka mot Taiwan så snart som möjligt. Nästa vecka känns rimligt. När det är gjort och våra dokument ungefär samtidigt skickats in och socialförvaltningen gett sitt samtycke att vi fortsätter, kan vi pusta ut och vänta på att domstolsprocessen förhoppningsvis ska börja om några månader.

Spjälsängen är på plats

Det var ju ett till litet, stort, steg som togs i helgen, när spjälsängen sattes ihop. Det inför ögonen på två riktigt nyfikna katter. Vilken pusselbit att få ställa den lilla bädden intill vår säng. Än så länge har vi bara en filt däri, när det närmar sig ska det bli så mysigt att bädda med Hannas sängkläder. Få sjunga eller läsa en saga och natta henne. Lyfta upp henne när hon sträcker upp sina små armar i luften. En stor, stor längtan ryms i den där lilla spjälsängen.

Båda katterna vågade sig ganska snabbt ner i spjälsängen och roade sig sedan med att hoppa i och ur. Jag förstår att en del är nojiga när det kommer till husdjur och spjälsängar. Det är inte vi, kanske känner vi oss lugna eftersom hon inte är ett spädbarn när hon kommer hem. Och katter, åtminstone våra, har ju sin vilja och envishet.

Katterna får passa på så länge det känns intressant, för när vårt lilla yrväder sedan flyttar in lär spjälsängen knappast vara en plats där de vill hålla till ...

Barnvagnen har landat

Det stora, lilla, steget. Hur annars kan inhandlandet av barnvagn beskrivas? När man köper barnvagn, då vet man vem den är till. Vår dotter Hanna. Hon är ungefär ett och ett halvt när hon kommer hem. Från den här sittvagnen kommer hon upptäcka världen. Häri kommer hon somna i i slutet av dagens äventyr och med denna kommer vi promenera tillsammans, tittandes på varandra och prata om sådant som faller småbarnsföräldrar och deras barn in.

Jag och Tobias kom fram till vilka kriterier vi har på en sittvagn, där tre viktiga var: 1. Busenkel att fälla ihop, 2. Vändbar, 3. Gott om utrymme undertill. Utan att ha uttalat det som några krav ville vi också att den självklart skulle vara lättkörd och inte vara alltför dyr.

Förstår ni hur många barnvagnar som finns på internet? Hur många recensioner som gjorts? Och kanske framför allt: Vilka hypermoderna termer som används och skrämmer iväg åtminstone dessa två rookieföräldrar? Googlandet ledde till efterlysning av förslag via Facebook där responsen blev fin, barnvagnar är ett kärt ämne, och mammor (ja, faktiskt bara mammor) talade varmt för just sin vagnmodell. Vi tackade och bockade även om det inte klickade helt för oss med någon av modellerna.

I helgen begav vi oss hur som helst till Barnens Land i Västerås och där var den. Vagnen som uppfyllde alla våra kriterier, inklusive de två outtalade, och som det var rabatt på eftersom den var förra årets modell och ytterligare rabatt då vi valde skyltexet.

Mina damer (och herrar, om ni är några som läser bloggen?), låt mig presentera vårt sköna åk Britax Go -15:

5000 pix blev det för vrålåket. På nätet hade det kunnat bli billigare, men då får man ju tänka montering och garanterat frakt så vi var väldigt nöjda ändå. Dessutom är det skönt att kunna provköra och få hjälp av personalen. Vi hade säkert kunnat hitta den perfekta modellen om vi gjort lite mer efterforskningar men för oss är det alldeles ypperligt att få sådant här gjort fort och smidigt.

Även om vi skulle kunna spara helt själva till alla de utgifter vi har nu, bara att det tar lite längre tid, har vi fått välkommet ekonomiskt stöd av både mina föräldrar och min farmor och nu när vagnen inhandlades ville Tobias föräldrar hjälpa till med det. Det uppskattas verkligen eftersom utgifterna förstås drar iväg.

Nu står den efterlängtade vagnen här hemma och både jag och Tobias drar i den då och då. Fram och tillbaka. Fnissar finurligt åt varandra, får något drömmande i blicken. Fäller ihop, fäller ut, rättar till handtaget, vänder på sitsen. Längtar oss framåt ... Vi skojar om att man skulle ta med vagnen på promenad utomhus, men att folk nog blir konfunderade när den är tom. Det hade i och för sig Tobias en bra replik till. "Jag är på väg att hämta dottern som är på kalas". Kanske provar dra den vid tillfälle.  

I efterhand har jag sett att vi nog kommer märka två, för oss mindre, nackdelar med detta åk. Det sprätter in grus i varukorgen sägs det och vagnen är lite bredare än en del andra modeller. Det sistnämnda bekommer ju inte oss utanför storstan. Vi är inte så många som trängs i affärerna här. Dessutom bor vi ju i villa, så plats finns det gott om.

Som vanligt fast ändå inte

Jag finner inte riktigt ro att skriva men vill ge ifrån mig ett livstecken. Säga att vi mår bra, väntar på varsitt sista papper innan det är dags för nästa steg. Vi hoppas innerligt att våra dokument är på väg mot Taiwan i slutet av nästa vecka.

Jag längtar så efter henne. Det kändes äntligen så konkret när barnbeskedet kom och dagarna därpå, med bilder och dokument att smälta. Men nu har vi ingen ny information utan lufsar på som vanligt och det börjar nästan kännas overkligt igen. Det är antagligen därför jag känner så starkt för att pyssla med hennes grejer, att hon känns lite närmare då.

En vän liknade det inte helt tokigt med en graviditet. Ett ultraljud, sedan är allt som vanligt fast ändå inte, innan första sparken äntligen känns.

Kontraktet har inte kommit ännu. Så vi ska väl stämma av med Barnens Vänner om det är naturligt eller om vi borde efterlysa de pappren på något sätt.