Något att se fram emot

Ett flicknamn som hängt med sedan starten, är Chelsea. Inte som tilltalsnamn men nånstans däri. Namnet kommer av att min man är ett stort Chelseafan. Jag gillar namnet och hyllningen, det är lite coolt. Men vi får väl se hur det passar med de andra namnen, om vi skulle få en liten tjej. Kan väl förresten inflika att jag förstås följer laget något sånär, det kommer lite på köpet.

Vid andra ägginsättningen hade jag på mig
Chelseatröjan som lite "Vi håller tummarna".  

Hur som helst bestämde vi oss för några veckor sedan, på mitt initiativ, att om vi inte får något barnbesked nu i vår (innan juni? Lite löst i kanterna än så länge) så bokar vi in en Londonresa och kollar på en Chelseamatch i början av hösten. Det är något som jag vet att Tobias velat göra länge, men aldrig kommit sig för att göra. För 2,5 år sedan tog vi oss till arenan, men någon match spelades inte då.

Vi resonerade oss nu fram till att en fotbollsweekend i en stad vi redan känner och älskar är perfekt. Ingen av oss skulle nog stå ut att åka på en charter i denna längtan. Ligga i en solstol och gråta "Varför ringer de inte?". Nä, så ser nog inte alla det och vi skulle väl inte gjort det heller. Vi var ju till Madeira för drygt ett år sedan och det var ju ljuvligt. Men vi behöver lite fart och fläkt. En charter kostar dessutom lite för mycket i semesterdagar och semesterslantar. Vi vill inte sitta och äta burksoppa på hotellrummet riktigt. Då blir en weekend alldeles ypperligt. Bra också med lite framförhållning så vi hinner spara ordentligt.

När vi var i London på semester 2013
var för övrigt detta toalettdörren
i det minimala hotellrummet.
Tankevurpa, eller?

Tidsfördriv och en framtidsdröm om saft

I går började jag göra i ordning en hylla som vi har i köket. Ni har säkert också en sådan hylla där man stoppar allt man inte riktigt vet var man ska lägga det. Jag rensade i alla fall bord allt från Icas adventserbjudande förra året och lika gamla (betalda) räkningar till ivf-papper, kokböcker och teförpackningar.

Det började egentligen med att jag inte vill ha en hylla full med papper precis vid köksbordet när vi ska skicka foton till adoptionsorganisationen och så fortsatte jag fundera på vad man vill ha i hyllan i stället. Voila, våra rara serviser och köksgeråd kändes bra. Trist att det som är så fint ska stå i skåp där det inte syns.

I dag har jag upplevt en sådan där riktigt rastlös dag efter jobbet, ensam hemma och lite så där tung i huvudet. Jag har inte haft en sådan där toppdag på jobbet riktigt. Det smittar av sig på adoptionstankarna som lätt pockar på uppmärksamhet, att vi står stilla. Det göder en inre stress i mig och kan verkligen gå från 0 till 100 på bara några korta ögonblick. Då är det perfekt med sådana här tidsfördriv kan jag känna för att inte bli så himla negativ i sina tankegångar.

Saftglasen som syns längst ner, förresten, är ett arv från mormor. Min mamma har glädjefyllda minnen från när hon var barn med just den saftservisen, kannan står på hyllan ovanför, och jag tänker att de här glasen ska hon dricka saft ur tillsammans med sitt barnbarn när hon hälsar på här. En målbild, om man så vill.