Visar inlägg med etikett rastlös. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett rastlös. Visa alla inlägg

tisdag 3 maj 2016

Trädgårdsprojektet


Väntan är ju förbi jobbig just nu. Helgen gick bra för att tankarna (och jag) var på jobbet till 110 procent. Men när jag gick av skiftet på söndag klockan 22 brast det nästan för mig. Det var så tungt att ha huvudet rensat från jobb. Förtvivlan, på något sätt, och det kändes frustrerande att inte kunna krypa ur sitt eget skinn. Väl hemma satt jag en stund på den lilla trappen utanför och tog in tystnaden, stjärnorna, den friska kvällsluften innan jag satte nyckeln i låset.

Även om vi äntligen kommit så långt som vi ändå gjort, vi köar och vi kommer bli föräldrar, så sköljer ibland de uppgivna känslorna över mig och väntan verkar näst intill övermäktig. Varför ska just vi behöva vänta fem år? Så kommer skammen och skuldkänslorna för att jag så egoistiskt reflekterar kring detta. Måste vara glad över det jag har. Och tänk Tobias då, det är ju minst lika synd om honom men han går inte runt med någon offerkofta. Han tar det och stöttar och tröstar svaga mig. Skam och skuldkänslor igen.

Så kom måndag och vårvärmen och jag tog mig till mamma vilket gjorde riktigt gott för själen. Hon berättade vad hon vill ge mig i födelsedagspresent, en slags hammockstol är väl det närmsta jag kan beskriva det som. Alltså det är som en stolpe vari det hänger något som ser ut som ett ihåligt ägg och däri sitter man med sin korsordstidning och gungar runt. Så mysigt!

Men jag sa det att då lär jag ha en fin trädgård att blicka ut över och så föddes trädgårdsprojektet. Nu försöker jag så gott det går att fylla huvudet med trädgård. Så igår, innan jag klippte gräsmattan tidig kväll, köpte jag lite smått och gott på en handelsträdgård i Sala. I dag direkt efter jobbet tog jag mig förbi en handelsträdgård i Fagersta för att sedan smita in på Rusta här hemma och köpa lite trädgårdsgrejer. Mysigt! Jag påtade på i en timme medan jag hade P1:s Spanarna i öronen, kom på mig själv med att skratta högt några gånger.

När jag gick in efter påtandet började jag känna mig lite ängslig. "Vad ska jag fortsätta påta med nu utan att det drar iväg med engagemanget och kostnaderna?" Det är ju lite lätt hänt att man tar i från tårna och sedan tröttnar. Men så kom jag på att vi har ju några gamla bildäck som vi aldrig kommer till skott att sälja. De kanske jag ska se till att måla och göra något slags blomsterarrangemang av, vilket också skulle innebära att frigöra lite välkommet utrymme i garaget där för övrigt lastpallen och trälådan ovanför kommer ifrån. En positiv effekt är förstås dessutom att det blir mindre gräsyta att klippa. Utöver det jag nu har som mål att ta mig för ska jag se till att ha något litet blomsterarrangemang vid ytterdörren. Därirfrån har jag för övrigt tagit bort två krukor som stått där sedan vi flyttade in för tre år sedan, samma jord i krukorna då som i går. Men inte nu! Fixa, fixa ...

Det blir bra det här.

onsdag 16 september 2015

Tidsfördriv och en framtidsdröm om saft

I går började jag göra i ordning en hylla som vi har i köket. Ni har säkert också en sådan hylla där man stoppar allt man inte riktigt vet var man ska lägga det. Jag rensade i alla fall bord allt från Icas adventserbjudande förra året och lika gamla (betalda) räkningar till ivf-papper, kokböcker och teförpackningar.

Det började egentligen med att jag inte vill ha en hylla full med papper precis vid köksbordet när vi ska skicka foton till adoptionsorganisationen och så fortsatte jag fundera på vad man vill ha i hyllan i stället. Voila, våra rara serviser och köksgeråd kändes bra. Trist att det som är så fint ska stå i skåp där det inte syns.

I dag har jag upplevt en sådan där riktigt rastlös dag efter jobbet, ensam hemma och lite så där tung i huvudet. Jag har inte haft en sådan där toppdag på jobbet riktigt. Det smittar av sig på adoptionstankarna som lätt pockar på uppmärksamhet, att vi står stilla. Det göder en inre stress i mig och kan verkligen gå från 0 till 100 på bara några korta ögonblick. Då är det perfekt med sådana här tidsfördriv kan jag känna för att inte bli så himla negativ i sina tankegångar.

Saftglasen som syns längst ner, förresten, är ett arv från mormor. Min mamma har glädjefyllda minnen från när hon var barn med just den saftservisen, kannan står på hyllan ovanför, och jag tänker att de här glasen ska hon dricka saft ur tillsammans med sitt barnbarn när hon hälsar på här. En målbild, om man så vill.