Plågsamma dagar

Vi fick inga ägg till frysen. Det tog hårt både på mig och min man. Jag var på jobbet när brevet kom hem till oss. Jag ville ändå veta direkt och min man läste upp det. Det är ett sånt där tillfälle när det känns så fel att vara på olika ställen. Marken rasade under mig. Jag ville hem direkt, men det var bara att plåga sig igenom resten av arbetsdagen. Jag skulle ändå inte ha velat att vi väntade med att öppna brevet, det hade inte blivit bra hur som helst. Min fantastiska mamma tog med mig på lunch och ansiktsbehandling dagen efter. Som jag älskar henne för det.

Vi pratar om vår situation, sakta men säkert, jag och mannen. På mina tio meningar, kanske min man säger en. Vi förstår att det inte är kört, kanske inte ens nära kört, men vi har svårt att känna hopp. Vi tänker båda två på det faktum att det första resultatet ledde till två befruktade ägg, inget till frysen och slutligen ingen graviditet. Det andra försöket ledde till tre befruktade ägg, inget till frysen och väntan på att veta hur det går med kornet i mig, känns nu ännu mer oumbärlig. 

Båda har vi en rädsla som gnager. Vad säger att det här ägget ska överleva, när inget annat klarat sig? Vi tänker också på att polletten trillat ner på något sätt: det kanske inte är så konstigt att vi inte lyckats på egen hand, när vi inte ens lyckas befrukta ägg med hjälp av ett helt team av experter?

Vi har pratat om att från början tyckte vi att tre försök lät jättebra, mest med tanke på att man då kunde inkludera alla de där äggen som man får till frysen. Nu känns det naivt. Och vi är nog båda rädda för att det känns som att vi är så nära stupet i den här processen. Det känns som att de där försöken som kändes som många snart är slut. 

Olidligt spännande

Jag håller fortfarande på att döööö av nyfikenhet här hemma. Har något av äggen klarat sig till frysen? Igår kom det ett brev från Falun. Jag väntade (olidligt länge!) tills min man kom hem, han fick öppna det. Hela jag var på helspänn, beredd på det bästa och det värsta, trodde jag skulle spricka. Så var det bara ett kvitto från ägginsättningen i lördags!  Snacka om antiklimax. Får vi inte ett samtal eller något brev imorrn så är det jag som ser till att ringa kliniken.

Alltings början

När jag insåg att jag ville ha barn med just T, var det som att jag hade kommit på meningen med livet. Det låter klyschigt, men det kändes så. Jag minns det väldigt väl, det var en krispig höstdag när T:s kusinbarn just hade döpts.

Det kommer som en stöt genom kroppen, att det är så självklart. Och det är så stort den dagen när man på riktigt vet att man vill bli förälder. När man på riktigt vet att man har funnit den person som man vill bilda en familj tillsammans med. Allt faller på plats. Jag berättade för T om det som hänt, redan samma dag.

Jag minns att vi just då befann oss i ett litet skogsparti, mellan hans föräldrar och hans farmor. Jag sa kort och gott: "Nu är jag redo att skaffa barn. Nu hänger det bara på dig när det blir". Han sa inte så mycket, han log mest och lovade att återkomma.

Det var en omvälvande tid, att ha nått en sådan insikt. Jag var inte arg över att T inte nådde dit exakt samtidigt, det kändes snarare naturligt att det tar olika tid. Men visst, det var oerhört speciellt när han månaden senare sa att han också ville att vi skulle börja försöka få barn. Ännu större när vi kastade p-pillren månaden därpå.

När man väljer att vara ganska öppen med den ofrivilliga barnlösheten, även med ytliga kontakter i olika sammanhang, finns risken att en del tror att man tar lätt på det. De ser inte alltid att det är den största sorg man bär på i livet. Då smärtar det att höra "Du är ju så ung! Det är ingen fara". Då kan jag önska att det skulle gå att visa en bild på sin smärta, att andra ska kunna se vad jag känner. Men du ser inte, du vet inte.

Nu är det tre år sedan jag visste att vi var redo för att bli föräldrar.

Då slutar vi vara infertila då!

Har lite, lite lust att tårta nån i dag.

”Är du kille och vill få fart på dina spermier? Ja, då ska du ta ett glas vin och äta en köttbit", hördes det i P3 Nyheter i morse.

Nyheten handlar om en ny studie från ett universitet i Kalifornien och berättar att spermierna hos vegetarianer och veganer hade sämre rörelseförmåga i studien.

Infon i sig irriterar mig inte. Jag vet mycket väl att min vegetarianman har simmare som är alldeles utmärkt rörliga. Jag förstår att nyheter, särskilt i radio, ska vara korta och rappa. Men det provocerar mig ändå. Som att all tid vi lagt ner på sorg och förtvivlan kan lösas i ett nafs.  "Jahaaaaa. Behövde vi bara pimpla vin och äta kött?! Ja men dåååå så. Då slutar vi vara infertila genast då". 

Nä, jag har lite lust att tårta någon i dag. Men jag antar att det bara är kroppens sätt att säga: "Farväl alla sprutor! Fan vad skönt att få tillbaka energin".

Tack för ordet.

PS. Jag sitter som på nålar (obs. inte sprutor) och hoppas att kliniken ska ringa för att berätta om något av äggen klarat sig till frysen. Men det kanske dröjer tills i morgon innan det sker. Jag döööör av nyfikenhet.

Kornet är på plats

Igår besökte vi kliniken och jag fick ett befruktat, fint, ägg insatt i mig. De två andra befruktade äggen odlar de vidare på fram tills tisdag. Har de klarat sig tills dess, så fryses de in.

På väg till Falun igår kände jag mig ganska orkeslös och tom. Det är psykiskt påfrestande att ha ett misslyckande bakom sig och att nu försöka ta sig igenom samma sak fast med annorlunda utgång. När vi kom fram till kliniken och träffade läkaren så var väl inte mitt sinne särskilt förändrat. Förrän han visade filmen. Han visade en film på det lilla befruktade ägget innan han förde in det! Jag smälte genast. Filmen visar hur ägget delar sig först i två delar, sedan i fyra. Det känns så stort att se och jag känner att jag är med i matchen igen.

Jag har varit trött senaste tiden men för att inte lämna den speciella dagen därhän bestämde jag mig för att överraska mannen med en god middag när han kom hem från jobbet på kvällskvisten. En minnesvärd dag från morgon till sänggång.

Nästa helg är det förresten öppet hus på IVF-kliniken i Falun. I samband med det har dt.se gjort ett reportage och i det finns en häftig berättelse.

Tre befruktade ägg

Jag satt som på nålar innan kliniken ringde. Jag hade väntat mig att de, liksom förra gången, skulle höra av sig innan elva men den hann bli tjugo i tolv. Så tjugo i tolv fick jag veta att tre ägg blivit befruktade. De körde på icsi-metoden den här gången också, även om mannens prov såg mycket bättre ut än sist. I morgon ska vi till kliniken för att sätta in ett korn. Så hoppas vi innerligt att de två andra klarar sig till frysen.

Jag har varit hemma från jobbet i dag. När jag varit uppe och rört på mig har magen varit för öm för att jag ska kunna känna att det är okej att jobba. Men det verkar i alla fall ge med sig.

Redan strax efter kliniken, när vi begav oss mot Max som verkar bli en tradition efter äggplock, så kände jag att det onda inte släppt. Så var det inte förra gången. Nu när vi gick in mot Max så sa jag åt min man, kanske lite för högt, "Nu river det i äggstockarna!". Så passerar en medelålders man oss precis och man ser att han hört mig. Jag hade behövt världens största skämskudde och höll på att dö av skratt, ynkliga skratt givetvis eftersom att det gjorde ont. Jag antar att det lugnande också spelade in i varför jag inte kunde sluta skratta. Jag bjuder honom på den.

Liten update

Det blev fem ägg denna gång, ett mer än vid förra ivf:en alltså. Jag är omtöcknad och har fortfarande lite ont. Men när jag äter panodil och håller mig stilla är det lugnt. I samband med att sista äggblåsan, den nionde, skulle plockas så släppte bedövningen eller åtminstone delar av den och det gjorde givetvis ont. Väldigt ont, faktiskt. Men jag tänker att det kanske var vinnaren.