Ett barnlängtanssmycke!

Tobias är så himla bra på överraskningar. Nej, det var ingen bok eller skiva som han ger mig i födelsedagspresent. Han har köpt ett barnlängtanssmycke! Min superrara make. Blir alldeles rörd bara jag skriver om det och kan inte tänka mig en födelsedagspresent som passar bättre. Så personligt och fint.

Hur hittade han ens smycket? Det måste jag fråga honom när han kommer hem från jobbet.

En dag äldre, ett steg närmare

Jag fyller år i dag! Det har inte känts supermycket i kroppen, förutom att mannen var supergullig och gjorde i ordning frukost tidigt på morgonen trots att han inte kom i säng förrän halv två och jobbarkompisarna köpte godis åt mig efter lunch. I går blev jag dessutom firad när jag hälsade på hos en vän, som nosat upp på Facebook att jag fyllde år.

Tobias har hintat om att hans födelsedagspresent till mig blivit försenad. Men jag ska få veta vad han köpt i kväll när vi käkar middag. Det är alltid lite spännande! Min gissning är någon bok eller skiva. Vi får se, vi får se ...

En kollega varnade mig för att 30-årskrisen snart kan infinna mig så här när jag nu blir 29. Men liksom kanske många andra som väntar på att få adoptera, så är jag glad för varje dag som går. I dag är ytterligare två referenspapper inlämnade, samt försäkringspappren. För varje dag som går, är vi en dag närmare att få vårt barn i vår famn. Älskade, älskade unge. Som vi längtar efter dig.

Spännande sommarpratare

Hurra! Anna Mannheimer och Peter Apelgren är två av årets sommarvärdar. De pratar ihop. En inte helt vild gissning är väl att de snuddar vid ämnet adoption och ofrivillig barnlöshet?

Jag noterade också att David Batra sommarpratar igen. Han har ju pratat om ofrivillig barnlöshet tidigare.

Lugn och fokuserad

Det händer en del grejer på jobbet just nu, inte superallvarligt men inte heller särskilt roligt och inte minst sommaren riskerar att bli väldigt stressig på jobbet. Hade det varit för några år sedan hade jag antagligen brutit ihop och varit en sömnlös grubblare. Nu känner jag bara ett lugn. Jag låter inte det som händer på jobbet påverka mig privat för jag har bestämt mig för att det inte får det. Jag behöver fokusera på att må bra i adoptionsprocessen och då ser jag till att behålla mitt lugn. Det lilla bo vi håller på att bygga är allra viktigast, också för att resten av livet ska fungera. Visst, att jobbet fungerar är viktigt. Men det är inte allt och jag kan inte ta ut kaos i förskott.

När lärde jag mig att hantera skeenden i livet på detta sätt, egentligen?

Så. Jävla. Skönt.

Det skrivna ordet

Vi har valt att ha en god vän, mina svärföräldrar och min mamma som referenter i vår medgivandeutredning. Vi tänkte att det kanske är ostrategiskt, egentligen, att ha så nära familjemedlemmar som referenter. Men känslan att de kommer vara en så stor del av vårt barns liv, övervinner det. Ett krav som ställts på våra referenter, som jag förstått inte ställs i alla kommuner, är att de ska ha föräldraerfarenhet. Visst har vi flera vänner och bekanta med barn. Men väldigt nära vänner som umgås med oss ofta och har barn är få. Därför känns vårt val av referenter ännu träffsäkrare.

Vi har inte lagt oss i hur våra referenter formulerar sig eller vad de väljer att ta upp. Däremot har min svärmor läst upp både hennes och min svärfars brev och ja … det är en väldigt speciell känsla att få höra deras tankar kring vårt kommande föräldraskap. Jag svämmar över av värme och blir alldeles rörd. De har ju sagt tidigare hur de tänker och känner. Men det blir så vördnadsfullt att höra det i detta sammanhang.

Jag blev också rörd av att läsa vår gode väns brev. Han har känt min man länge, vi har träffats genom Tobias. Han skrev så fint om oss, vår relation till hans son, och om den längtan vi bär på. Hade han alla de orden inom sig? Så berörande och rart.

Breven får mig att reflektera över hur ord som formuleras på papper kan greppa tag i en, jämfört med när någon säger en sak spontant i ett samtal. På pappret blir det så seriöst och "på riktigt" att ta del av, kan jag känna. Det klingar inte av.

Jag känner mig så tacksam att vi har dessa underbara människor i vår närhet. Och så får jag lust att skriva en massa kärleksfulla brev till alla fantastiska människor jag känner, haha.

Heja Försäkringskassan!

Försäkringskassan vet då hur man retas. Du har plats 200 … 97 i kön. Haha, man tror att de skojar. Men nu har jag plats 53 efter cirka 40 minuters köande.

Jag ringer eftersom vi behöver få intyg från Försäkringskassan angående våra sjukskrivningar de senaste tio åren. Pust! Hoppas att handläggaren har koll på sånt här när jag väl kommer fram. Detta är (utöver tre referentbrev som ska nå familjerättssekreteraren inom några dagar) de sista pappren vi har att lämna in till socialen. Hurra!

Uppdatering: Vill härmed lägga fram revolutionerande material som motbevisar tesen att män inte kan göra två saker samtidigt. Här pratar mannen med försäkringskassan i telefon medan han spelar tv-spel.

På onsdag väntas våra papper landa i brevlådan! Smidigt, ändå, när man väl tar sig fram. Annan smidig grej: att man kan räcka över telefonen och få slå två flugor i en smäll, i stället för att köa varsin gång.

Nyfiken i en strut

Nu är Tobias på socialkontoret för att göra sin djupintervju. Ååh, vad det hade varit intressant att vara en fluga på väggen där. Tobias brukar reta mig för att jag så ofta vill höra honom berätta om sin barndom och han brukar inte komma på några bra saker att säga för att han redan berättat allt han kan komma på, tycker han. Så ibland kommer han på något och jag är nästintill redo med popcorn.

Jag å andra sidan … Ja, vi kan säga att Tobias inte direkt behöver be mig att berätta. Jag är så himla extrovert och analytisk när det kommer till barndomsminnen och berättar gärna för Tobias. Bland det roligaste med att träffa kompisar till honom är just om de börjar snacka barndomsminnen eller nästan ännu hellre tonårsminnen. Fram med popcornen, tänker jag.

Haha, ser framför mig att familjerättssekreteraren sitter där och frossar i popcorn medan Tobias svarar på frågorna. Sorry om ni blev lite sugna på popcorn när ni läste detta.

Bildkälla