Något för hängmattan?

Jag märker att bloggens sidvisningar skjutit i höjden de senaste dagarna. Det roliga är att ni inte är jättemånga som är in, men ni som är det stannar länge och väl och bläddrar. Stig på, stig på och känn er som hemma!

Det påminner mig om att man ju har lite mer tid i hängmattan och kanske tar sig tid att komma ikapp inläggen på en blogg nu i semestertider. Därför vill jag passa på att tipsa er som missade min och Jessicas podd om ofrivillig barnlöshet i maj månad att lyssna in er på den nu! Ni hör första avsnittet av två här.

Trettioåtta veckor

En semesterbild fick göra grunden till ett citat jag behöver boosta mig själv med extra mycket just nu. Trettioåtta veckor bakom oss. Inte en vecka, inte en dag, utan vårt blivande barn i våra tankar.

Det vita Hollywood

Jag har ådragit mig den vanan att när jag tittar på en film eller serie observerar jag hudnyanser. Det blir många gånger väääääldigt många nyanser av vitt, kan jag meddela.

Jag borde väl inte vara chockad, men det är ändå skrämmande att den normen är så vansinnigt stark också i nyare Hollywoodfilmer.

Nästa gång du ser en rulle, prova räkna hur många med annan hudfärg än vit som har en replik och hur många repliker i så fall. Vill du ta det steget längre kan du prova "The Racial Bechdel Test". Känner ni till "The Bechdel Test", också kallat feministtestet? Det är som det, fast handlar om hudfärg i stället för kvinnor.

Här är frågorna att ställa sig:
1. Finns mer än en (namngiven) karaktär som är icke-vit?
2. Har minst två icke-vita karaktärer en konversation med varandra?
3. Handlar konversationen om något annat än en vit person?

Gratulerar! Filmen (eller serien för den delen!) som du såg klarade just, högst troligt som en av få, testet.

I detta finns också fenomenet "whitewashing". Alltså att Hollywood castar vita skådisar att spela roller där karaktären egentligen har annan hudfärg. Här är en intressant artikel om asiatisk-amerikanska skådespelare som kämpar för sin plats i rampljuset. I artikeln framgår, med glimten i ögat, att det återfinns ett ansikte med asiatiskt utseende i Sagan om ringen-filmerna, en kvinna som syns "for a glorious three seconds".

Och Sverige, ja ... Sverige gör väl beklagligt nog oftast som storebror Hollywood gör.

Att vara fem år igen

Som jag avskyr denna offerkofta men den är rakt omöjlig att få av sig just nu. Ständigt är jag ihopkrupen i den, när den inte hänger över axlarna. Det verkar bara vara på Kreta som den går att få av.

Jag har så mycket jag vill säga, skriva, som är mycket gladare och intressantare. Men jag orkar inte. Det är ibland som att mitt huvud håller på att sprängas av reflektioner, analyser, som inte hittar ut utan bara stöter mot hjärnbarken om och om igen.

Att befinna sig i vardagslivet, i semestern, och försöka hitta njutning samtidigt som längtan hela tiden finns där är svårt. Jag har nog aldrig haft så svårt att leva i nuet som nu och det stör mig väldigt eftersom jag vet att jag inte mår bra av det. Sen stör det mig ännu mer eftersom jag i grunden känner mig som en väldigt positiv person som för allt i världen inte orkar vara det just nu. Men ni vet hur det är, det går inte att säga "Tänk inte på ett glas mjölk". Vad tänker du på då?

Här kommer i alla fall lite osammanhängande rappakalja, självterapi om man så vill, som jag behöver få ur mig innan jag kan komma vidare i alla de tankeprocesser som pågår samtidigt:

När jag var liten och min bror dog, har mamma berättat att det tog flera månader innan jag förstod att han inte skulle komma tillbaka till oss. Vi var på semester och mamma hade märkt att jag var lite eftertänksam. Besvikna jag, fem år, hade förklarat att jag trott att nu skulle Erik komma tillbaka, för han tyckte ju så mycket om när vi åkte till Örebro. Men att nu i slutet av semestern förstod jag, efter flera vändor av förhoppningar, att han inte skulle komma tillbaka.

På något sätt tror jag att denna passiva väntan vi går igenom nu gör att mitt femåriga jag kommer tillbaka och är förtvivlad och rädd. Jag går och väntar på att denna människa ska komma in i mitt liv, i min familj, men ingenting händer. Kanske har mitt femåriga jag rentav gett upp? Mitt vuxna jag förstår ju, går att resonera med. "Lina, det är inte samma sak. Det är en helt annan situation du är i nu. Ni kommer att bli föräldrar, ta det lugnt.". Men nånstans djupt därinne finns femåriga jag kvar och en femåring resonerar inte så abstrakt utan behöver konkreta bevis för att förstå att det inte är som det var då.

Fortsatt gissande

Just ja … Inte heller min kusin, tillika vårt blivande barns moster, gissade rätt datum. Synd, givetvis.

Gissningsleken fortsätter.

Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader

Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader

Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader

Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader

Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader

Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader

Annika:

9 juni 2016, flicka, 15 månader


Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader

Miss Hultgren: 
16 juni, pojke, 10 månader

Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader

Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader

Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader

Farbror Mathias
12 juli 2016, pojke, 24 månader

Jessica:

19 juli, pojke, 13 månader

Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader

Resan till dig:

8 augusti, pojke, 16 månader

Anonym:

10 augusti 2016, pojke, 13 månader


Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader

Åsa:
12 september, flicka, 14 månader

Louise: 
23 september 2016, pojke, 10 månader

Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader

Marr: 
3 oktober 2016, pojke, 16 månader

Tobias: 
10 oktober 2016, pojke, 18 månader

S:

28 oktober 2016, pojke, 17 månader

Jenny:

2 november, flicka, 

Anna: 
12 november 2016, flicka, 14 månader

Emma: 
22 november 2016, pojke, 19 månader

Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader

Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader

Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader

Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader

Årets bästa beslut

Att åka till Kreta var årets (hittills) bästa beslut. Ja, alla de stora adoptionsbesluten vi fått ta fattades ju förra året. Vi har haft en ljuvlig vecka tillsammans. Bara vi. Inte en utflykt har vi varit ut på utan vi har hela tiden hängt i det lilla samhället Analipsi. Det har bara varit sola (under parasoll), vila, läsa, doppa sig i poolen och i havet. De enda beslut vi behövt fatta dagligen har varit: 1. Pool eller strand? 2. Var ska vi äta middag?

Jag har läst åtta böcker, varav en adoptionsrelaterad. Återkommer om den!

Nu väntar gäster i eftermiddag, delar av släkten har anlänt nedåt och jag ska samla mig lite. Vi kom hem strax innan halv fyra i natt. Det första jag gjorde när jag klev upp var att klippa gräset och rensa undan vissna blommor. Så tänkte jag börja med nästa grej men brast ut i gråt. Så tomt, så tomt att komma hem till vardagen utan vårt barn. Känner att jag hela tiden måste vara i rörelse för att inte bryta ihop men samtidigt behöver ta det lugnt, ta det en kvart i taget, för att inte bryta ihop. Så dubbelt och så svårlöst, ett riktigt moment 22.

Blir eventuellt lite dyrt att åka till Kreta varje vecka för att handskas med denna väntan.

Trettiosju veckor

Tappar skönt nog bort sig i väntansräkningen lite när man är mitt uppe i allt njutande. Men jo, trettiosju veckors väntan i dag.