Det rör på sig!

I dag fick vi veta att kontrakten äntligen kunnat skickas från Taiwan igår! Vi fick också veta att lille Alfred kommer att få presenten från oss på tisdag. Åh, hoppas han gillar. Spännande att se om vi får nån bild på reaktionen, vi har bilder när Hanna tittar så fokuserat i pekboken på oss och även på när hon ser sångfilmerna.

Så lite praktiskt. Dokumenten beräknas anlända Barnens Vänner nästa vecka innan de sedan kommer till oss.

Drömscenariot ser därför ut som följer: 

1. Notarius Publicus (preliminärt i Uppsala) kan ta sig än pappren på fredagen och då även göra kopior. 

2. Vi kan hämta pappren från NP i början av veckan därpå.

3. På onsdagen (dagen före skärtorsdag) kan vi ta oss till Stockholm och hänga på låset hos UD som öppnar klockan 9, när det är klart hitta någonstans att kopiera om de åtta sidor som fått UD:s stämplar. Bege oss till Taipei Mission dit vi bokat tid innan och skickat betalning för expresshantering. Lämna akten där innan de stänger för besök klockan 12. Lämna förfrankerat rek-brev som de sedan skickar oss. Expresshanteringen tar 2-5 vardagar. Hade man haft chans att få dokumenten dagen därpå hade vi sovit kvar i Stockholm.

4. Boka tid för besök på biblioteket där vi kopierar akten så det utöver original finns tre kopior (till oss, till BV, till St Lucy som också får originalet).

5. Skicka pappren med rek till Barnens Vänner som skickar vidare till St Lucy som i sin tur skickar pappren till domstol i Taiwan.

6. Andas ut! Vänta. 

En längre väntan än väntat

Igår fick vi veta att det är först runt vecka 12-13 som pappren från Taiwan väntas komma till oss. Vi hade hoppats på veckan som kommer, så det känns ju trist. Men vi förstår samtidigt att St Lucy har mycket att göra , att omständigheter tillkommer och att jorden inte jämt kretsar runt oss osv. Så vi väntar tålmodigt. Tills dess får vi väl se till att veeeerkligen ha koll på de original och översättningar som vi har och att allt ligger i rätt ordning.

Jag brukar ibland roa mig med att bläddra i den reseguide jag köpte nån gång förra året och nu ikväll tänkte jag faktiskt öppna en taiwanesisk novellsamling som jag köpte vid samma tillfälle.

Pandemi och popcorn

Efter att ha varit stängt hela året, om jag inte missminner mig, på grund av pandemin öppnar nu Taiwan för adoptionsresor. Precis som tidigare gäller två veckors karantän och en veckas "får bara röra sig ute litegrann och måste rapportera kroppstemperatur", ändå värt ett hurra! Så skönt för dem som väntat.

Apropå pandemin så måste jag tipsa om SVT:s Utrikesbyrån där en hel halvtimme ägnas åt Taiwan och deras imponerande sätt att tackla Covid-19. Mycket, mycket sevärt!

Och mer apropå pandemin blev Hanna snorig, hes och hängig i tisdags, eller väl redan natten till tisdag. Troligen bara förkylning på grund av lättare kläder men fortfarande lite kallt ute. Men jag märkte i morse att också Jag var mör och hes bland annat. Troligen pollen, men jag Covid-testade mig under dagen. 

I kväll hade jag språkkursen och Hanna som egentligen skulle varit med sin farmor i och med att Tobias jobbar kväll (hemma), fick i stället sitta med mig på grund av symtom. Hon var så gullig och nyfiken på orden. Sen tröttnade hon men det gick galant ändå med platta och popcorn.

Den stora längtan och saknaden

När Hanna väljer godnatt-saga är det just nu nästan jämt "Berättelsen om när jag var liten" eller fotoalbumet från när vi fick varandra i Taiwan. På morgonen säger hon ofta "Mamma, berätta om när du och pappa flög till mig" och på kvällen säger hon ibland med en djup suck "Jag saknar Alfred". 

Det kan inte vara lätt det där, att begripa att det tar tid. Är ju knappt att vi vuxna står ut. I kväll när vi bläddrade i albumet verkade Hanna konfunderad. Hon undrade om hon är ledig i morgon. Men nej, det är förskola och på lördag är vi lediga tillsammans. "Då åker vi till Taiwan, mamma". Hjärtat. 

Jag förklarade som flera gånger förr att det är länge kvar och frågade om det känns jobbigt att det blir mycket snack om Taiwan, storasysterskap och lillebror,  och om hon ville prata om nåt annat i stället. Ja, det kändes jobbigt och ja, hon ville prata om nåt annat. Så sa hon efter liten tystnad "Mamma, berätta om flygplanet när ni kom till mig". Så skrattade vi tillsammans när jag påpekade att det ju var Taiwan. Just ja ... 

Det är ju inte fel att sakna, att känna, och det är ju fantastiskt att hon kan uttrycka sådant. Men skönt ändå att kunna få stuva undan tankarna och få tänka på lite andra saker i stället, annars blir det en riktigt lång väntan inte minst för blivande storasyster.

Jag frågade om hon I stället ville höra om när vi flyttade tillsammans från Avesta till Gimo. Det ville hon.

Fjärde lektionen avklarad

Nu har jag haft min fjärde lektion i mandarin och jag är helt uppslukad. Jag verkligen älskar denna kurs!

Läraren spelar in fraserna efter varje lektion och jag ser till att öva flera gånger mellan varje lektion, så fort jag har en stund över egentligen. Jag har rivit tapeter och repeterat fraser, stått vid kopiatorn på jobbet och tränat uttal, suttit i bilen till och från jobbet och repeterat, repeterat och när jag jobbat hemma använt rasterna till det.

Häromkvällen hade jag Greta Gris på mandarin i bakgrunden när jag broderade. Jag har lyssnat lite på taiwanesisk pop också. 

Får återkomma med tips! Men nu måste jag sova, min hjärna behöver visst vila.

Välkommen granskning av adoptioner

DN har inlett en artikelserie, "De vill veta sanningen om sina adoptioner". I dag fanns en ledare av Peter Wolodarski, chefredaktör, och fler reportage väntar.

Det är en granskning som säkerligen innebär tung läsning, inte minst för adopterade eller för oss som väljer att bli föräldrar genom adoption. Men framför allt viktig läsning. 

Det finns så många anledningar till att en människa behövet ta beslutet att adoptera bort sitt barn. Det är aldrig ett lätt beslut och inte minst därför det är så viktigt, för alla parter, att en adoption går rätt till. När så inte sker, är det inte bara ett allvarligt misslyckande utan i flera fall en tragedi. 

Jag tror, föga förvånande, inte på ett totalt stopp av internationella adoptioner. Självklart ser jag att länder behöver bryta stigmatiseringen så att familjer kan ha förutsättningar att ta hand om sina barn från början, mammor leva som ensamstående eller viljan att adoptera nationellt och då oftast lite äldre barn ökar i de fall där det inte går att barnet lever med sin biologiska familj. Ja, det finns en paradox i att så länge det inte löses inom landet behövs internationella adoptioner och så länge internationella adoptioner finns löses det inte inom landet. Men jag är inte en av dem som ser att ett stopp av internationella adoptioner löser allt utan tror tvärtom att det försvårar arbetet.

Mycket av det jag läser i DN:s granskning handlar om hur det såg ut före Haag-konventionen från 1996 som bland annat säger att mamman måste ge sitt samtycke till att barnet adopteras bort efter att barnet är fött. Det blir intressant att se om granskningen lyfter dagens internationella adoptioner, som ju får anses vara förhållandevis få.

Med allt detta sagt. Ja. Jag önskar att Sverige öppnar locket till Pandoras ask, i stället för att lägga locket på, och  utreder vad som egentligen hänt, hur det kunde hända och vad Sverige kan göra för att stötta drabbade i dag. Främst för adopterade skull och de biologiska familjerna, men också för adoptanters skull.

Sist men inte minst tipsar jag om detta fördjupande reportage i The Guardian som handlar om adoptionsskandalen i Chile. 

Blivande youtubefenomen i Taiwan?

Nu får vi vänta med spänning och viss vånda på att se hur våra sånginsatser tas emot av Alfred. Hanna tappade intresset lite för tidigt, men så vände det tack och lov så att vi kunde bli klara med filmerna. Vi är ganska disträa och har svårt att hålla fokus när Hanna far runt och showar och pratar mitt i, men förhoppningsvis upplevs det som grädde på moset i stället för, ja, nåt dåligt. Det blev:

Blinka lilla stjärna

Baby haj

Idas sommarvisa

De har skickats till Barnens Vänner tillsammans med en så ihopknycklad kanin som möjligt och pekboken. 

Jag skrev lite med min kära mor igår och sa just det, att jag nästan har ännu svårare att smälta och tänka mig att vi får barn denna gång än förra gången. Kanske är det för att vi har så mycket praktiskt framför oss, parallellt med att vi ju har Hanna att fokusera på här hemma. Så bidrar säkert pandemin och det som kommer med den också. Man lever ett liv hemmavid, till och med när jag jobbar, så jag träffar inte andra och pratar om det så mycket på samma sätt som sist. Men när jag ringde Barnens Vänner förra veckan och skulle presentera mig, så fick jag ur mig "Hej, det är Lina. Ja, Lina som fått barnbesked alltså". Vi skrattade och jag sa att det kanske är så jag ska börja presentera mig i jobbsamtal också?

Ja, vi får se när poletten trillar ner.