Sötsug och samtal

På senare tid har jag inte tänkt så mycket på Den ofrivilliga barnlösheten. Jag har till och med gosat med en alldeles bedårande sjuveckorsbebis utan att bli deppig efteråt.

Men i dag är dagen innan jag ska ringa ett samtal till ivf-kliniken. Jag vet inte helt vad det ska mynna ut i. Jag tror att det ska vara jag som säger "I januari eller februari vill vi komma i gång med nästa ivf" och att kliniken då ska svara "Okej, då vet vi. Då ska läkaren gå igenom era resultat och besluta om det blir korta eller långa protokollet". Eller så kanske de ska säga "Okej, då bokar vi in ett möte i januari eller februari".

Hur som helst gör detta givetvis att funderingarna kommer i gång igen och att jag tänker på att vi inte är en familj ännu. Att vi har många misslyckanden bakom oss, varav två ivf-försök. Att vi har åtminstone ett ivf-försök till framför oss och det gör mig matt. Jag vet att vi tar oss igenom det, det är inte det. Men den där karusellen, eller kanske snarare spöktåget, som känslorna måste ta sig igenom. Det är tufft. Det är svårare att ha en ivf framför sig än bakom sig, om du frågar mig. Men det lättaste av de tre plågorna, är kanske till och med att vara mitt uppe i en ivf. För att ha en ivf bakom sig, har ju hittills för oss alltid varit att ha ett misslyckande bakom sig. Det är svårt att jämföra med något annat i livet.

Allt som nästan går att jämföra det med blir så litet i jämförelse. Som att ta körkortet, när man tränat, tränat, tränat och sedan haft uppkörning och sitter där bakom ratten och väntar på att få höra om man lyckades eller inte. Men jag vet inte, det låter ju lamt och är inte alls samma sak som att genomgå en ivf-behandling.

Mensen kom hur som helst några dagar för tidigt. Jag antar som sagt att det är de där hormonerna som ställer till det. Sen var jag på akupunktur och han satte två nålar i öronen som skulle "göra att jag inte var så sötsugen" även fast jag inte var det och ett förbud fungerade absolut inte. Har jag någonsin varit så sötsugen som i fredags och hela helgen? Troligen inte. Jag gav efter rätt fort. Ingen idé att strida emot ett sötsug under lingonveckan. Jag ska inte på akupunktur igen förrän om tolv dagar, kan nog sköta mig fram tills dess.

På tisdag är också en stor dag. Då ska vi träffa socialen för att snacka föräldrautbildning! Jisses, inte kunde man tro att så här många personer skulle vara involverade i vår familj innan något barn ens finns hos oss. Kanske skulle börja räkna efter hur många som blir inblandade i den här lilla expeditionen eller vad man ska kalla det. Jag får det till 14, både större roller, biroller och närmast statister, än så länge:

• Utredningen: Gynekolog, blodprovstagerska, spermaburkstagerska ett, spermaburktagerska två. 
• Kliniken: Gynekolog ett, gynekolog två, blodprovstagerska, barnmorska ett, barnmorska två, gynekologpraktikant, embryoassistent ett, embryoassistent två, receptionist.
• Nu närmast: Kvinnan på socialen inför föräldrautbildning.
• Bubblare: Akupunktör.

Pigg i november

Kollegorna faller som furor, ner i förkylningsdimman och tröttheten. Jag är än så länge pigg och har väl sällan fått så många kommentarer om att jag ser just pigg och glad ut. När kroppen och sinnet dessutom snart färdats genom det solfattigaste november på åratal. Två och en halv timme sol, läste jag någonstans, att vi haft.

Jag vet inte om det är nålarna, den nya kosten eller bara ren jävla tur (jag brukar bli sjuk först av alla). Men jag hoppas att mitt nuvarande pansar till immunförsvar inte viker sig utan fortsätter hålla sig starkt och att energin stannar.

En cykel som hittat hem?

Det händer inte så mycket i vår lilla barnlöshetsvärld just nu. Två veckor sedan vi förstod att behandlingen misslyckats. Just nu accepterar jag lugnt att det kommer ta tid, på något sätt. Men det är stor betoning på just nu, det där går ju i perioder. I helgen fick jag en liten mellanblödning som varade i tre dagar. Det brukar jag never ever ha. Men när jag checkade av med kliniken i måndags fick jag veta att det inte alls är otänkbart att det är hormonerna som spelar mig ett spratt så här några veckor efter ivf-behandlingen. Givetvis tog jag ett graviditetstest ändå i helgen, om utifall att. Men det var som väntat negativt. Akupunktören, som ju vill veta hur det står till med alla diverse kroppsvätskor, sa att det var bra, att kroppen rensas på något sätt. Men jag vet inte. Det skulle också kunna vara den gamla cykeln som försöker hitta tillbaka, perioden stämmer, ivf:en ställer ju till det lite så att menscykeln rubbas.

Tre tänkbara länder

Jag vet att man får vara beredd att tänka om både en och tre gånger. Men jag har framför allt tre länder som jag fastnat för, och som verkar passa oss, när det gäller en eventuell framtida adoption och min man verkar tycka att de är rätt bra också.

Det dröjer nog ett tag innan vi vet om det är aktuellt för oss att ansöka om att adoptera barn med i förväg kända särskilda behov. Men vi har ju just liiiite tid på oss att komma underfund med det!
Här är de tre länderna som snurrar i huvudet just nu:

Madagaskar
Generella krav:

• Ansökan ska gälla barn lägst 0-36 månader. Vid syskonadoptioner gäller 0-60 månader.
• Makarna ska vara friska och den ena måste vara över 30 år gammal.
• Åldersskillnad mellan barnet och föräldrarnas genomsnittliga ålder får vara högst 40 år.
• Barnlösa par prioriteras.

Övrigt: Två års väntan i Sverige. Ett och ett halvt års väntan på besked om barn. Vistelsetiden i landet är tre månader (det både gör mig nervös och peppad!).

Thailand
Generella krav:

• Intyg om svårigheter att få biologiska barn.
• Makar som är yngre än 40 år kan ansöka om barn 0-36 månader. De som är äldre än 40 år kan ansöka om barn som är fyra år och uppåt.
• BMI: max 29.
• Friska makar med åtminstone gymnasieutbildning i bagaget.
• Barnlösa par prioriteras framför de som har barn sedan tidigare.

Övrigt: Besked om barn brukar dröja drygt två år. Ansökan ska gälla barn lägst 0-36 månader. Vistelsetiden i landet är drygt två veckor.

Vietnam

Generella krav:

• Ansökan ska gälla barn som är lägst 0-36 månader.
• Ensamstående och par kan ansöka.
• Man måste vara tillräckligt frisk fysiskt och psykiskt för att kunna ta hand om barnet bra.
• Inga anmärkningar får förekomma i belastningsregistret.
• Flera barn sedan tidigare är okej.

Övrigt: Vietnam är ett pilotland. Det är svårt att säga hur länge besked om barn kan dröja. Som sökande måste man vara öppen för barn med i förväg kända särskilda behov. Vistelsetiden i landet är cirka en månad.

Källa: Adoptionscentrum

Drömmen fortsätter

Jag tänker ofta i bilder. Det kanske de flesta gör, jag vet inte. Jag tänker ganska mycket framåt också, visualiserar. Jag är nog lite av en drömmare, helt enkelt.

Tidigare när jag tänkt på vår framtida familj har jag sett små minikopior av både mig och min man. Inte jätteskarpa bilder. Men det har flimrat förbi en röd hårtuss att stryka från pannan, en blond lintott att fläta håret på.

Jag fortsätter att drömma om vår familj. Men nu är det både gamla och nya bilder. Jag ser barn med olika toner på huden, andra hårfärger än min och min mans. Stora bruna ögon, eller kisande små blå. Det är inte viktigt för mig hur vårt framtida barn ser ut. Det är bara jag som håller på att spricka av nyfikenhet för att jag längtar efter henne, eller honom, så. Jag tror att drömmar och visualisering är mitt sätt att bearbeta det. Ett sätt att kunna intala mig själv om att ett barn, kanske fler, finns där i framtiden för oss.

En vän sa något rätt häftigt tidigare i veckan när vi berättade om adoptionsprocessen. Att det kan ju faktiskt hända, att vårat barn finns därute någonstans i världen i detta nu. Det är en mäktig känsla att ta in.

Nu är nog nålrädslan förbi

Dagarna rullar på. Akupunkturen och detoxen likaså. Jag har varken druckit kaffe eller ätit socker eller mjölk sedan i torsdags. Men i morgon är det konferens och lunch med jobbet och då lär jag väl äta det som bjuds i vegetarisk väg. Och är det efterrätt, ja då har jag inte karaktär att låta bli. Men te blir det nog i stället för kaffe.

Nu har jag gått på akupunktur två gånger. Jag tror att det får mig att slappna av trots den stress jag "borde" känna på jobbet. Min nålkänsla känns liksom över och förbi sedan ivf:erna, även om den gör sig påmind då och då, genansen likaså. Vid senaste akupunkturbesöket fick jag en hemläxa, men den lär jag genomföra i garaget i fortsättningen. Det är tänkt att jag ska tända eld på något som nästan ser ut som en cigarr, det luktar väldigt starkt som en blandning av rökelse och cigarr, och så ska jag hålla den över olika partier på huden varje kväll.

Hemläxor och venusberg

När jag stod där inne på akupunkturkliniken och ombads att räcka ut tungan och blunda medan han fotade så tänkte jag att "snart hoppar ett kamerateam fram, pekar och skrattar". Men det hände förstås inte.

Jag fick sen, i trosor och behå, ligga på en brits medan jag fick nålar både här och där (jepp, venusberget var också inblandat). Sen smetade han också ut någon sesampasta som han tände eld på (inte på det berömda berget, puh!) med rökelse. Ibland blev det ordentligt hett, men det gick över fort.

Innan han stack in nålarna tryckte han på olika punkter, en del gjorde så sjuuukt ont och andra kändes inte alls. När sedan nålarna varit i, så gjorde det mindre ont på de flesta ställen. Men det var främst ett ställe på magen som det gjorde ont i när han tryckte. Där fick jag också någon värmelampa placerad. Och så fick jag några frön "för själen och fertiliteten" intejpade i öronen".

Jag har fått några hemläxor. Promenad 20 minuter om dagen är en av dem. Det tuffaste blir ändå att följa kostråden. Inget socker och ingen mjölk. Min första tanke var "Men, men. Onsdagsfikat på jobbet då?" Men det här ska jag väl klara, åtminstone för det mesta. På Madeira tänker jag inte vara utan vare sig socker eller ost. Och julbordet med jobbet är väl inte heller så kul utan socker och mjölk, när man dessutom är vegetarian och varken äter kött eller fisk.

Nu får vi se varthän det barkar. Jag googlar ivrigt på adoption också och har fastnat för några länder. Jag får väl ha en slags redovisning för maken (framför katedern, med pappret i hand, haha).