Nitton veckor

Everything comes to you in the right moment.

Be patient.

Nytta och nöje

Så många fina hejarop och kramar när man behöver det som bäst. Tack för alla peppande kommentarer till förra inlägget! Det värmer.

Jag har hittat två andra sätt att fördriva tid i väntans tider:
1. Spela vansinnigt beroendeframkallande The Sims 3 (älskar't!)
2.  Bli fackligt aktiv igen. Tidskrävande - ja, då jag tagit på mig rollen som "högsta hönset" i det lokala distriktet. Men det är ju både roligt och intressant!

Så nu har jag gott om både nytta och nöje att fördriva tid och tankar i.

I månen fanns en stilla tröst

På väg hem från bussen i kväll efter en lång arbetsdag tänkte jag:
Det känns som jag ska börja gråta.
Snart gråter jag.
Jag gråter.

Tårarna segnar tyst nerför kinden. En flämtande andning, en till, rädd att tappa kontrollen. För det är lite så i kväll. Längtan byter skepnad till saknad och känslorna är plötsligt inte under min kontroll. En hinna av sorg och tomhet som jag inte rår på. Förrän fullmånen syns som en strålkastare.

Vi har i alla fall månen och stjärnorna.
Inte i samma ögonblick.
Men som om vi vore tillsammans ser vi dem både jag och du. 

Tänk att i månen fanns en stilla tröst.

Arton veckor

The gift of life

I didn't give you the gift of life.

But in my heart I know.

The love I feel is deep and real.

As if it had been so.

For us to have each other is like a dream come true.

No, I didn't give you the gift of life.

Life gave me the gift of you.

Okänd författare

Lille katt, lille katt ...

Fler än oss människor i hushållet som längtar, inbillar jag mig när Kosmo vilar i lillfåtöljen.

Det är inte ett problem, men jag känner mig lite nervös över hur katterna ska reagera på den nya lilla personen i hushållet och vice versa. Men så såg jag i St Lucy-gruppen på Facebook att det verkar finnas katter på barnhemmet! Det underlättar ju ändå att vårt barn har erfarenhet av katter, tänker jag. Då är det bara den svettiga biten kvar att våra katter förvisso har erfarenhet av barn, men inte verkar ha förstått charmen med dem riktigt ... Tack och lov har de hittills valt att fly i stället för att fäktas.

I "fylla i"-boken i dag

"19 februari 2016: Fyra månader i kö firas med att se film av regissören Ang Lee, som är från Taiwan. Hulken var spännande - men mamma råkade somna! Finns fler filmer av Ang Lee att se!"

Vi viger ju några sidor av "Fantastiska jag"-boken (rekommenderar för övrigt fylla i-boken, särskilt för adopterade, varmt) till att skriva om vår väntan den 19:e varje månad.

Notera mina awesome tecknarskills. 

Fyra månader

Min väntan riktigt gnager. Ibland tror jag att den äter upp mig inifrån bara för att jävlas. Den känslan kan vara svår att rubba. Det tar sig i utryck på olika sätt. Mest av allt är det väl att jag sällan känner mig riktigt närvarande i något annat. Inte riktigt "här och nu". Bara väntansbubblan som finns. När? När? När? När ... Som att det är min enda fråga ut i tomheten, ut i tystnaden. Det finns ju verkligen ingen som kan svara på den frågan.

I natt drömde jag att jag plötsligt var höggravid, det syntes tydligt, vi hade inte märkt det innan och det var blandade känslor. Jag var uppgiven för att vi inte skulle kunna gå vidare i adoptionsprocessen men det var också en lättnad för att väntan att på att bli förälder äntligen (nästan) var över efter fyra år. I drömmen hade jag ett datum att ge mig själv och andra och det gav mig ett lugn.

Det här med att inte riktigt vara närvarande "här och nu". Jag tänker samtidigt att det på något sätt bara är "här och nu" som existerar. Det finns inget annat än den väntan som är. Det är nästan som att vi sitter av tid. Ja, ibland tror jag att tiden är vårt fängelse. Vi är fast här. Jag kan göra annat medan vi väntar, men jag kommer inte släppas ut från den här bubblan just nu utan är där jag är. Skakar galler, om man så vill.

Men så är det förstås självvalt. Vi har gett oss in i detta. Vi har stått inför milstolpen "Vill vi ha barn tillsammans?" och sagt ja, framför allt känt ja. Jag är tacksam att möjligheten finns för oss och jag är lyckligt lottad att ha det liv jag har. Det tänker jag inte slösa bort. Men ni vet, det finns perioder när ens starka längtan mest känns som en evig, tröttsam, väntan.

Då går vi in i femte månaden. Tänk att fyra månader har passerat, att fyra månader kan kännas som en så lång tid. Har vi bara tålamod, är denna väntan i sinom tid bakom oss.