De svaga immunförsvaren

Det märks att jag och mannen inte är vana med så mycket baciller ännu. Efter helgen blev vi båda dunderförkylda. Huvudmisstänkt är en rar liten gosse som nös på Tobias hand så bacilluskerna flög i matsalskön. Jag höll på att dö av skratt när Tobias berättade det och sedan lade till att han var säker på att det skulle få konsekvenser för hans framtida välmående.

Japp, nog blev vi förkylda allt. Jag kastade in handduken igår och sjukanmälde mig efter att ha slocknat med kläderna på vid halv nio på måndagskvällen. I morgon är jag tillbaka på jobbet igen. Inte helt frisk, men rätt återhämtad ändå.

Det här är andra sjukvändan för i år. Jag brukar nog vara sjuk en gång per år annars. Jag tänker att med barn kommer man så småningom få någon slags stålförsvar som gör att man inte blir sjuk, men den friskheten äts å andra sidan upp av vabbdagar antar jag.

Det är sådant jag klurar på medan vi går här hemma och snyter oss (jisses, hur mycket snor får plats i en näsa? - den frågan når antagligen oanade proportioner när man väl blir småbarnsförälder) och nyser för fullt.


via GIPHY

Omtumlande och överväldigande

Var börjar jag för att beskriva denna omtumlande helg? Det var nog ungefär som vi tänkt oss att det skulle vara. Lite tuffare efteråt, men ännu mer underbart väl där.

Det finns en fantastisk gemenskap hos familjerna, hos adoptionsorganisationen. Det var riktigt fint att se och få vara en del av. Fint att få känna hopp att en dag är det vi som får vara där med vårt barn och träffa andra adoptivfamiljer. Kanske vi som får skänka styrka och ge några peppande ord till något par som är där vi är i dag.

Vi var några av få som ännu inte hade barn eller barnbesked. Ett par som väntat ungefär lika länge som vi fick barnbesked för bara någon vecka sedan! Det känns givetvis hoppfullt men vi försöker att inte läsa in för mycket i det.

På lördag kväll grät jag mig till sömns för att det kändes så tomt att vi ännu inte är där, i familjebubblan. Vägen dit känns ännu lång. Söndag kväll var också jobbig även om vi hade laddat med både Harry Potter och ostbågar hemma.

Det är tufft för aldrig tidigare har ju längtan varit så enorm som nu. Aldrig. När jag sms:ade Tobias mamma i helgen berättade jag att längtanskoalan är större än en elefant. För så är det nu. Men det är inte bara jobbigt. Jag tar med mig så mycket energi och glädje från helgen. På något sätt bär helgen oss vidare. För det var ju så stort att få träffa alla dessa familjer, alla dessa barn med helt egna personligheter och den kärlek och förståelse som fanns där … Vi är på väg åt rätt håll.  

Tjugosju veckor

Längtan och hopp puttar oss mot framtiden

Michel de Montaigne (1533-1592), fransk filosof

En helg med kändisar

Det här är nog lite ny information för många av er. Men tidigt i morgon hoppar vi på tåget mot Göteborg!

Först blir det träff med andra St Lucy-familjer och CSS-familjer. Det ska bli så fantastiskt roligt. Det har varit en träff redan i höstas som vi var välkomna till. Men det passade inte jättebra och sedan kände vi att vi var lite för tidigt i adoptionsprocessen för att mäkta med att träffa andra familjer. Nu är läget ett helt annat. Men visst har vi förberett så det finns en påse ostbågar att tröstäta när vi kommer hem på söndag och den sista Harry Potter-filmen att titta på. Vid det här laget har jag lärt mig att det är tungt för sinnet att komma hem till ett ekande tomt hus, när man haft två dagar av ljuvligt tjo och tjim.

Lördagen blir också riktigt härlig eftersom vi får träffa lite fler folk och samma personer som på fredagen i och med att vår adoptionsorganisation Barnens Vänner har årsmöte. Jag ser fram emot att träffa personalen från kansliet igen. Vi har förstås haft mejl- och telefonkontakt sedan vi bestämde oss för Taiwan men vi träffade ju några av dem för 1,5 år sedan när vi promenerade förbi kontoret i Öjebyn. Då hade vi inte påbörjat sista ivf:en ännu. Jag är glad att vi genomförde den där spontanvisiten. Det gjorde att vi fick en så fantastiskt bra bild av Barnens Vänner och av adoption. Inte för att vi haft en dålig bild av adoption innan men på något sätt kom vi bort från det abstrakta och därför tror jag att det var en viktig milstolpe för oss.

En annan riktigt intressant grej med årsmötet är att det arrangeras föreläsningar! Det ska bli superintressant att lyssna på föredraget om anknytning. Jag kommer antagligen sitta längst fram i klassen. Liten yrkesskada, ja.

Att hålla kontakt med familjer med barn från samma barnhem känns viktigt för vår skull men framför allt för vårt barns skull. Jag hoppas att han eller hon ska kunna finna och känna den samhörighet som jag och Tobias upplever när vi träffar personer som är i liknande situation som oss. Flera av de vi träffar nu har man ju sett på Facebook i olika grupper vi är med i och en del har man förstås pratat med. Så kul  men lite konstigt på något sätt att ses i verkligheten! Kanske blir man lite starstruck? Fniss.

Tårtbiten

Det blev varsin tårtbit i dag. Sex månaders väntan - och en dag.

Sexmånadersbakelse it is

Ett halvår i Taiwankön i dag. Hur mår man sex månader in i detta? Jag vet inte riktigt. Det ryms väl ungefär lika många känslor som dagar. Just nu är det ganska tröttsamt men kanske framför allt en tillfredställelse i att ha kommit så här långt, hur många dagars och månaders väntan som än är kvar.

Häromdagen sneglade jag på fotoalbumet som vi mejlat iväg. Jag har haft en sån där inneboende oro att "Vad blev det egentligen av det där? Blev det nåt bra alls?". Som tur var kändes det fortfarande bra, inte tokigt alls, ett halvår senare. Pust!

Här är för övrigt en bild som inte kom med, haha, även om den togs i samband med bildinsamlandet:

Vi tänkte fira denna milstolpe med att titta på Lust, Caution av Taiwanregissören Ang Lee. Men det visade sig vara en erotisk thriller! Kanske något vi borde kunnat räkna ut på titeln? Inte direkt nåt att skryta med i "Fantastiska jag"-boken till vårt barn. Så av det bidde inget. Vi tänkte fuska genom att kolla femte Harry Potter-filmen och det gjorde vi också. Men jag satte ner foten och sa att detta inte är ett rimligt sätt att uppmärksamma sex månader i kön-milstolpen. Det känns helt enkelt inte "på riktigt" när man sett de fyra första filmerna inom loppet av en vecka och sen kollar den femte i förbifarten. Så morgondagens uppdrag är att köpa hem varsin bakelse. Varsin sexmånadersbakelse.

Ganska imponerad

Skickar om arbetsgivarintyget till Barnens Vänner då det tidigare inte gick att skriva ut. Får tillbaka mejl om att nya intyget skickas iväg för översättning till kinesiska - 40 minuter senare trillar de översatta arbetsgivarintygen in i mejlkorgen. Nöjd.