Lila flytningar och inåtväxande stortå?

I dag har jag varit alldeles pms:ig. Men jag ser det inte längre som ett graviditetstecken utan ser det snarare som att allt är i sin ordning innan blödan behagar dyka upp nästa gång. Jag slutade med p-piller december 2011. Troligen är det så att det jag i början efter att jag slutat såg som graviditetstecken, bara kommer från att jag lade av med p-pillren efter att ha ätit det i flera år och att kroppen därför känns väldigt annorlunda mot vad jag varit van vid.

Graviditetstecken och symptom innan mens är då förresten på tok för lika varandra. Det borde införas större, tydligare skillnader. Kom igen, vi lever år 2013, det borde inte vara så svårt. Vad sägs om lila flytningar eller inåtväxande stortå i något av fallen?

Fast det är klart, det kan vara lätt att ta fel ändå. En period var jag säker på att jag hade fått diabetes. Jag besökte läkaren och allt efter att ha googlat på grön urin, jag är en symptom-googlare, och såg ingen annan förklaring. Men det skulle visa sig att jag inte alls hade diabetes och den där gröna urinen kom jag på långt senare, berodde på vår nya toalettrengöring som satt fast i toalettstolen och färgade vattnet i porslinsskålen, just det, grönt.

Ett till steg

I helgen hälsade vi på svärisarna och plötsligt berättade min make för dem att vi försöker bli med barn men att det inte gått så bra ännu. Det kom naturligt och var så skönt att han äntligen kände sig redo att ta bladet ur munnen. En tung sten lossnade från mitt bröst och från hans tror jag. De blev så otroligt glada för vår skull och var samtidigt beklämda för oss när vi berättade om de dalar som varit de senaste 1,5 åren.

Ååh, nu känns det äntligen som att denna tunga resa går lite, lite lättare.

"Jag skulle vilja lämna tillbaka den här livmodern"

Ungefär den här texten skrev jag en gång när jag inte kunde sova. Den spelades upp som en dialog, på engelska egentligen, i mitt huvud och till slut klev jag upp mitt i natten för att få ner den på datorn. När jag fick ner den här texten så var det första gången jag kände att jag kunde hitta någon humor i det här eländet som vi går igenom.

Mötet med Guds assistent

”Ursäkta mig. Var är det här företagets kundtjänst? Jag har ett klagomål att framföra. Jag skulle vilja lämna tillbaka den här livmodern.”

”Varför? Är det något fel på den?”
”Öh, ja. Den vägrar göra mig gravid.”

”Hm, okej. Har du provat att starta om den?”

”Ja, min man har tryckt på startknappen flera gånger. Jag vet inte... Finns det någon slags ctrl+alt+delete-knapp att trycka på?”
”Nej, inget sånt. Låt mig se efter i lagret, vännen, så ska vi se om jag hittar något som passar dig. Du var gift, visst?”

”Ja..?”

”Då borde det inte vara något problem. Låt mig bara se din legitimation så ska jag kolla upp det i datorn.”

”Åh, vilken osis. Stämmer det att du inte gifte dig i kyrkan?”

”Eh... ja?”

”Bossen är inte något stort fan av borgerliga vigslar. Så det skulle kunna innebära trubbel...”

”... och jag ser i datorn att ni hade samlag innan det så kallade äktenskapet”

”Flera gånger. Jisses, det är ett annat problem och det står här att ingen av er ens tror på killen häruppe. Ett stort problem.”

”Men.. hallå där. Har ni liksom spioner överallt? Och det där med tro. Jag har haft anledning att tvivla. Big Bang verkar logiskt.”

”Shh...”, säger assistenten och ser sig omkring för att se om någon av de osynliga kamerorna snappade upp det sista.

”Jag skulle inte kasta sten i glashus. Jag försöker bara hjälpa dig. Har du garantin med dig?”

Jag räcker över några skrynkliga papper till assistenten.

”Ah... Det här kan innebära problem. Garantin har gått ut. Vi har en tvåårsgaranti men den här livmodern är liksom 26 år gammal.

”Ja, det är kväl klart... Hur... lyssna nu, jag skulle vilja prata med din chef.”

”Lyssna du i stället på mig. Han har det väldigt stressigt just nu, med Syrien, Antarktis som krymper, hungersnöd och allt det där... Om du fyller i det här formuläret...”, säger han och räcker över en lunta med vad som ser ut att vara drygt 50 papper. Fram- och baksida täckta med text.

”... så kanske han kikar på det, så småningom. Men han kommer bara säga samma sak som jag redan sagt åt dig.”
”Jaha”, suckar jag utan att ens ta emot pappren.

”Men vadå... Kan jag köpa en ny livmoder?”

”Javisst! Men det är inte något du hittar i vår butik. Hm... Moder natur finns här intill, men hon erbjuder inte heller det. Du måste vända dig till vetenskapen. Det kan vara lite knepigt, men jag har hört att det funkar. Ibland.”
”Tack då...” 

”Varsågod och välkommen åter!”

Hjälpsamma tankar efter bebishelg

Vi hade en bra helg hos våra vänner. Det var mysigt att träffa en bebis. Han var så fin och härlig. Det är några jobbiga tankar som uppstår efter besöket. Jag tillåter mig själv att tänka dem, men väljer sedan att försöka tänka hjälpsamma tankar i stället.

Ja, det var jobbigt när vi träffade ännu fler föräldrar. Att inte vara med i bebisklubben.
Men: Visst, vi är inte där nu. Vi kommer att få barn så småningom och då kommer vi, även om det är svårt att se nu, ibland önska att vi fick vara med den där fria klubben, som kan åka på spontana resor och med gott samvete lägga pengar på restaurangbesök och goda viner.

Ja, att träffa bebisar gör mig påmind om allt det som vi inte har.Ja, jag är avis på dem som har barn.
Men: Det är ju inte deras barn vi vill ha. Vi vill ju ha våra barn. Det skulle inte göra oss lyckligare att andra var utan barn. Och jag är så glad för deras skull.

Ja, då och då gör det lite ont att se min make hålla bebisen och veta att vi inte är där ännu.
Men: som jag längtar tills vi kommer dit. Och vilken häftig känsla det kommer att vara. Vi har fortfarande den fantastiska resan framför oss.

Bebispresent

Lilla snigel. Akta dig, akta dig...


I helgen ska vi äntligen åka och träffa två vänner som fick barn i höstas. Vi har bestämt träff flera gånger, men hela tiden är det något som kommit ivägen. När bebisen var nyfödd fick han söta små kläder av oss. Nu får han en bok med en sång.

Det är lite nervöst inför besöket. Hur kommer jag känna när vi är där? Hur kommer jag känna när vi åker därifrån? Men jag tror att det är lugnt.

Frukostvanor

Sedan vi började "försöka" kan jag aldrig äta ägg utan att tänka på... ägg.

My 19 million-man

Igår var vi hos doktorn och det kändes bra efter besöket. Jag är glad att vi gick dit. Det verkar som att det bara tar lite längre tid för oss. Gynekologen gjorde ett slags ultraljud på mig. Hon såg inget anmärkningsvärt, utan kunde se flera äggblåsor och så vidare. Sedan tog hon ett klamydiatest och det skulle ju vara väldigt pinsamt om det var så enkelt, att man gått runt med klamydia i flera år, haha.

Vad det kan bero på att det tar lite länge tid för oss, är att min make "bara" hade 19 miljoner(!) spermier i ett prov som om det är normalt helst ska innehålla 20 miljoner. My 19 million-man. Det kan också bero på en klamydiainfektion som jag hade när jag gick i gymnasiet. Men vad gynekologen kunde se, så såg inte mina äggstockar skadade ut.

Maken var lite ovan att se sin frus ben uppslängda i gynekologstolen, så han var tvungen att sätta sig ner för att han blev lite yr. Stackarn, det blev för mycket med alla beskrivningar också "nu för jag in två fingrar och känner på livmodern. Den känns bra".

Efteråt, när vi skulle gå ut och lämna klamydiaprovet i receptionen var jag tvungen att skoja om att "ja, det är inte som när man var liten och fick ett bokmärke att ta med sig". Men gynekologen var så korrekt, om än trevlig, så hon kopplade det inte riktigt till att jag stod och viftade med en klamydiaprovspinne. Hon har säkert hört den förr.

Vi blev erbjudna att hoppa på provrörsbefruktningståget. Men vi kände att vi tar det här steget nu. Så ser vi om ett tag. Kanske lossnar det när vi fått det här beskedet, att det ser ut som det ska och det kanske bara tar lite längre tid ändå. Jag har läst på en del och även om det känns påfrestande för oss från och till just nu, så tror jag inte det är något mot hur det är att gå igenom en provrörsbefruktning. Vi kanske kommer till det steget så småningom. Men vi känner inte att vi är där ännu.

Små steg

Känner att jag behöver vara lite extra modig i dag. Dags att inviga de här tigertassarna som legat i garderoben och väntat på rätt tillfälle. 

The moment of truth

I morgon ska vi träffa läkaren. Vi får svaren på våra prover och så ska jag genomgå en gynekologisk undersökning. Jag vet ju att jag vill det här, att vi vill veta om det är något som är galet. Men samtidigt är det så läskigt, det finns liksom ingen återvändo när vi väl får veta.

Det är så fånigt, för vare sig vi skulle besöka läkaren eller inte så skulle ju våra kroppar vara likadana. Alltså, det är ju bara information vi får i morgon. Det är ju inget som blir annorlunda med kroppen, eller hur jag nu ska förklara. Problematiken finns ju där vare sig vi får veta vad det nu är eller inte. Vi behöver göra det här för att veta hur vi ska gå vidare.

Men det känns läskigt och otryggt att gå dit. Det blir så definitivt, på något sätt. Jag skulle egentligen jobba efter läkarbesöket i morgon, men så slumpade det sig så att jag kommer vara ledig. På ett sätt hade det varit bra att jobba, på jobbet måste man ju fokusera på just det och inte tänka på de här bekymren. Men till störst del är jag lättad över att vara ledig efter läkarbesöket. Det blir nog svårsmält vad vi än får veta. För i slutänden är det ju så, att vi sitter här utan bebis efter så många försök.

Jag är så nervös.

Att berätta eller inte

"... att inte få komma ut och berätta för
 honom att där äntligen fanns ett plus" 

När vi hade försökt i ungefär ett år, valde jag att berätta för min mamma. För mina närmsta vänner berättade jag ett halvår dessförinnan, för att slippa eventuella alkoholöverraskningar på möhippan. Sedan är det några fler vänner som vet, men inte många. Vi har tillsammans valt att ha det så.

Jag har en innerlig längtan att berätta för mina svärföräldrar, men vi har beslutat att han får välja när det är dags för hans sida av familjen att veta och jag får välja när det är dags för min sida av familjen att veta.

I början av vår resa, de första månaderna, föreställde jag mig hur det skulle vara att berätta för våra föräldrar att de skulle få barnbarn. Jag kunde inte tro att jag, gråtande och hulkande, skulle berätta för mamma att vi försökt i ett år utan att bli föräldrar. Det är en del av sorgen, att gå miste om den där stunden. Vi kommer ju ha den stunden sedan, förhoppningsvis. Men jag hade liksom föreställt mig att det skulle vara en "överraskning" när vi berättade att vi skulle bli föräldrar.

Jag är glad att jag valde att berätta för min mamma, hon har varit ett stort stöd. Men jag förstår också min make. Han vill vänta, han hoppas fortfarande på att få kläcka överraskningen.

Vi hanterar den här sorgen så olika på fler sätt, men ändå tillsammans. Jag tror att bland det tyngsta för mig har varit att bli lurad av sin kropp. Att rent fysiskt känna på sig att man är gravid men sedan se minus efter minus på stickorna. Besvikelsen. Sorgen. För det är ju där den största sorgen sitter, att inte få komma ut och berätta för honom att där äntligen fanns ett plus.

Tant röd och en till mamma

"Tant röd höll sig inte borta 
den här månaden heller..."



Näpp, bebisverkstaden har inte producerat. Typiskt. Tant röd höll sig inte borta den här månaden heller. Igår pratade jag med mamma och jag tror det var första gången jag kände mig likgiltig när hon berättade att en gammal barndomsvän, som jag inte träffat på säkert 15 år, blivit mamma. Men motsägelsefullt nog, med tanke på likgiltigheten, kände jag att det var information jag helt klart hade velat vara utan. Jag vill inte veta. Så har jag inte känt tidigare, vad jag kan minnas. Förr reagerade jag med glädje.

Oh, no. Am I turning bitter?

Bebisfest och bekännelser

"Gott fika, serpentiner, fint inslagna paket och söta bebisar..."



Igår var jag på en mycket trevlig babyshower. Det var den första babyshowern jag varit på, någonsin. Gott fika, serpentiner, fint inslagna paket, en vacker blivande mor och söta bebisar. Jag är stolt över mig själv, för det gjorde inte så farligt ont. Även om det är jobbigt, inte minst när jag inte vet om jag är gravid eller inte, så är inte sorgen lika stark som den glädje jag känner för min vän som blir mamma snart.

Skengraviditeten spökar, som på beställning, men jag har bestämt mig för att vänta så länge som möjligt med att testa mig om jag ens ska göra det den här vändan.

Herregud, hur många slantar har man lagt ner på graviditetstest?

Jag tänker mig att jag sitter på en hård platstol, i en gympasal. På ett hopfällbart bord ligger några sorgsna bullar på ett fat, bredvid står en rulle Mariekex och en termos med kaffe. Så bekänner jag:
"Hej. Mitt namn är Lina och jag är besatt av graviditetstest."
"Hej Lina."

Men så är det förstås inte. I verkligheten står jag gång på gång där i badrummets osmickrande belysning med testet framför mig. Med minustecknet som bränner fast på näthinnan. Ibland försöker jag kisa litegrann, vicka på testet för att se om det kanske gömmer sig ett till streck där någonstans. Men nej, ständigt dessa ensamma streck.

Det är olika för alla

"Jag vill inte sluta ge mig hän åt hoppet. 

Men det gör ju så ont att falla gång på gång"

I dag är en lite tung dag. Jag är i perioden när jag inte vet om det växer ett liv därinne eller inte. Jag försöker intala mig själv att inte längta så förbaskat mycket efter barn. Men det är svårt, ibland. Ofta. Vi har försökt på vanlig väg i snart ett och ett halvt år. Nu har det gått två jular, två påskar... Många graviditetstest senare är det svårt att våga hoppas. En strimma hopp finns kvar, men ibland känns den så svag, så svag. 

Alla de där graviditetstecknen som kommer varje, varje månad har jag börjat lära mig att ignorera. Det är väl med det som hoppet blir svagare. Jag vill inte sluta ge min hän åt hoppet. Men det gör ju så ont att falla gång på gång. 

Vi är i alla fall i gång att få veta om vi över huvud taget kan få biologiska barn och vad som då krävs. Det känns skönt att komma någon vart. Vi pratar också om adoption. Våra barn kanske väntar någon annanstans därute i världen. Adoption var på tapeten för oss innan vi visste något om när vi skulle vilja bilda familj. Men det är en lång resa med granskningar, kötider, föräldrautbildning och en djungel av krav. Vissa länder har vi inte varit gifta tillräckligt länge för att ens få stå i kö, organisationer i andra länder har krav på en aktiv tro för att adoption ska komma på fråga.

Ja, ibland avundas jag dem som lyckas på andra försöket. Men jag försöker intala mig själv att även om vi känner oss svaga nu, så växer vi av denna resa. Det är olika för alla och så här är det för oss. Våra barn kommer att vara så efterlängtade när storken väl hittar hit. 

Tre länkar om längtan

Jag har försökt hitta teve- och radioprogram om ofrivillig barnlöshet, men jag har inte hittat särskilt mycket. Det här programmet kände jag igen mig väldigt mycket i. Jag nickade igenkännande åt episoden om undervisningen i skolan. Vi får lära oss att vi ska vara försiktiga för att vi kan bli med barn bara vi ens tänker på sex, ungefär. 

Det är förstås mycket bra att skolan informerar tydligt om säker sex. Men skulle det skada att skolan informerade om hur svårt det är för en del par att få barn? Mycket av det jag läser in mig på nu, har jag aldrig blivit informerad om i skolan. Nej, då snackades det bara om kondomer, p-piller, p-stavar, könssjukdomar, tonårsgraviditeter och spiraler. Men samtalet om den ofrivilliga barnlösheten, det lyste med sin frånvaro.

Dagens Nyheter skriver så träffande om ofrivillig barnlöshet i reportaget Portade från bebisklubben: "Berättar man om sina svårigheter att bli med barn kan man få reaktioner som man inte riktigt väntat sig. Själv har jag fått välmenande tips om allt ifrån att ”börja äta vegetariskt” till att ”börja meditera”. Några har nyfiket undrat om kopplingen mellan endometrios och att gå ut och festa ofta. Vad kan det bero på, är det något du har gjort? Vad svarar man på sådant?" Källa: DN.se

Been there, fått det välmenande tipset zoonterapi. Jag tror att vi har större chans med missionären, faktiskt.

När du behöver få skratta igenkännande åt det du går igenom, så är denna blogg väldigt rolig.
Citat ur bloggen: "You’ve peed on your hand before. Several times. It’s not your fault. You’ve peed on many, many, many pee sticks. You’ve also touched your ovulation fluid. It’s not a proud moment."

Källa: 999reasonstolaugh.com

Nattgrubblerier del II

För en del verkar det så enkelt. Hur gör de? Vad är hemligheten? 
Finns det ett köpcentrum som inte vi vet om? 


”Älskling! Vi har slut på barn, jag går till affären!” 

Nattgrubblerier del I och en liten presentation

"Och så vill jag smyga upp 
för att vattna blommorna, 
bara utifall att..."


Ibland, egentligen ofta, ligger jag och funderar över varför inte storken hittar till oss. 

Kan det vara så enkelt att storken tycker om blommor väldigt, väldigt mycket och tänker ”Aldrig i livet att det där paret ska få ett barn. De kan inte ens ta hand om sin pelargon. Inte en chans att jag flyger ner i deras skorsten.

Och så vill jag smyga upp för att vattna blommorna, bara utifall att.

Men jag förstår förstås att det inte har med det att göra. Att det beror på något annat. 
Vi vet bara inte vad ännu och kanske aldrig kommer att få något svar.

Jag heter Lina och startade den här bloggen för att jag vet att jag och min make inte är ensamma om det vi går igenom, även om det ibland kan kännas som det. Jag skriver här dels för egen del, att få tankarna att ta vägen någonstans, dels för din skull, du som hittat hit, för att vi kanske kan känna oss mindre ensamma tillsammans.

Välkommen!