Ett överraskande resebesked!

via GIPHY

via GIPHY


via GIPHY
Jag har verkligen, verkligen inte hunnit smälta detta (gör man någonsin det?) men jag och Tobias har fått vårt RESEBESKEEEED i dag!

25 maj, klockan tio, är vi varmt välkomna till St Lucy i Taiwan för att träffa vår Hanna för första gången.

Denna gång ringde Barnens Vänner faktiskt mig först! 09.29 var klockan. Jag satt i en förhandling (är facklig) via telefon och när jag hörde "Hejsan morsan, hejsan stabben ..." och kopplade att det var Barnens Vänner, så mejlade jag Tobias för att fråga om han kunde ringa upp dem. Vi tog båda två för givet att det handlade om något annat. Så visst var det nästan så vi trillade av stolen när vi förstod att det fanns ett datum och en exakt tid! Ett resebesked! Jag var nog som en skrattande fågelholk när Tobias ringde. Vi trodde vi skulle få vänta flera dagar, två veckor eller så, på resebeskedet. Så det var en riktigt fin överraskning.

Jag ringde upp Barnens Vänner efter att ha pratat med Tobias och jag skrattade nog mest då också. Det var ju så svårt att greppa! Och nej, inga glädjetårar ännu över detta. Men alltså ... Den här veckan har ju varit magisk. 

En rolig detalj är att det efter lunch kom in ett nyhetstips på jobbet, inte på min telefon men jag svarade och presenterade mig. Innan vi lagt på frågade kvinnan i luren "Visst bor du i Avesta?" och jag sade förstås ja. "Jag har hittat din blogg tidigare, jag är också mamma genom adoption". Det var så fantastiskt att få säga "Då ska jag berätta något roligt för dig. I dag fick vi resebesked!". Oerhört att få dela med sig av den glädjen till en annan kvinna som blivit mamma genom adoption. 

Det som skett är att Barnens Vänner har bekräftat för St Lucy att vi kan komma 25 maj och det som händer närmast är att när St Lucy sagt "Ok" till Barnens Vänner så bokar vi biljetter. Det sker på måndag eller tisdag. Vi ska kolla av flyg och hotell redan nu i helgen tänkte vi, så att det bara är att trycka på "boka"-knappen sedan.

Funderar ni något kring om jag tycker det är jobbigt att det blir 25 maj och inte tidigare? Jag tycker inte det känns jobbigt. Det hade jag kanske trott innan. Men det är väldigt skönt att ha ett datum. En fördel med att det är relativt långt fram (nästan åtta veckor) är ju att det finns en chans att kostnaderna för våra flygbiljetter och vår hotellvistelse blir mycket lägre än beräknat.  

En överlycklig liten pöl av kärlek

Den här veckan blir vi riktigt ompysslade och bortskämda, må ni tro. Det fortsatte nämligen i dag med att vi fick flera bilder från barnhemmet tillsammans med två Hanna-rapporter (för januari och februari).

Så i dag blev det att sitta och sluka bilder om och om igen och landa i det i stället för att gå på det där inbokade gympasset. Man måste ju prioritera. Rapporterna berättar inte så mycket, det mesta ser och hör vi ju på skype. Men en mening denna gång fick mitt hjärta att svämma över just lite:

"Ibland vill hon härma och säga ord, man hör henne härma 'A-Ching' och 'mamma' men inte ofta."

Ordet mamma, alltså. Jag smälter till en överlycklig liten pöl av kärlek. A-Ching är hennes smeknamn, som nannysarna gett henne.

Vid senaste skypeträffen studerade hon oss noga vid flera tillfällen och en gång när hon satt nära skärmen och Tobias vinkade, lade hon sin lilla hand i hans stora. Så där jättemålmedvetet. Ytterligare ett sånt där tillfälle när man blir uppöver öronen förälskad i henne.

Jag hoppas vi får skypeträffas något mer innan vi åker ner. Absolut för vår skull, men främst för att hon kanske känner igen oss ännu bättre om hon sett oss på skype just innan.

Glädjetårarna och tacksamheten

I dag kom glädjetårarna. Jag grät ingenting igår, det var jag nog för chockad för. I dag hade jag hunnit smälta intrycken från gårdagen lite mer, så mitt under arbetspasset började kroppen göra sig redo för att gråta en skvätt.

Ja, det är champagne på tisdag och glädjetårar på onsdag. Men inombords finns också en sorg. Att adoptionen nu tillkännagivits bär ett vemod. I mina ögon kommer Hanna alltid ha två mammor. Den kvinna som gav henne livet, men inte kommer att se henne växa upp, och sedan jag. Jag som får uppleva allt detta ... Det är en enorm tacksamhet och respekt som sköljer över mig. Hon är redan en självklarhet i vårt liv, Hanna. Men kommer jag någonsin ta detta för givet, att just jag får vara Hannas mamma? Det är svårt att tänka sig. Jag känner en så otroligt stark ödmjukhet inför det stora som väntar och det är där mina tankar är i dag.

Vattnet har (typ) gått!

Ni vet när man väntar på ett mejl och uppdaterar inkorgen heeela tiden, men det kommer ju aldrig!? Så tänkte jag i dag när jag satt i möte på jobbet i morse och varannan minut uppdaterade inkorgen. Vi hoppades ju på att få ny skypetid eller bilder i veckan.

Men så under det där mötet, när en minut eller så hade gått sedan senaste uppdateringen - poppar ett mejl från Barnens Vänner upp. Ämnesraden är "Goda nyheter!". Mitt hjärta rusar av hopp. Mejlet innehåller precis det jag hoppas på! Vi har ju så sent som igår varit inställda på att First Court Decree kan dröja flera, flera veckor. Men vi har fått det i dag! Det finns alltså en god chans att vi får åka till Hanna i Taiwan i början eller mitten av maj månad.

Jag rusade givetvis ut från mötet. Skakade gjorde jag. Jag ringde Tobias två gånger. Inget svar. Så jag sms:ade och fick snällt gå tillbaka in till mötet igen. När vi äntligen fick tag i varandra hade båda läst mejlet. Vart var hjärta och hjärna resten av dagen tror ni?

Vi är förstås överlyckliga och har skålat i champagne här hemma.

Vad är det som händer nu?
Ja, här hemma är ju det som händer nu att vi går på moln, börjar packa så smått och scanna nätet efter flygbiljetter. Eventuellt bunkra upp med blöjor. De där matlådorna jag hade tänkt förbereda inför vår hemkomst från Taiwan har inte blivit av. Kanske är det något jag tar tag i, eller så låter vi det vara.

I övrigt i processen kommer nu barnhemmet att höra av sig till domstolen då och då för att höra om domen vunnit laga kraft. Det brukar ske inom ungefär en månad. Inom några veckor kommer förhoppningsvis barnhemmet höra av sig till vår adoptionsorganisation för att säga "Det här datumet passar det om Lina och Tobias kommer". Det formella resebeskedet, alltså.

Jag var verkligen inte beredd på att detta besked skulle nå oss i dag. Jag är fortfarande i chock, väldigt överväldigad. Men framför allt är jag givetvis oerhört glad. Älskade Hanna, snart är vi hos dig.

Framåt, framåt

I dag har tystnaden känts lite lättare att bära. Det beror nog på att vi båda är väldigt inställda på att det kommer uppdateringar, antingen bilder eller ny skypetid, senare i veckan. Vi hoppas i alla fall väldigt mycket på det och är det inte så, då är det så.

Eftersom vi inte fått någon First Court Decree ännu börjar jag allt mer ställa in mig på, smälta, att vi antagligen får resa först i juni och acceptera det. När väl First Court Decree kommer, får vi ju först räkna med en månad innan domen vinner laga kraft och ytterligare ett par veckor innan vi får åka.

Det är klart att jag inget annat önskar än att vi fick åka nu, helst för länge sedan. Men det är fascinerande hur sinnet fungerar, att man klarar av att ställa om sig till att skjuta fram sitt livs resa bit för bit. Men det måste man ju, annars skulle åtminstone jag gå under. Det är inte lönt för oss att älta "Vi hade kunnat vara hemma nu" ... Jag fyller år 4 juni, så det är ju inte omöjligt att 31-årsdagen firas i Taiwan. Minnesrikt så det förslår.

Annars rullar vardagen på. Räkningar betalas, gymmandet håller vi imponerande nog fast vid (börjar nästan gilla och det är väl så dags nu när vi snart inte kommer kunna häcka där ... ) och igår köpte jag en ny telefon. Det är något jag tänkt göra superlänge. Jag har en Iphone4 och varit sjukt missnöjd. Ljudet är så dåligt, man måste använda hörlurar eller högtalare varje gång man vill prata i telefonen. Det är ju smått ironiskt, en telefon vars största problem är att ingen hör vad man säger. Så snart jag kommit mig för att beställa sim-kortet så har jag en telefon med lite bättre kamera och förhoppningsvis sjukt mycket bättre ljud. Det är en android. Ingen värstinglur, men det behöver jag inte heller.

Sådan mamma sådan dotter

Jag tycker inte riktigt att detta är en vuxentröja, men kunde bara inte låta bli att köpa den. Jag tar en för laget. Klart att jag och Hanna ska matcha varandra! Igår hade jag på mig denna när vi hälsade på hos Hannas niomånadersbästis och hennes föräldrar och tröjan fick helt klart godkänt av barnet. Starka färger och guld som lockar. Vi har tyvärr inte hittat en likadan till pappa ännu.

Det kom ett brev

Den här gulliga, blå mössan låg i ett paket i brevlådan i fredags tillsammans med ett jättefint brev som fick mig att börja glädjeböla.

Brevet och den lilla mössan till Hanna kommer från en mamma och hennes son, som blev till genom ivf. Jag och mamman har aldrig träffats, även om det känns så. Vi fick kontakt genom min blogg, blev Facebookvänner och var sedan faktiskt inne på ivf-kliniken i Falun samtidigt! Vi låg i varsitt rum nära varandra, ganska häftigt.

Vi bor relativt nära varandra, har lika gamla barn, håller kontakten och siktar in oss på lekdejt när Hanna fått landa här hemma.

I dag bestämde jag mig för att ringa till Barnens Vänner och det var väldigt skönt att få prata några minuter, få ur sig tankarna och frågorna även om inga svar finns ännu. Men nedstämdheten ligger tyvärr kvar som en slöja över mig. Min förhoppning är att det ger med sig så snart vi får en Hanna-uppdatering av något slag.

Så där fem månader senare ...

I morgon är det exakt fem månader sedan barnbeskedet. Det blev lite hektiskt papperssamlande strax därpå och sedan har det rullat på fram till nu när tiden som synes står stilla. Men jag tänkte inte gråta ut på er axel i kväll eller gnälla. Utan det är så att jag insåg att jag ju inte presenterat vinnaren i gissningsleken! Där har jag varit något utav en sengångare. My bad.


via GIPHY

Men här kommer slutresultatet! Tre tävlande var nära rätt datum.
Två gissade på 10 oktober, alltså ynka elva dagar innan barnbeskedet. Det var ingen mindre än pappa Tobias(!) och Cornelia M. Tobias gissning lades ju redan i oktober 2015, ett år i förväg, medan Cornelia M:s gissning kom långt senare (jag har inte lyckats lokalisera exakt när). Elva dagar innan BB var ju ganska snyggt tippat. Men det var en som kom ännu närmare - Signaturen "S", som gissade på 28 oktober. Snyggt! Det var ju bara sju dagar ifrån det rätta datumet: 21 oktober. Men: Den gissningen kom så sent som åtta månader in i vår väntan ... Så som enväldig domare måste jag säga att ... Pappa Tobias vann gissningsleken!

Jag vill ändå lägga in parentesen här att jag tippade rätt i att vi skulle få en flicka (ändrade mig en bit in i gissningsleken efter att ha fått en stark magkänsla) medan Tobias trodde att Hanna var en Sune.

Jag tycker det var ett ganska kul tidsfördriv att köra gissningsleken i samband med barnbesked och har sett att fler nappat på det. Men någon gissning på resebeskedet mäktar jag inte med.

Det är tyst förutom i mitt huvud

Det är en riktigt tuff väntan just nu. Tårarna är liksom på stand by hela tiden. Jag börjar känna mig rätt säker på att detta är den tuffa "innan resebeskedet kommer"-väntan. Det är dessutom lite mer än en vecka sedan senaste skypeträffen och jag börjar bli otålig, sukta efter någon uppdatering att greppa tag i. Men det är tyst, tyst, tyst - förutom i mitt huvud. "MEN RING DÅÅÅÅ", "RING, TELEFON, RIIIING" går jag runt och tänker. Konstant. Jag står inte ut med tanken på att inte veta när vi får åka. Ännu mindre står jag ut med tanken på att det kan dröja till juni.


via GIPHY

Allt detta snurrar parallellt i huvudet med att jag har svårt att ta in att när samtalet väl kommer, är vi jättenära att vara föräldrar resten av livet. Tänk att det är snart det händer. Helt ofattbart att förstå i det här steget när jag bara måste ha tålamodet att stå ut med att passivt vänta.Och åtminstone försöka att inte gå runt och gråta, i alla fall inte på arbetstid.  

Att hasa sig fram sista biten

Nu börjar väntan kännas ordentligt. Under helgen har den gått att mota bort, vi har haft besök av Tobias föräldrar och min mamma. Det har rivits förråd och skruvats ihop en liten bokhylla åt Hanna. Men när söndag eftermiddag är här känner jag verkligen väntan. Det är lite samma känsla som innan barnbeskedet men jag tror det är tyngre. Vi vet ju vem vi väntar på. Hur konkret det än är, med skypeträffar och fakta, så är det fortfarande obegripligt att förstå att den här långa väntan kommer löna sig. Trött, otålig. Så i dag hjälper det inte att tänka "Hon är närmare än någonsin tidigare". Vi är nästan framme vid målsnöret, men jag tvingas hasa mig fram sista biten. Det är relativt lugnt ändå, jag har glad att det gått med hyfsad lätthet hittills sedan barnbeskedet och att det är först nu jag är trött. Men jag vill bara vara framme.

Äntligen dags för en ny vecka i morgon.

Domstolen i Taiwan steg för steg

Inget samtal i dag, tyvärr. Men det var inte oväntat alls. Jag har fått tiden att gå ändå, denna lediga torsdag och fredag, genom att sippa chailatte på fik, handla lite smått och fixa topparna.

Jag fick en fråga om vad det här samtalet mer exakt innebär och förklarade i en kommentar, men tänkte att jag kan reda ut det här också.

Den 17 februari var vårt ärende upp i Family court hearing. Det är något som sker några månader efter att de stämplade dokumenten skickats till Taiwan efter barnbeskedet och barnhemmet hunnit kolla igenom handlingarna.

Vid Family court hearing sker en muntlig förhandling, där antingen barnets biologiska mamma eller en socialarbetare som inte arbetar på barnhemmet ger sitt samtycke till adoptionen. Vi har lämnat en fullmakt, som innebär att St Lucy representerar oss.

Efter detta godkänns adoptionen genom att domaren utfärdar en kungörelse. Det är detta som brukar ske mellan en och tre månader efter Family court hearing. Det kallas för First court decree eller Civil judgement.

Steget efter det är att domen skrivs klart och vinner laga kraft. Den översätts och lagförs. Detta steg kallas för Final court eller Confirming the judgement. Tiden mellan detta steg och steget innan brukar vara ungefär en månad.

Det är vid Final court som det riktiga resebesket meddelas, ofta två veckor framåt i tiden. Men i det steg vi är nu, kan vi få en hint om ungefär när vi kan få åka. Om bara det där samtalet behagar komma ...

Hoppas jag lyckades reda ut det någorlunda för er!

Att få skriva om det som ligger en nära

Som reporter på en liten lokaltidning är det förstås sällan jag får skriva om det som jag helhjärtat brinner för och är väldigt insatt i. Ni kanske anar vilka två ämnen jag tänker på? Ofrivillig barnlöshet och adoption, förstås.

Oftast är lokalreporterrollen egentligen ett riktigt "kunna lite om mycket"-jobb. Det trivs jag med, förstås. Men för några veckor sedan hade jag ändå ynnesten att få göra en intervju som handlade om ett levnadsöde där familjen inget annat önskade än ett syskon till dottern och inte kunde ana hur brokig vägen dit skulle bli.

Jag är så glad att jag fick träffa dem och det blev ett så fint och skört samtal. Ni är många som inte kommer kunna läsa denna artikel eftersom den är "plusmärkt". Men jag tipsar ändå, eftersom att en del av er kanske har pluskonto hos någon av systertidningarna till Fagersta-Posten (typ NA, DT, GD, Vlt eller någon annan Mittmedia-tidning). I så fall kommer ni åt denna artikel.

Skärmdump: fagersta-posten.se

Jag är så glad att ha träffat familjen och att de delade med sig så öppenhjärtigt av sin historia och känslorna som följt med. Rädsla, oro och förtvivlan innan lyckan slutligen kom.
"Till och med på BB undrade jag när vi skulle få missfall", berättade pappan för mig.

Som ni förstår är det ett ämne som ligger nära en annan, ja, det är förstås ett ämne som ligger nära många av er också. Jag är glad när jag kan använda mina erfarenheter i jobbet på det här sättet, att nu ut med detta tämligen tabubelagda ämne till läsarna.

Låt oss hoppas ...

via GIPHY

I morgon har våra handlingar funnits hos domstolen i exakt en månad. Vi har fått veta att det tar mellan en och tre månader för våra papper i denna fas i domstolen, vanligtvis två månader. Men i morgon är alltså den minimumtid vi väntat på ska träda i kraft. Vore ju inte så lite fint om domstolen lyfte på luren i morgon ...

När samhället vill sätta en etikett

Igår var vi på bio för att se Sameblod, som ju fått helt fantastiska recensioner. Den var också helt fantastisk och jag tycker verkligen att alla, alla, alla ska se den. Den utspelar sig från 30-talet till nutid och berättar mycket om den exotifiering och rasism samer tvingats utstå i Sverige under lång tid.

Som uppvuxen i en miljö där många samer lever känner jag tyvärr igen konflikter mellan svenskar och samer samt rasism gentemot samer ännu inne på 00-talet. Men främst kommer jag ihåg vänskap och kärlek. I större delen av min umgängeskrets var det oftast "ingen grej" huruvida man var same eller inte även om det kunde märkas på att några inte var i stan under sommarlovet utan uppe i fjälls för att hjälpa familjen med renmärkning.

Hur som helst slogs jag under filmen Sameblod av det starka mellanförskapet i att vara same och svensk. Hur det åtminstone i viss utsträckning kan liknas vid att vara adopterad och svensk. Låt mig återkomma till det ...

Jag påminns återigen om att vår dotter, i och med att hon är adopterad, dessvärre löper större risk för att någon gång i livet drabbas av psykisk ohälsa. Jag har skrivit mer om det här. En svensk studie, som jämförde adopterade med deras syskon som var biologiska barn till föräldrarna, visade att de adopterade löpte fyra gånger så hög risk att behöva söka sjukhusvård till följd av ett självmordsförsök.

Jag snubblade över en rapport om samers psykosociala ohälsa, som släpptes så sent som i somras. Den beskriver ett undermåligt kunskapsläge, så det är svårt att se hur det generellt ser ut. Men rapporten berättar bland annat att mer än varannan ung samisk kvinna säger sig ha haft självmordstankar.

Som blivande mamma genom adoption fastnar jag för en annan punkt i rapporten, jag citerar direkt från sametinget.se:
"Andelen unga vuxna samer som är 'stolta över sin bakgrund' (83 procent) sammanfaller i princip med dem som ibland eller ofta anser sig behöva 'förklara eller försvara sin kultur' (82 procent) och ungefär varannan ung same upplever sig ofta utsatt för etnisk diskriminering."

Det är givetvis två väldigt skilda saker att vara samisk eller att vara adopterad. Den som är adopterad har ju ofta inte heller sitt ursprungsspråk eller sin ursprungskultur kvar i vardagen i och med att ha kommit till ett nytt land till föräldrar med annat språk och annan kultur. Men jag tänker att en likhet sorgligt nog kan vara en omgivning som ställer sig oförstående till det mellanförskap man upplever i och med att man tillhör en relativt liten grupp i samhället.

Samhället vill ju lätt sätta en etikett på dig och säga huruvida du är svensk eller inte. Medan den som är samisk eller adopterad kanske känner sig som svensk - vad nu det är - ibland, och andra gånger långt därifrån. Ett mellanförskap som jag och Tobias aldrig kommer kunna identifiera oss med. Men jag tänker återigen på den där känslan att ens identitet måste få komma inifrån - och att vi måste göra vårt yttersta för att försöka förstå.

Att ge vår dotter lika mycket tid

Jag fick en fråga om hur vi resonerat kring föräldraledigheten, så jag tänkte försöka svara på det.

Först och främst har vi sedan ruta ett haft inställningen att föräldraledigheten delar vi exakt lika. Den linjen har vi behållit hela vägen än så länge.

För oss handlar det delvis om att vi båda längtat efter detta väldigt länge och att vi tycker att båda har rätt till den upplevelsen lika mycket. Men framför allt handlar det om något betydligt större. Vi ser det som något av det dyrbaraste vi kan ge vår dotter - lika mycket tid med båda sina föräldrar. Det känns så in i ryggmärgen självklart för oss, även om jag förstår att inte alla resonerar så.

Ekonomiskt hamnar vi inte i något dilemma, båda har nästan på kronan lika lön. Men hade lönerna varit olika hade vi gjort allt för att inte låta det styra föräldraledigheten ändå utan anpassat oss efter det.

När det kommer till i vilken ordning vi ska vara hemma, har båda haft inställningen att det inte spelar någon roll. Om den ena känner starkt för det ena alternativet, har vi båda sagt att det är okej. Så länge visste vi inte alls vem som skulle vara hemma först. Men så satte vi ett mål för när vi skulle ha bestämt oss, tror det var början av januari, och när det närmade sig sa jag att jag gärna är hemma först. Tobias första reaktion? "Jag kan också tänka mig att vara hemma först!" Haha. Men vi beslutade att jag är det.

Ett litet sidospår här: Vi har en vakans på jobbet så hon som ska föräldravikariera för mig har börjat redan nu. Obeskrivlig känsla varje gång jag slås av den - det finns en vikarie för mig! För jag ska få vara hemma med mitt barn snart! Föräldraledigt! Wow. Wow. Wow.

Ur mitt perspektiv finns några bra saker med att jag är hemma först:

• Den absolut största fördelen: Vi kan äta lunch tillsammans hela familjen! Jag pendlar en halvtimme till jobbet, medan Tobias jobbar löjligt nära vårt hem. Hanna behöver inte vara ifrån honom en hel arbetsdag, utan vi kan så ofta vi vill äta tillsammans mitt på dagen. Dessutom kan jag och Hanna hälsa på Tobias på jobbet om vi går ner på stan eller till lekparken.
• Det tar emot att tänka på det redan ... Men när det är dags att skola in Hanna på förskolan (preliminärt hösten 2018), har vi sett det som lämpligast att Tobias tar huvudansvaret vad gäller den biten eftersom han kommer vara den som oftast hämtar och lämnar. Jag pendlar ju ...
• Något som varit mindre viktigt, men ändå är något vi haft i åtanke är att jag är den som har störst erfarenhet av barn. Men det har faktiskt inte särskilt stor betydelse. Jag är säker på att Tobias och Hanna skulle kunna ha det lika fantastiskt hemma tillsammans första tiden som jag och hon kommer att ha. 

Det finns så mycket glädje i detta och så många fördelar med att vara hemma först, eller sist. Tobias är självklart avis på att jag är den som får ta hand om Hanna i början. Det här är något vi längtat efter ofantligt länge. Medan jag är avis att han får spara allt det roliga när jag måste gå tillbaka till jobbet ... 

Jag längtar verkligen efter föräldraledigheten. Men den kommer gå undan och det är ingenting mot hur mycket jag längtar efter att vi ska få leva ett helt liv tillsammans hela familjen. 

Nyhetstips från Taiwan

Skärmdump: na.se

Jag ägnar sista minuterna av jobblunchen åt att tipsa er om en svensk sändning från Taiwan. Det är Fagersta-Postens (min tidning, alltså) systertidning NA som rapporterat därifrån. Lars Ströman berättar om hur Taiwan fungerar och varför landet egentligen "inte finns". Här finns sändningen att titta på.

Jag har haft lite kontakt med honom eftersom jag så klart blir väldigt glad när svensk media rapporterar om Taiwan. Det hör ju inte till vanligheterna även om Taiwan varit i ropet först förra året, när Tsai Ing-Wen blev första kvinnliga presidenten i landet och sedan ganska nyligen när Taiwan blev första land i Asien att rösta ja till samkönade äktenskap. Mer Taiwan i svensk media, säger jag!

Äntligen inne i rätt årstid

Wow! När ett dygn gått är ni ganska precis femtio bloggläsare som nappat och börjat följa mitt instagramkonto. En effekt jag inte riktigt hade reflekterat över är att jag ju får ett ansikte på er. Det blir lite nära och personligt. Jätteroligt! Vi får se vad vi lyckas koka ihop där då.

I går när jag gick mot bilen på väg hem från jobbet kände jag att våren kommit. Ljummen, ljuvlig, luft. Samma varma temperatur var det i kväll när vi gick från gymmet. Då slår det mig att sannolikheten är stor att det är denna årstid vi får träffa vår dotter. Mäktigt. Men visst är jag fortsatt otålig. Det är ett visst vemod, för mars är ju också den månad som vi i oktober tänkte "då får vi tidigast åka" och nu trampar vi här. Men samtidigt ställer man in sig på det längs vägen, datumet skjuts fram successivt.

I dag har livet fortsatt känts lite tungrott även om det går an. Men jag tror att det kanske inte bara är "efter skype"-mående, utan jag är nog väldigt påverkad av att det snart, på fredag faktiskt, gått en månad sedan vårt ärende var upp i domstolen. Det tar mellan en och tre månader innan vi får information, så det kan ju vara vilken dag som helst nu och då hade det förstås gärna fått vara igår även om det är två månader som räknas som normalt.

Vi har relativt tät kontakt med andra familjer och i helgen fick vi lite information som gör att hoppet om att det där samtalet ska komma tidigare än i april stärktes. Så i dag har jag uppdaterat mejl och kollat mobilen lite mer frekvent än vad som är sunt.

När det lilla, stora samtalet kommer brukar det inom ett par veckor följas av det stora, stora samtalet: resebeskedet. Sedan är plötsligt Hanna bara två eller fyra veckor bort ...

Taiwan och vardag på instagram

Jag vill tipsa intresserade om min instagram eftersom jag börjat skriva lite mer om ämnet adoption där. Eller ja, två inlägg än så länge men jag märker att jag gillar att använda kontot till det, även om jag inte som med bloggen bara skriver om barnlängtan.

När vi är i Taiwan är det nog främst instagram jag kommer att använda mig av när jag dokumenterar vår resa. Åtminstone "här och nu"-uppdateringar. Sen får vi väl se hur mycket tid jag och Hanna har för mitt bloggande när vi kommit hem.

Varken blogg, facebook eller instagram kommer vara nånstans där jag pumpar ut bilder på mitt barns ansikte. Åtminstone resonerar jag och Tobias så nu, att vi vill försöka hålla väldigt låg profil med att publicera bilder på vårt barn på sociala medier. Vi är lite old school och har de hellre i fotoalbum. Så den som vill se en bildkavalkad på Hanna kommer nog få lov att bjuda in sig själv på en kopp kaffe hemma hos oss om vi håller den väg som vi tänkt.

Men min instagram är en öppen sida än så länge och kommer nog fortsätta vara, så om man vill snoka lite så är det fullt möjligt. Annars får man gärna lägga till mig om man vill det. Mitt användarnamn där är coolbridge.

I väntan på en lättare längtan

När det kommer till skypen är mitt mående som en klocka. Det slår inte fel, alltså. Samma dag som skypeträffen är: Mår superbra. Dagen efter: Mår lite skit. Dagen därpå: Mår lite mer skit.

Saknaden drämmer till en. men det är bara att kämpa för att ta sig igenom. Så nu har jag ordinerat mig själv Grey's Anatomy tillsammans med smörindränkta popcorn.

I morgon är längtan förhoppningsvis lite lättare än i dag.

Den tredje skypeträffen

Dagens skype var supermysig. Det är förstås alltid underbart att få se Hanna. Men förra gången var hon lite trött vad det verkade och nu var hon i stället väldigt med. Så det var roligt. Hon ville röra Babblar-Bobbo och oss. Hon tittade mycket i pekboken och kopplar verkligen ihop att det är vi. När hon stod och ritade vid staffliet och de sa "mamma och pappa" till henne, så gick hon mot skärmen där vi fanns. Hon vet förstås ännu inte vad en mamma och pappa är, vad det betyder. Förutom att man hittar glada sådana i pekböcker och vinkande inne i dataskärmar. Men det är häftigt att hon kopplar att det är vi som är de orden.

Domstolsprocessen fanns inget nytt att säga om. Vi vet bara att det "går framåt". Skönt att få höra ändå, det skänker ett lugn.

Ni minns väl min mammas skämtsamma kommentar om att St Lucy kommer tro att vi inte äger några andra kläder i och med att vi alltid har på oss samma kläder vid skypeträffarna och i pekboken? Jag blev lite osäker när tolken sa att socialarbetaren påpekade att vi har samma kläder på oss hela tiden. Jag sa att det stämmer och förklarade att vår tanke med det är att vi hoppas att det ska hjälpa Hanna att känna igen oss. De sa att de hade anat det och att de tyckte det var jättebra tänkt av oss. Det skulle de tipsa fler väntande föräldrar om!

Det gick knappt att koncentrera sig på att jobba efter skypeträffen i dag. På vägen hem tänkte jag på det. Att det är så typiskt att vi behöver "jobba in i kaklet" inför resan till Taiwan. Att vi inte känner att vi har möjlighet att unna oss att söka ledighet eller semester. Allt det där vill man ju spara, tills när hon är här. Det borde verkligen finnas åtminstone några standardveckor inför ankomst för adoptivföräldrar att ta ut, lite som i slutet av graviditeten.

Ju närmare vi kommer, desto mer börjar vi inse vad vi får uppleva just nu och det är minst sagt överväldigande. Visst, det vi går igenom är inte fysiskt. Men många gravida jag pratat med verkar uppskatta tiden hemma inför barnets ankomst inte enbart på grund av det fysiska, utan också för tiden att smälta det som komma skall och hinna förbereda sig. Handen på hjärtat tycker jag faktiskt det är orimligt att någon sådan förberedelsetid inte ges oss som blir föräldrar genom adoption. Det är ett stort åtagande vi har framför oss och det kräver enorm mental förberedelse. Well, well ... kanske hinner reglerna ikapp så småningom.

Jag vill ju inte visa någon bild på Hanna alls här på bloggen, inte innan vi är tillsammans. Men här är ett litet bildkollage som visar Bobbo och två glada föräldrar som träffar sin dotter på skype för tredje gången.

En dag kvar!

I morgon är det äntligen dags för vår tredje skypeträff med Hanna. Vad kommer hon hitta på för något  kul nu, tro? Åh, så spännande. Läger för lite happy dance? Självklart.


via GIPHY

Det spritter i kroppen

Tänk att dagarna i mars knallar på, att vi snart är framme vid det där datumet när de ringer och berättar när vi får hämta Hanna. Det är verkligen så, att det spritter i kroppen.

När det samtalet kommer, när vi får henne i våra armar, då är vi ju äntligen framme vid den där slutstationen eller startpunkten. Slutet av denna långa era som ofrivilligt barnlös, starten på detta livslånga åtagande som förälder. 

Jag kan ibland knappt tro att det är sant att vi snart är hos vår lilla Hanna Wei-Ching i Taiwan. Då och då kommer jag på det, så mumlar jag åt Tobias något om "Helt galet. Jag fattar inte ..." följt av "Kan du förstå att vi snart får träffa Hanna? Att hon nästan är här?".

Igår bläddrade vi igenom de bilder vi har på henne och jag skrattar alltid när jag ser den absolut första bilden vi såg på henne. När vi fick se bilderna var det så otroligt mycket information att ta in och man visste inte vad man skulle bearbeta först. Man har ju ingen aning om vad man väntar sig och det är ju det som är så spännande och överväldigande. Att få se denna lilla människa, som man aldrig någonsin sett men som växer till att bli den absolut viktigaste människan i ens liv. 

Den absolut första bilden, alltså. Hon ser så fantastiskt festlig ut. Inte alls det docksöta, försiktiga lilla, barn jag nog hade trott att jag skulle se. I stället ligger hon på sidan, i sina rosa mjukisshorts, ena benet i kors över det andra med knät upp i luften. En arm framför sig i en cool pose, den andra handen håller en leksak. Tänk er den tuffaste i tonårsklassen, som låg längst fram på klassfotot eller lagbilden i fotboll. Men i en ljusrosa t-shirt med ett kanintryck. Små veck på både ben och armar. Den lilla putmunnen ger inte en antydan till att hon ska le alls mot kameran. Nej, i stället har hon en allvarsam blick som borrar in i en. Och så håret. Hon är näst intill skallig mitt uppe på huvudet, det lilla hår hon har står spikrakt uppåt. Man tittar på bilden och undrar vad hon ska hitta på för hyss härnäst. I bakgrunden sitter ett annat, lite mindre och till synes lite mer oskyldigt, suddigt barn och tittar på antingen henne eller fotografen. 

Sedan lyckas man bearbeta vad som händer och får se lite fler nyanser av sitt barn; genom rapporter, stillbilder, videoklipp och möten på skype. En tuff och nyfiken tjej som tar en sak i taget i sin takt. Som ler när hon själv vill och inte när någon annan ber om det. Men också en tjej som ofta söker tröst, som gärna vill sitta i famnen eller hålla en trygg hand. Och alldeles snart är vi där, hos henne, och får lära oss ännu mer om vem hon är. 

Helt galet. Jag fattar inte ...  

Barnbokstips från rean

Den här boken snubblade jag över i vår lokala bokaffär här i Avesta. Jag blev rörd eftersom den är så fin. Sedan kändes det väldigt kul att vi hitta denna bok och ytterligare några som kändes genomtänkta vad gäller mångfald. Så kändes det ju definitivt inte när jag var in för ungefär ett halvår och delgav butiken mina synpunkter om det. Jag vet inte om det var det som fick dem att ta in en större mångfald i barnbokssortimentet. Men ett riktigt lyft har skett och det känns förstås toppen!



Min nya familj är skriven av Renata Galindo och handlar om en familj som blir till genom adoption. Väldigt gullig, kärleksfull och vardaglig. Jag hoppas att Hanna ska gilla den.

En vecka kvar ...

Hörni! Det är inte bara fredag i dag. Det är prick en vecka kvar tills vi får prata med Hanna på skype igen! Den här gången ska jag faktiskt fråga hur det går för ärendet i domstolen. Kanske, kanske törs de säga om de har något hum om hur ärendet ligger till.


via GIPHY

Mamma var lite rolig när jag berättade förra veckan att vi hade fått en ny skypetid. "Nu känner hon säkert igen er så att ni kan ha andra kläder på er". Jag sa att vi löper linan ut med att ha samma kläder vid varje skype, i pekboken och när vi träffar Hanna första gången. "Fast då kanske ni får förklara för personalen på barnhemmet att det inte är de enda kläder ni äger?" tyckte hon. Haha, ja, kanske det. Tokmamma. Jag hör ju varifrån mitt märkliga filosoferande härstammar.

En tigermamma väcks ur sin dvala när volonturism hyllas

I dag hamnade jag i mejlväxling med en kollega på en systertidning. Det var en artikel om en tjej som volontärarbetar på barnhem i 1,5 månader och hur hon samlat in pengar dit. Sådana här artiklar skrivs förstås titt som tätt. Tyvärr utan att ämnet problematiseras ens med en mening - för man ser inte att det kan finnas något problem med det.

Det var inte så att jag och journalisten i fråga skrek på varandra, inte alls. Vi har båda olika ingång och bakgrund och jag kände att jag ville förklara att det finns fler perspektiv, så gott det går via en kortare mejlkonversation. Samtidigt handlar det om att jag måste bli lite obekväm, vara en sådan där människa som vågar ifrågasätta att andra är ute och räddar världen. Hur kan jag? Men det är tigermamman i mig som vaknar, som tänker att jag ändå har barnens bästa i åtanke. Om vi inte tillåter frågor om "västvärlden räddar u-länderna" vara komplexa, så kan vi ju inte utvecklas.

Jag säger inte att det är hundra procent fel att volontärarbeta på barnhem. Men det finns en problematik, som jag tycker är viktig att våga prata om. Det blir personligt för mig eftersom min dotter bor på barnhem.

Det här låter hårt, men den som volontärjobbar får känna sig "duktig", får en upplevelse för livet och något behjärtansvärt att sätta på cv:t. Samtidigt förstår jag att det finns barnhem som verkligen är beroende av att få hjälp av volontärarbetare från västvärlden.

Vad är då problemet? Ska man helt skita i att volontärarbeta? Sitta med armarna i kors? Absolut inte. Det finns väl en massa andra sätt att "rädda världen på" (och NEJ, adoption är absolut inte ett av dessa sätt, men det tror jag ni hunnit förstå att jag inte tycker vid det här laget).

Volontärer som jobbar kortare perioder på barnhem innebär att barn utsätts för att träffa nya vuxna hela, hela tiden. En volontärjobbare som barnet hinner knyta an till sticker efter fem eller sju veckor. Så kommer nästa, och nästa ... och nästa. Månad efter månad. Barnet utsätts hela tiden för slitsamma separationer. Ingen relation är varaktig och det här riskerar att leda till trauman för livet. Det är lite obekvämt att bli medveten om. Men jag tycker det är en viktig sak att ha i åtanke innan man beger sig till ett barnhem för att volontärjobba några veckor.

Förra året larmade SOS Barnbyar om att barnen blir en affärsmässig produkt när många västerlänningar vill åka och jobba på barnhem så att det därmed behövs fler barnhem.

Det finns ett instagramkonto, där två amerikanskor illustrerar problematiken med volonturism på ett väldigt smart och ironiskt sätt. Barbie Savior hittar du här.

Vad är min åsikt i korthet då? Att volontärarbeta några veckor i ett fattigt land är inte fel. Men jag tror att några veckors volontärarbete på ett barnhem är ett exempel på något som riskerar att göra mycket större skada än nytta för barnen. När barn som skilts från sina biologiska föräldrar, och ständigt tvingas knyta an till nya kontakter, är inblandade är det långt ifrån så oproblematiskt som det ofta framställs i artiklar och andra sammanhang.

Törs jag fråga hur ni reflekterar kring detta?