Ultraljuds-PS

I min iver att berätta om sprutorna för några timmar sedan glömde jag ju att skriva några korta rader om ultraljudet. Det gick okej. Jag är försiktigt optimistisk.

Man vill inte låta alltför otacksam mot sina äggstockar, men jag hade nog hoppats på fler blåsor. Det var en äggblåsa mer än förra gången. Nu har jag nio. När jag hade åtta, så ledde det till fyra ägg. Men jag hoppas förstås att det ska bli fler ägg nu även fast antalet äggblåsor är nästintill detsamma som vid förra försöket. Jag har berättat tidigare att kliniken hoppades att korta protokollet skulle generera i fler ägg för mig. På torsdag vet vi hur det går.

Stolt som en tupp!

Det körde ihop sig lite på jobbet och jag tog på mig att jobba kväll i dag, redan i förra veckan. Vad varken jag eller min man tänkte på då eller senare var att jag ju har sprutorna! 

Det kom jag på i morse, strax innan ultraljudet. Då började både min man och jag att skratta dels åt att sprutorna blivit en sådan del av vardagen att vi glömmer bort att anpassa livet efter dem, dels åt eländet att spruträdda jag alltså måste kånka på den smidiga kylbagen till jobbet och första gången som jag tar sprutorna själv blir det helt ensam. Men det gick så bra och jag är stolt som en tupp! Även om det är en spruta kvar ... 

För till grejen hör att efter ultraljudet, när kliniken ringde upp, fick jag veta att tre sprutor skulle tas i kväll och att det var noga med tiderna. Hej och hå. De första sprutorna, Gonal-F 150 IE och Cetrotide 0,25 mg, tog jag klockan sex. Tio i åtta, alltså om en liten stund, ska ovitrellen tas. Det vet nog de flesta, men inte alla, som läser den här bloggen vad det är. Ovitrellen är den pennspruta som tas 36 timmar innan äggplock! Förra gången som jag tog den var det viktigt att inte ta andra sprutor eller nässprej samma kväll som den sprutan. Men nu har jag blivit tillsagd att göra det. Ovitrellen ska sätta igång ägglossningen och det är därför som tiden är så viktig.

Let's roll, baby! 

Ultrakoll och biverkningar

Jag tar sedan några dagar tillbaka både Gonal-F 225 IE, som tidigare, och cetrotide 0,25 mg. Cetrotiden är till för att min kropp inte ska få för sig att ägglossa av sig själv.

I morgon är det dags för ultraljud och blodprov. Då ska vi få veta hur stora och hur många äggblåsorna är samt när det kan bli aktuellt med äggplock. Förra gången plockades äggen fyra dagar efter ultraljudet. Men de kanske hellre tar det på fredag än lördag. Det vore inte dumt för min man, som är ensam schemalagd att jobba på lördag och givetvis måste styra om det ifall vi måste bege oss mot Falun. Men vi får se!

Biverkningar då? Jag känner absolut av sprutorna mer den här gången än vid första ivf:en. Jag är så trött, så trött. Men det kan bero lite på att jag jobbar in så mycket tid som möjligt för att slippa ta ledigt från jobbet, kanske en kombination. Sedan har jag ofta ont där äggstockarna är just efter sticket och behöver sitta ner en stund. Det kan bli så lite under dagen också. Och som jag känner mig illamående och svälld, magen är som en ballong. Sedan vi började med två sprutor så har det blivit lite utslag där sticken är, fast det går bort efter en stund. Nedstämd är jag, bitvis. Men det behöver ju inte vara hormonerna utan kanske bara är den mentala biten som spökar.

Bra med försök två? Att korta protokollet går sååå mycket fortare än första gången, när vi körde det långa! Jag vet att någon kommenterade det innan vi satte igång, men just då kändes det väl ändå som att det skulle vara en evighet.

Att resa med sprutor

Min man fick i uppdrag att, under lågsäsong ska sägas, köpa en liten kylbag eftersom vi åkte bort i helgen och behövde ha en av sprutorna i en sådan. Han kom hem med denna. "Det fanns inga andra och jag var ju tvungen att köpa nån", blev förklaringen. Alright. Det var bara att lägga in två frysklampar, lite tidningspapper och så sprutan. Och det gick ju faktiskt vägen.

All by myself

I dag besöker jag kliniken ensam för första gången. Min man och jag tyckte det är onödigt att han ska kompa ut från jobbet bara för ett blodprov. Men visst är det lite speciellt att åka själv, checka in själv ... Blodproven var det förresten tänkt att jag skulle skicka med expressbrev från min hemort. Men behandlingen ville annorlunda, eftersom blodprovsdagen blev på en fredag. Kliniken sa att det kan gå att byta dag, men det känns bara dumt om det är denna dag som är bäst att ta blodprov på.

Litet sprutdrama på en söndag

Igår var det första sprutdagen. 225 IE Gonal-F stod på schemat. Gonal-F är en pennspruta som är förfylld, man behöver alltså inte mixtra själv med hur mycket pulver respektive vätska som det ska vara. Allt vi behövde göra, var att ställa in rätt dos på pennsprutan och sedan spruta in det i magen.

Men det blev inte helt odramatiskt. När vi väl satt där med den här helt nya sprutan blev vi ändå osäkra. Är det verkligen 225 IE, eller kan det vara 25, eller något annat, den ska stå på? Vi har ju bara två sprutor och om det är 225 IE så räcker inte de hela kuren. Vi kollade i pappren men det kändes inte som att vi kunde reda ut det. Det blev ett virrvarr.

Därför bestämde vi oss för att kontakta 1177, sjukvårdsrådgivningen. Jag hörde direkt att hon inte hade någon ivf-koll, låt gå. Men hennes ton var överlägsen och otrevlig. "Man ska alltid ta hela innehållet om det är en pennspruta", envisades hon med, fast jag sa att vi inte skulle göra det. Jag försökte förklara att vi undrade över det här med IE. Hon kollade upp vad vi hade för spruta, så sa hon att första sprutan skulle ges under kontroll av sjukvårdspersonal och att hon därför absolut inte rekommenderade att vi inte skulle ta sprutan den kvällen. Jag sa att det var ett väldigt svårt beslut att fatta för någon som är i den sits vi är i. Hon repeterade, fortsatt otrevligt, att hon absolut inte rekommenderade oss att ta sprutan utan i stället vänta och jag tänkte, inte högt, att "jag skiter väl i vad du rekommenderar och inte". Vid det laget var jag nära tårar, viskade fram ett hejdå, lade på luren och ångrade bittert att vi ringt. Jag kände mig som världens minsta människa.

Vi provade att ringa ett mobilnummer till kliniken, men kom inte fram.

I stället satte vi oss ner igen, kollade lugnt igenom pappren och hittade informationen vi sökte. Ja, 225 IE var logiskt. I receptet stod det att vi hade tre uttag, då klickade det för oss. Tre uttag innebär givetvis att sprutorna räcker, men att vi har för få hemma. Dosen verkade rimlig och vi bestämde oss för att skrida till verket. Vilket vi också gjorde.

En timme senare ringde det från mobilnumret vi ringt på, och vi fick bekräftat att vi gjort rätt. Slutet gott, allting gott.

Andra ivf:en

Om några timmar är det dags att ta den första sprutan i den andra ivf-kuren. Det är många känslor och tankar som hinner strömma genom kroppen en sån här dag, dag två i menscykeln och därför första sprutdagen a'la korta protokollet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men jag måste få ur mig det. Tidigare i dag höll jag på att svämma över av panik. Vi är hemma hos min mans släkting, så kommer en kvinna jag träffar för första gången. Jättetrevlig, men så tar hon det där rejäla klivet in på samtalsämnet barn. Jag säger rejäla klivet, för hon gick raka vägen från samtalsämnet cancer.

Först var det okej. Jag skärmade av, lät min man vänligt och kort svara den bekanta att "nej, inte ännu". Men det räckte inte. Samtalsämnet lämnades inte därhän utan tog sig vidare mot steg två som gick i stil med "men nog vill väl hon (blick mot svärmor) ha barnbarn ...". Hela min kropp stelnade som i chock. Jag fick en fly eller fäkta-känsla som inte ville ge med sig. Jag samlade mig för några sekunder, för att hinna säga ett skarpt "sådant kan man ju inte riktigt planera". Sedan var min energi utflugen.

Och jag hatar det. Jag hatar att sitta och ta det. Att tiga. Jo, man skulle kunna förklara att man går igenom en ivf-behandling, att man försökt bli med barn i nästan tre år. Men det är inget roligt att tvingas till det, förstås. Att tvingas berätta det för en människa man inte känner, för att den råkar lägga näsan i blöt.

I stället sökte jag mig till toaletten där hela jag letade efter en flyktväg. Men det var bara att torka tårarna och ge sig ut igen fast hela jaget skrek att jag borde befinna mig någon annanstans.

I efterhand kändes det som att jag hade lurat mig själv att jag var trygg innan bakhållet kom.