Ett till barnbesked

Hurra! Det kom ett till barnbesked från "vårt barnhem" tidigare i dag via Barnens Vänner. Familjen hade en nio månaders lång kötid bakom sig.

Det var rätt befriande när Tobias meddelade att han sett att det kommit ett barnbesked. Båda bara genast "Åh! Vad roligt!". Så var det tyst en stund innan Tobias sa: "Fast lite avis blir man ju också." och jag bara: "JAA! TACK. Du med? Så skönt att jag inte är ensam!" Det är något med barnbeskeden. De skänker en ofantlig glädje, inget snack om saken, men det får oss självklart att längta ännu mer efter vårt barn. Önska att det var vi som fick den där efterlängtade nyheten om att ett barn väntar på oss. Men vi har fortfarande det underbara samtalet framför oss. Jag har till och med börjat fundera på att jag skulle vilja ha en inspelningsapp att använda direkt när adoptionsorganisationen eller Tobias ringer. Bara för att fånga känslan på riktigt, sånt som inte går att konstruera i efterhand. Men kanske är lite too much.

På fredag är det fyra månader i den här bubblan av vår "riktiga" väntan och jag vet inte hur det är möjligt men veckorna går superfort medan månaderna verkligen, verkligen kryper fram.

I dag har jag förresten dessutom fått reda på en till graviditet i bekantskapskretsen. 2016 är värsta "nya familjemedlemmar"-året!

En bit bort

Jag har haft en långhelg i Piteå. Det var inbokat sedan länge. Men min pappa ligger på sjukhus, så det kändes extra bra att jag var på väg. Han är på bättringsvägen vad gäller det mesta, så det känns skönt men det är förstås tungt att se sin pappa svagare än tidigare.

Fantastiskt var att två av mina kusiner samt mitt kusinbarn och en av mina mostrar kom till Piteå helgen till ära, så vi hann umgås ganska mycket. Det var förstås ljuvligt att umgås inte minst med kusinbarnet som nu blivit hela tio månader. Hon står med stöd, älskar att klappa händerna och ska prompt höra "Imse vimse" om hon börjat att gny. Då blir hon tyst - och klappar sedan händerna. Det här är tredje vändan jag träffar henne, nu känns inte sommaren när vi ses igen alltför långt bort. 

Min farbror och hans hustru gjorde något helt bedårande, kusinbarnet (mammas sida) fick en snuttefilt i present och vårt barn fick samtidigt denna speldosa. Jag har en så stark längtan efter att visa Norrbotten för mitt barn och förstås efter att få vara där tillsammans över huvud taget med släkten. Men det är en bit bort.

Sjutton veckor

Om du önskar något innerligt, så ha modet att övervinna hindren för att nå det.
Brendan Francis

Nämen, det var ju konstigt?

En optimistisk bit av mig kände vid fem i dag att det var himla märkligt att adoptionsorganisationen inte ringt med något barnbesked i dag heller. Den mer normalt fungerande biten av mig förstår ju att det inte är märkligt alls. Men den där "håller tummarna varje dag"-biten kommer väl känna så här varje vardag i månader framöver.

Sexton veckor

Gråa dagar skyndar aldrig på.

Lars Winnerbäck

(Foto: Tobias)

Ett öppet år

För ett år sedan kom jag ut ur bloggarderoben! Det ångrar jag inte en sekund. Jag tycker att jag haft mycket mer glädje av bloggen sedan dess och tror också att öppenheten gjort bloggen bättre och "nyttigare" på något sätt. Och vilken fin respons jag får från er läsare sedan (mejl, kommentarer, samtal!). Det är förstås guld värt.

Tack!

Till vår superhjälte

Tre tröjor inköpta på Lindexrea igår. Får se om det blir något för vårt barn att växa i, eller något för vårt barns föräldrar att ge bort ... Den randiga tröjan tyckte Tobias såg ut som något han skulle kunnat köpt till sig själv, ja förutom storleksmässigt då ... Det tyckte jag var roligt, för det var lite så jag tänkte också när jag hittade den. Då ska vi bara hitta en tillräckligt många storlekar större då så att han kan matcha vår "Minitobias".