Mamma är lik sin mamma?

På adoptionsutbildningen har vi diskuterat huruvida det är viktigt det är att ens barn liknar en själv. För mig spelar det noll roll.

Bland det första jag tänkte på när jag visste att jag och Tobias skulle bli föräldrar, var i och för sig vem av oss barnet skulle likna. Men jag antar att det blir ett sätt att ta på känslan att förbereda sig inför att bli förälder, som en del i att försöka föreställa sig vem den här människan som inte finns ännu kan vara. En pusselbit i alla frågorna; Vad får mitt barn att skratta? Hur ser mitt barn ut när det skrattar? Gråter? Sover?

Jag kan tänka att om vi adopterar vore det rätt skönt att se olika ut, så att det bara blir en självklarhet i stället för att behöva fundera om man ska berätta eller inte om adoptionen när folk säger "Åh, så lik pappa!" Men jag vet inte. Egentligen spelar det väl absolut ingen roll, man anpassar sig antar jag.

Det är klart att det kan vara skönt för vårt barn att se ut ungefär som resten av familjen. Men det kan lika gärna kännas bra att se annorlunda ut, det kan vara något att få känna sig stolt över.

Jag och Tobias har rätt stora huvuden båda två och skojar om hur det skulle vara om folk reagerade med "Åh! Så litet huvud. Ni har adopterat va?"

När det kommer till biologi kan äpplet ändå falla rätt långt från trädet. Eller vad sägs om bilden på mig och mamma i sandlådan i slutet av 1980-talet?

Hoppet lever

Jag och fragmin, den blodförtunnande sprutan, är inte bästa vänner. Långt därifrån. Den ger mig stora blåmärken. Sprutorna är grövre än vad jag är van med från ivf:en. Men nu har vi i alla fall märkt att om man knölar ihop huden vertikalt i stället för horisontellt så går det lite bättre. Det där svidandet som blir när sprutan dragits ut rår varken jag eller maken oss riktigt på. Men nu är det inte många dagar kvar!

Det är inte många dagar kvar, fast jag råkar vara ett sådant här hopplöst fall som tänker att det är tisdag så himla länge, och onsdag i morgon, att när väl onsdagen kommer så tror jag att det är torsdag. Så är det verkligen i dessa ruvardagar. Jag har inte känt så många symptom, vad jag vet. Men som jag var inne på tidigare lär man sig efter ett tag att symptomen innan mens kan vara förvillande lika symptomen på en graviditet, vad det sägs. Och lite i samma tema: Ömma bröst är en av biverkningarna från medicinen lutinus.

Jag var värsta positiv och pepp häromdagen. Tills jag råkade ut för först pms över något så fånigt som en slö hemsida, vilket brukar ske fyra dagar innan mens, och sedan upptäckte jag ett munsår som är på gång, vilket också brukar inträffa några dagar innan mens. Då kände jag mig ganska uppgiven. Men så kom Tobias hem och smekte mig försiktigt över magen. Ibland kan en sådan handling, som kan tyckas så liten, kännas så stor. Jag går in i ruvardag 11 med hoppet omtöcknat men, ändock, i allra högsta grad kvar.

Varken in eller ut

Jag har tidigare berättat om min längtan efter att bli moster, till min kusins barn, vilket skulle ha skett för drygt två veckor sedan om bebisen kommit som planerat. Nu har den inte det och hela släkten väntar fortfarande, inte minst de blivande föräldrarna förstås. Min mamma uppdateras om läget, att någon igångsättning inte är aktuell ännu, och kläcker ur sig veckans skönaste citat: "Så knepigt. Din vill inte in och Sofis vill inte ut!". Jag dog lite av skratt.

Barn, barn, barn. Allt jag tänker på.

I går var det sista föräldrautbildningstillfället, snacka om vemodigt. Jag blev alldeles rörd när jag fick ta emot intyget. Det är så stort. Jag håller förstås på att spricka av nyfikenhet, vad graviditetstestet ska visa.  Kommer vi att boka in en medgivandeutredning snart, eller kommer vi att lägga en eventuell adoption på is?

Innan föräldrautbildningen pratade vi om att försöka ringa och boka in träffar för medgivandeutredningen redan innan sista tillfället eftersom att påsken och en del röda dagar kommer nu. Men när ivf:en blev förskjuten har det inte känts aktuellt. Nu känns det inte heller lika bråttom. Tidigare ville jag försöka hålla tempot uppe i och med att utredningen, som sen ska godkännas innan vi kan bli officiellt sökande, riskerar att bli liggande hos nämnden ett tag. Nu känns det inte längre bråttom. Den där väntan är det nog bara att vänja sig vid ytterligare om det blir adoption. Dessutom behöver vi hinna smälta graviditetstestet och sörja, om det visar sig vara negativt. Så känns det nu. Det gäller att orka och att släppa sorgen. Även om vår längtan ligger i att bli föräldrar, inte en graviditet, så går man inte igenom allt det vi gjort och släpper det bara så där. Men vi får se vad som händer. Det känns hur som helst stort att vi snart vet närmare vad som ligger framför oss.

Ruvardag åtta har snart kommit till ända. Vi har haft det riktigt mysigt med besök av både svärmor, svåger och vovsingen. Men alltså, den här tiden fram till graviditetstestet är verkligen evighetslång. Jag har så svårt att fokusera på något annat än barnlängtan. Det är som att jag inte kan annat än att tänka på eller prata om barn. Det är lite creepy, men jag antar att det inte är så mycket att göra åt. Det går ju i vågor. När man dessutom är sjukskriven känns det inte som att det händer så mycket mer om dagarna. När jag väl går utanför dörren ser jag en massa söta barn överallt.

Kanske lika bra att det är svårt att veta vilka åkommor som beror på medicin, äggplock, upcoming mens eller potentiell graviditet. Illamående och trötthet har jag, i varierande grad, haft sedan jag började med pravidel dagen efter äggplocket. De senaste dagarna har jag haft en del molvärk och varit nästintill utan mättnadskänsla. Men som sagt. Det kan bero på mycket. Det har man lärt sig efter 30-talet skengraviditeter.
 

Nio känslor en ruvare går igenom

Jag bestämde mig för att göra en ny lista, eftersom den gamla blev så festlig i mitt tycke.

Så håll till godo! Här är nio känslor en ruvare går igenom. Alla bilder är hämtade från giphy.com

1. I ruvarens värld är en dag sex månader lång. Minst.



2. För mannen däremot. Inte alltid lika långa dagar …



3. Varje gång du börjar tvivla.



4. När blödningen visar sig vara "falskt alarm".



5. Du bestämmer dig för att tjuvtesta, men fattar inte om stickan visar ett streck eller två.



6. Nej, du blir inte klokare av att googla.



7. Sa jag att det blir en del tårar för den som ruvar?



8. Men visst försöker vi att vara positiva in i kaklet?



9. När dagen kommer: Det finns bara ett sätt att hantera ett negativt graviditetstest.



9. Men förhoppningsvis är detta hur du får känna på testdagen.

Sorg och hopp samtidigt

Vi fick ett sorgligt besked i går eftermiddag. Inget av äggen klarade sig till frysen. Jag kände mig så uppgiven och förtvivlad när ordet "Tyvärr" … trädde fram i brevet. För mig kändes det så självklart att något, ja till och med några, av våra sex ägg skulle ta sig ända till frysen. Min man blev inte lika förvånad, han hade lyssnat mellan raderna och tänkt att äggen inte verkade vara så bra.

Nu är vi hur som helst extra glada över att vi bestämde oss för att sätta in våra två ägg direkt och inte försöka vänta. För vi slutar givetvis inte att hoppas. Men visst är det en konstig känsla att sörja och hoppas samtidigt. Igår, strax efter att vi fått det tråkiga beskedet, dök det upp en kommentar som skänkte extra hopp. Den hade inte kunnat komma lägligare. Tack Åsa!

En lugn ruvning

I helgen var jag i Stockholm och jag känner mig så glad över att jag och min vän tog oss dit. Vi har haft riktigt mysiga dagar. Det började med ett mer än överfullt tåg och att stå hela vägen vid utgången. Det gjorde mig lite orolig, jag kom att tänka på att det ju inte bara var en konsert vi skulle på, utan att det är allt därikring som kommer till också. Men det gick verkligen jättebra. 

Ewa Stackelbergs utställning Fotogram
fick mig att klappa magen lite extra.

Vi inledde med Vapiano, en kaffe i solen och Fotografiska. När jag blev trött, fanns alltid en stol att vila sig på en stund. Och så hade vi sittplatser på den heltsjuktjävlabra Katy Perry-konserten! Vilken världsstjärna! Hon hade 127(!) medarbetare i sin stab. Det var ballongflygning, fyrverkerier och sjukt mycket annan rekvisita. Men det var trots allt när hon stod stilla och sjöng de lugna bitarna som hon var som bäst. En magnifik avslutning på vår lugna tjejhelg.

I övrigt ruvar jag vidare. I dag är det ruvardag fyra och jag har druckit 12 dl av mina 2 liter vätska. Dessutom har jag varit på promenad med en rar vän och hennes bebis. Jag passade på att gosa med honom lite, tänkte att vill ha barn-tentaklerna spritter ännu mer i kroppen och ryktet når våra små embryon. Det är ju nu när som helst som de klamrar sig fast. Hoppas, hoppas!

Jag är fortsatt trött av pravidelen och ibland väldigt illamående, men svullnaden har tack och lov börjat gå ner. Imorrn tar jag mig till kliniken för att få dropp.