Det är lite svårt att sätta ord på. Men jag kan känna en del skuldkänslor när det kommer till adoptionen. Det är en liten djävul som sitter på min axel, den säger att det är egoistiskt av mig att bli förälder genom adoption. Och den har ju rätt, till viss mån, den där smarta lilla djävulen som får mig att tänka och analysera.
Det kan hända att vårt barns biologiska mamma inte kan ta hand om sitt barn på grund av missbruksproblem, sjukdom eller att hon inte längre finns i livet. Men ett troligt scenario är, att det finns en kvinna därute som skulle kunna ta hand om sitt barn i stället för att adoptera bort det bara hon hade de ekonomiska förutsättningarna för det och det var accepterat i samhället att hon var ensamstående.
Det är det jag försöker förklara när andra pratar om adoption som något slags välgörenhetsprojekt, att vi i så fall skulle spara pengarna och ge summan till ett barnhem eller en mamma som i så fall skulle få chansen att inte behöva adoptera bort ett barn. Men att det här i första hand handlar om två vuxna människor som vill bilda familj. Det säger jag allra ödmjukast, för jag vill inte att vårt barn ska känna att han eller hon påtvingas tacksamhet att komma till vår familj i stället för att riskera fattigdom med vad det skulle kunna innebära. Det är inte barnet som gör valet, lika lite som ett biologiskt barn väljer föräldrar. Men vårt barn kommer antagligen få frågan "
Känner du dig inte tacksam?" långt fler gånger än kompisar som är födda i Sverige - även om frågan borde vara lika viktig eller oviktig för alla att reflektera över.
 |
(...)"Så hoppas och tror jag att vi kan uppfostra
en individ som får se hur fantastiskt livet kan vara". |
Så påminner jag mig själv, som så många gånger förr, om att det i princip
alltid är egoistiskt att "skaffa barn". Det skulle vara en tung börda att lägga på ett barn, skulle det inte, att säga att man offrat sitt eget liv för att man i stället ta hand om den personen. Ungefär. Att man egentligen ville göra något helt annat. Sedan hoppas jag förstås att vårt barn ska känna att det är just hos oss som han eller hon hör hemma, att vi tillsammans är
en familj som älskar varandra och värnar om varandra.
Föräldraskapet handlar förstås om så mycket mer än att vara egoistisk. Jag har mycket kärlek att ge och det vill jag ge mitt barn. Jag vill se livet ur vårt barns ögon, visa henne eller honom allt det goda. Trösta och skydda från det onda. Så hoppas och tror jag att vi kan uppfostra en individ som får se hur fantastiskt livet kan vara.
Häromdagen kom jag hur som helst att tänka på det här med egoism ur ytterligare ett perspektiv. Det handlar om att se till den stora bilden och hur världen med dess orättvisor ser ut, både vad gäller ekonomi och stöttning. Att det jag gör, adopterar, är ju
inte mer egoistiskt än att jag hade bildat familj biologisk väg och sedan inte skänkt en stor summa pengar till ett barnhem eller för att en mamma ska få de ekonomiska förutsättningarna att uppfostra ett barn. Eller att för den delen försöka kämpa för jämställdhet och mänskliga rättigheter i andra länder som ligger efter. Det är ju bara för att det ställs på sin spets som jag tänker på det nu när jag är i adoptionsvärlden.
Jag undrar hur många som bildar familj på biologiskt vis, jämfört med dem som går igenom en adoptionsprocess, som tänkt på det ur den synvinkeln?
Visst, en del kanske tänker att om jag inte adopterade skulle barn inte behöva adopteras bort utan länder skulle tvingas stötta de biologiska familjerna. Det kommer inte hända i dag, inte inom den närmsta tiden. Tradition och tabun ändras inte över en natt. En
rapport som MIA (Myndigheten för internationell adoption) publicerade 2009 visar att antalet nationella adoptioner sjunker i Taiwan trots regeringens och organisationernas arbete med frågan. "Inhemska adoptioner är ofta skamfyllda och hemliga", går att läsa i rapporten. "När en ensamstående mamma träffar en man är det inte ovanligt att varken han eller hans familj accepterar det barn som kvinnan har och barnet kan då lämnas för adoption. Barnet riskerar annars att bli illa behandlat i familjen", framgår också i rapporten.
Jag känner mig trygg med det land som vi väljer att adoptera ifrån. Även om det inte är
helt avgörande så kommer förhoppningsvis den biologiska mamman vara känd, alltså att vårt barn kan söka upp henne i framtiden om han eller hon vill det. Och kanske kommer den biologiska mamman vara med och påverka vilken familj hennes barn hamnar hos och om hon vill så kommer vi ha chansen att träffa henne, det känns stort för oss.
Jag kommer i alla fall fram till att nej, mina skuldkänslor över att världen ser ut som den gör bör inte väga tyngre än någon annans. För vad är det som säger att den som bildar familj på biologiskt vis, inte kan ordna det för en mor så att samhället hon lever i inte missgynnar ensamstående? Ingenting. Lika mycket som jag sätter mina gränser, sätter du dina.
