torsdag 31 december 2015

Året som gått


Vad kan sägas om 2015? Inte blev vi föräldrar det här året heller. Men visst lever drömmen, nu starkare än någonsin.

Om jag ser till min egen utveckling är nog 2015 året då jag blivit vuxen. Vet ni varför? Alla ivf:er och adoptionsprocessen, tillsammans med mitt chefsskap på jobbet, har gjort mig till en så mycket modigare människa än jag var innan. Det här året har jag upptäckt så många styrkor och svagheter hos mig själv - jag har lärt känna Lina och på något sätt tagit in den jag är utan att döma, utan att behöva fundera på allt jag vill förändra med mig själv. Jag kan och vill leva med mig själv. Jag vill inte helt se det som en "Stora trean, stora nollan"-kris, en annan är ju där om ett halvår, utan ser det snarare som en mognad i lugnt tempo. En fjäder som lugnt seglar ner mot marken snarare än en betongklump som kastas ner från ett hus.

Efter andra ivf-försökets äggplock.
En trött, samtidigt ganska lättad, kvinna.
Året inleddes med sista ivf-försöket. Ja, nu i slutet har jag och maken pratat om att vi nog vet ganska säkert att det inte kommer bli några fler ivf:er för oss. Det finns flera faktorer. Men det sista försöket skrämde nog skiten ur oss. Kanske inte när vi var mitt uppe i det, men så här i efterhand känns det inte som att vi vill riskera min hälsa på det sättet igen när det finns andra sätt att bli förälder på. Så 2015 är väl året när vi satte punkt för ivf:en som inleddes sommaren året innan. Men återigen: Tänk att vi vågade försöka!

2015 blev också början på något nytt. Vi tjuvstartade ju Den stora adoptionsprocessen redan i december 2014 och i januari stod vi som köande hos tre adoptionsorganisationer. Länge fasade vi för Den stora adoptionsprocessen, innan det ens hade börjat hade vi sådan ångest över att allt papperssamlande skulle vara övermäktigt och ekonomin, utredningen, kraven från länderna ... Huvudvärk var bara förnamnet. Men vi tuggade i oss den stora elefanten bit för bit och nu är vi så otroligt långt fram i processen, *vinkarfrånlångtbortifrånstartlinjen*. Vet ni? Det var inte övermäktigt alls att ta sig hit och till syvende och sist var det precis som vid ivf:en den mentala biten som kom att vara tuffast. Det borde man ju kunnat räkna ut med lillfingret! Dessa osynliga berg vi bestigit har inte varit gjorda av papper utan av slitsamma känslor och överanalyserande reflektioner. Men mest av innehåller adoptionsprocessen ändå glädje. "Majj gadd": Vi är ju på väg mot vårt barn! På väg mot VÅRT barn!

Självklart tvingade jag med mig Tobias på bild 2015-10-19,
dagen då vi "flyttades upp i den aktiva kön"
Vad ska 2016 ge? Självklart hoppas jag att vårt barn kommer hem, eller att vi i alla fall får veta vem vårt barn är. Men vi vet ännu inte säkert. Vägen kan ännu vara lång. Så jag hoppas på fortsatt styrka och fortsatt mod, när än vi blir en barnfamilj.

GOTT NYTT ÅR!

onsdag 30 december 2015

Mina skuldkänslor bör inte väga tyngre än någon annans


Det är lite svårt att sätta ord på. Men jag kan känna en del skuldkänslor när det kommer till adoptionen. Det är en liten djävul som sitter på min axel, den säger att det är egoistiskt av mig att bli förälder genom adoption. Och den har ju rätt, till viss mån, den där smarta lilla djävulen som får mig att tänka och analysera.

Det kan hända att vårt barns biologiska mamma inte kan ta hand om sitt barn på grund av missbruksproblem, sjukdom eller att hon inte längre finns i livet. Men ett troligt scenario är, att det finns en kvinna därute som skulle kunna ta hand om sitt barn i stället för att adoptera bort det bara hon hade de ekonomiska förutsättningarna för det och det var accepterat i samhället att hon var ensamstående.

Det är det jag försöker förklara när andra pratar om adoption som något slags välgörenhetsprojekt, att vi i så fall skulle spara pengarna och ge summan till ett barnhem eller en mamma som i så fall skulle få chansen att inte behöva adoptera bort ett barn. Men att det här i första hand handlar om två vuxna människor som vill bilda familj. Det säger jag allra ödmjukast, för jag vill inte att vårt barn ska känna att han eller hon påtvingas tacksamhet att komma till vår familj i stället för att riskera fattigdom med vad det skulle kunna innebära. Det är inte barnet som gör valet, lika lite som ett biologiskt barn väljer föräldrar. Men vårt barn kommer antagligen få frågan "Känner du dig inte tacksam?" långt fler gånger än kompisar som är födda i Sverige - även om frågan borde vara lika viktig eller oviktig för alla att reflektera över.

(...)"Så hoppas och tror jag att vi kan uppfostra
en individ som får se hur fantastiskt livet kan vara".

Så påminner jag mig själv, som så många gånger förr, om att det i princip alltid är egoistiskt att "skaffa barn". Det skulle vara en tung börda att lägga på ett barn, skulle det inte, att säga att man offrat sitt eget liv för att man i stället ta hand om den personen. Ungefär. Att man egentligen ville göra något helt annat. Sedan hoppas jag förstås att vårt barn ska känna att det är just hos oss som han eller hon hör hemma, att vi tillsammans är en familj som älskar varandra och värnar om varandra.

Föräldraskapet handlar förstås om så mycket mer än att vara egoistisk. Jag har mycket kärlek att ge och det vill jag ge mitt barn. Jag vill se livet ur vårt barns ögon, visa henne eller honom allt det goda. Trösta och skydda från det onda. Så hoppas och tror jag att vi kan uppfostra en individ som får se hur fantastiskt livet kan vara.

Häromdagen kom jag hur som helst att tänka på det här med egoism ur ytterligare ett perspektiv. Det handlar om att se till den stora bilden och hur världen med dess orättvisor ser ut, både vad gäller ekonomi och stöttning. Att det jag gör, adopterar, är ju inte mer egoistiskt än att jag hade bildat familj biologisk väg och sedan inte skänkt en stor summa pengar till ett barnhem eller för att en mamma ska få de ekonomiska förutsättningarna att uppfostra ett barn. Eller att för den delen försöka kämpa för jämställdhet och mänskliga rättigheter i andra länder som ligger efter. Det är ju bara för att det ställs på sin spets som jag tänker på det nu när jag är i adoptionsvärlden.

Jag undrar hur många som bildar familj på biologiskt vis, jämfört med dem som går igenom en adoptionsprocess, som tänkt på det ur den synvinkeln?

Visst, en del kanske tänker att om jag inte adopterade skulle barn inte behöva adopteras bort utan länder skulle tvingas stötta de biologiska familjerna. Det kommer inte hända i dag, inte inom den närmsta tiden. Tradition och tabun ändras inte över en natt. En rapport som MIA (Myndigheten för internationell adoption) publicerade 2009 visar att antalet nationella adoptioner sjunker i Taiwan trots regeringens och organisationernas arbete med frågan. "Inhemska adoptioner är ofta skamfyllda och hemliga", går att läsa i rapporten. "När en ensamstående mamma träffar en man är det inte ovanligt att varken han eller hans familj accepterar det barn som kvinnan har och barnet kan då lämnas för adoption. Barnet riskerar annars att bli illa behandlat i familjen", framgår också i rapporten.

Jag känner mig trygg med det land som vi väljer att adoptera ifrån. Även om det inte är helt avgörande så kommer förhoppningsvis den biologiska mamman vara känd, alltså att vårt barn kan söka upp henne i framtiden om han eller hon vill det. Och kanske kommer den biologiska mamman vara med och påverka vilken familj hennes barn hamnar hos och om hon vill så kommer vi ha chansen att träffa henne, det känns stort för oss.

Jag kommer i alla fall fram till att nej, mina skuldkänslor över att världen ser ut som den gör bör inte väga tyngre än någon annans. För vad är det som säger att den som bildar familj på biologiskt vis, inte kan ordna det för en mor så att samhället hon lever i inte missgynnar ensamstående? Ingenting. Lika mycket som jag sätter mina gränser, sätter du dina.

Länktips

Mamman Laura Willard har sammanställt några tänkvärda svar på frågor om adoption i "9 things this adoptive mom would like everyone to know".  Det går att läsa om bland annat här på svenska och här är originalet på engelska. Min svärmor tipsade mig om länken och senare såg jag den rekommenderas i "adoptivmamma"-gruppen på Facebook.

tisdag 29 december 2015

Valen i slutet av året

Nu är nästa års avgifter inbetalade till Barnens Vänner och Adoptionscentrum så att vi fortsätter vara köande och medlemmar. Vi misstänker att vi råkat betala in för mycket till Barnens Vänner, verkar som att man inte behöver betala samma summa (2100 kronor) som första vändan. Till Adoptionscentrum däremot behöver vi troligen betala samma summa som för ett år sedan (drygt 2900 kronor) men vi ska dubbelkolla det också.

Nu våndas vi bara lite. Ska vi fortsätta som köande hos Barnen framför allt … Vi hade inte tänkt det, det kostar som vid första vändan 2800 kronor om vi tänkt rätt. Men tänk om det i slutändan visar sig vara en jäkla tur att vi faktiskt stannade där … Detta ständiga "Å ena sidan, å andra sidan" …


via GIPHY
"What would Gandalf do?" så att säga.

Svar på frågor



Tack för alla bra frågor till "frågelådan"! Här kommer några svar. Hoppas ni och andra läsare tycker att det mynnade ut i intressanta svar.

Fråga: Hur ni tänker med namn på ert barn?
Svar: Det kan hända att vi behåller vårt barns födelsenamn som tilltalsnamn om det känns mest naturligt. Men vi har sagt från början att för oss känns det viktigt att det är vi föräldrar som ger vårt barn ett namn, mest troligt ett svenskt namn. Det har ändå alltid varit en självklarhet att ha kvar barnets födelsenamn, om än inte som tilltalsnamn. Senare har vi dessutom fått veta att barnkonventionen säger att barnet måste ha kvar sitt födelsenamn även om det inte behöver vara tilltalsnamn. Det handlar om att man har rätt till sin identitet. Fint, tycker vi! Vi har full respekt för om vårt barn senare i livet vill byta tillbaka till sitt födelsenamn, som en del väljer att göra. 

Fråga: Min uplevelse är att adopterade är överrepresenterade när det kommer till att ha psykiska problem av olika slag - stämmer det? Om det gör det, hur tänker du kring det?
Svar: Ja, det stämmer också enligt den litteratur som jag läst. Åtminstone när man jämför adopterade med syskon som varit biologiska barn till föräldrarna. Jag har också försökt vara lyhörd och läst intervjuer med adopterade personer som berättar om sina upplevelser. Vi kan inte med säkerhet veta hur vårt barn kommer må genom livet eller hur vårt barn kommer känna. Men av det jag läst tar jag med mig att det är viktigt att lyssna in barnets behov, oberoende av ålder, om han eller hon har frågor eller reflektioner. Vi ska inte ljuga eller vifta bort utan svara ärligt på frågor och själva ha ett genuint intresse för vårt barns bakgrund.

Fråga: Vad kostar det att adoptera?
Svar: Det beror helt på vilket land du adopterar ifrån. Viktigt är att man självklart aldrig betalar för själva barnet. I stället är det administrativa avgifter till adoptionsorganisationerna, löner, vårdkostnader, domstolsprocess, översättningar, resekostnad när man hämtar barnet, hotellvistelse, med mera. När man sedan är tillbaka hemma har man rätt till 40.000 kronor i adoptionsbidrag från försäkringskassan oberoende av vad kostnaderna blivit. Vår adoptionsprocess kommer troligen kosta cirka 200.000 kronor (adoptionsbidraget inkluderat). 

På de olika adoptionsorganisationernas hemsidor finns det bra uppskrivet vad kostnaderna beräknas gå på i de olika länderna. 

Fråga: Det som jag upplevde som största hindret är hur man ska få ihop pengarna när man lever på en medelmåttig lön. Hur gör ni? 
Svar: Mycket kan man ha chans att spara ihop till själv, beroende på lön och levnadsstandard förstås. Positivt är också att man inte betalar hela summan på en gång. Det är några stora klumpsummor, vi betalade drygt 30.000 kronor till Barnens Vänner när vår ansökan var klar, men mycket blir ju "pö om pö". Vi har varit inställda på att ta lån för en viss del av kostnaden, själva resan till exempel. Men nu ser vi inte ut att behöva göra det tack vare oväntat ekonomiskt stöd från anhöriga, att jag hoppat in som chef på mitt jobb i ett halvår och att vi kunnat spara ihop mer än vi trodde skulle vara möjligt. En adoptionsprocess är ju ofta tyvärr rätt lång.    

Fråga: Undrar också om ni som jag tvivlat på om man är den "perfekta" förälder som det känns som man måste vara för att bli godkänd.
Svar: Visst har vi det. Det kan kännas tufft att bli granskad. Men mycket av den där osäkerheten sitter i en själv, inte i den som intervjuar en. Att visa upp en perfekt fasad är inte möjligt. Det är väl också svårt att tro på för den som sedan ska godkänna en. Det handlar om att ha koll på både sina styrkor och sina svagheter. Det har i stället varit väldigt intressant att sitta och reflektera och analysera. Socialen vet mycket väl att man inte är någon övermänniska, utan att man kommer bli helt vanliga föräldrar. Och det är väl vad varje barn vill ha? 

Fråga: Jag funderar mycket på det där med anknytning och undrar om du kan berätta konkret hur det kommer att gå till alldeles i början - hur mycket vill/måste ni vara för er själva, från och med när får man hälsa på och vara med barnet?  
Svar: Åh, jättesvårt att svara på! Vi vill förstås också ha nära och kära på besök. Vi resonerar som så att vi får försöka lyssna in vårt barns behov. Men vi tror att det först blir våra föräldrar som får hälsa på och sedan kanske det dröjer ytterligare ett tag innan vänner och övrigt släkt får hälsa på. Det viktiga då är väl att barnet hunnit förstå att vi är föräldrar och de som tröstar, till exempel. 

Fråga: Finns det saker som gör er rädda eller oroliga när ni tänker på adoptionen och vad det är i så fall?
Svar: Att det ska bli uppskjutet av någon anledning och ta riktigt lång tid ligger väl närmast. Korruption är förstås något annat, att det visar sig att adoptionen inte gått rätt till. Eller att landet vi köar till plötsligt stänger och vi måste börja om. Men det där är inget som tar upp någon större tankeverksamhet. Vi hoppas och tror att allt ska gå bra. 

Fråga till Tobias: Hur var det att komma ikapp gällande adoptionsprocessen? (Till Lina:)Du berättade ju tidigare att du höll ett mycket högre tempo i början - när kom tidpunkten då du, Tobias, märkte att ni möttes och kunde fortsätta att gå vägen mot ert barn i samma takt?
Svar från Tobias: Jag vet inte riktigt. Det är jättesvårt att säga en exakt period. Sedan är det svårt att helt känna att man är framme där ännu. När jag är helt klar, det tror jag är när vi får se vem vårt barn är.  Men så tror jag det är lite för Lina också. Fortfarande gör vi nog på lite olika sätt. Jag har inte samma behov av att prata om det och uttrycka mig som Lina har. Leksaksspisen var väl det första jag köpte själv. Det kändes naturligt för första gången att göra någon sådan liten grej.

Fråga: Vilka frågor/kommentarer gällande adoption gör er glada att få höra? 
Svar: Att personer längtar och väntar med oss, förstås! Det är väl det största. Att folk frågar över huvud taget är positivt. Typ alla man umgås med är jätteintresserade. Det känns bra. 

Fråga: Vilket sätt att bemöta er som blivande adoptivföräldrar känns bra/bäst?
Svar: Som vilka föräldrar som helst. I det inkluderas väl att det (förhoppningsvis) är vi som vet vad som är bäst för just vårt barn, till exempel. Ställ frågor i stället för att försöka komma på svar på egen hand är väl en annan grej. Jag läste en bra grej, ska länka till det sedan, där det stod att varje bra fråga, när det kommer till känsliga grejer, börjar med: "Har du något emot om jag frågar dig några frågor om adoption?"   

Blinka lilla stjärna



Om man skulle råka passera vårt fönster en tidig tisdag kväll eller så, skulle det kunna hända att man hör en trevande röst inifrån som försöker ta några toner i denna sång.

Det är ju som så, att jag tänkte att det är lite tufft att försöka ta sig an ett helt nytt språk vid snart fyllda 30. Jag provade några klipp på youtube och kan lite skrämt konstatera att det är näst intill omöjligt (för mig) att ens nöta några fraser på mandarin som jag förstått är det som pratas på barnhemmet. Men en barnsång ska väl gå att lära sig, eventuellt. Det är ju ett tag kvar till barnbesked och än längre till resebeskedet.

Så hör ni det komma, från ett grått litet hus, rösten från en blivande mamma som kämpar med Blinka lilla stjärna-toner på än så länge främmande språk, sjung med ni också.

måndag 28 december 2015

En fantastisk liten låda

Det är så många som längtar med oss och det tar sig uttryck på olika sätt. Vårt blivande barns farmor har en helt fantastisk längtanslåda! Den har hon börjat fylla med lite böcker och gosedjur, gamla och nya, och hon är inte ensam. Också blivande farfar, gammelmoster och ännu fler hjälper henne att lägga ner saker i längtanslådan och hon låter dem inte göra det utan en liten hälsning till barnet. Det är så gulligt!

Längtanslådan!
Har jag berättat att Tobias mamma och jag längtat sida vid sida stor del av denna process? Ja, alltså Tobias och jag gör förstås det av naturliga orsaker men på ett helt annat sätt. Maritha och jag pratar gärna och mycket om längtan och framtiden. Vi är nog lite känslosamma grubblare och tänkare när det kommer till den här resan. Jag försöker att inte ta ifrån Tobias något som han kanske vill berätta själv för sina föräldrar, men han säger också att han uppskattar att jag kan sätta ord och delge hans mamma vad som händer i adoptionsprocessen.

En annan grej med min och vårt blivande barns farmors längtan, är att den är något som vuxit fram under så lång tid på något sätt. Min mamma berättade för bara någon månad sedan att först nu börjar hon på riktigt ta in att hon ska bli mormor och hur stort det är, även om vi förstås hållit henne uppdaterad hela tiden. Som hon längtar, men det har nog varit överväldigande för henne att smälta detta och den förväntan som kommer med att våga drömma och se framåt. Då och då har hon frågor och tankar om framtiden.

Barnets första tomte.
Nu vill jag se längtanslådan varje gång vi kommer till Gimo. Min svärmor är lite fundersam kring att hon egentligen skulle behöva en större låda för att få plats med allt, så jag skojar om att hon kanske behöver döpa om deras friggebod till "längtansfriggeboden" att ha grejerna i.

Hur stor eller liten längtanslådan än är så gör den något med mig, med oss, tror jag. Tänk ändå att det ryms så mycket framtidstro och kärlek i den lilla lådan. Rekommenderas varmt!