Nope, nix, nada

Snart ska jag på tjejkväll, för första gången sedan jag flyttade hit för snart tre år sedan! Det är nästan lite pirrigt. Vi är 5-10 tjejer som ska äta gott, spela lite kort och förhoppningsvis skratta. Jag längtar så. Haha, låter som att det är nån dag eller vecka kvar men vi ska ses redan i kväll.

Just nu, när det är tyst omkring mig, ligger väntan, våndan som en slöja över mig. Känslorna sitter fastklamrade utanpå. Jag tror inte att spermien hittade fram den här gången heller. Igår kände jag mig riktigt pms:ig när maken varken hade köpt rödbetor eller halloumi till middagen vi skulle laga. Rödbetor kunde han ana föga att jag ville ha och "muminköttet", hehe, hade han ersatt med fetaost. No biggie. Men fy så irriterad jag var tills jag fick mat i mig. Och hur många söta bebisar, gråtande och storögda, som jag än sett denna vecka så har inte brösten stramat. Inte ens fast jag känt efter lite, lite extra. Nope. Nix. Nada. Jag har nästan dykt ner i trosorna (Nej, nej dykt ner har jag inte. Det är stor betoning på nästan här.) men inte sett något som ens kan misstas för att likna en nidblödning. Nånå, det är den här plågan i fem dagar till. Sen vet vi lite mer.

Två månaders väntan

I dag var en liten tvåmånadersplutt och hälsade på oss på jobbet. Åååh, så härlig hon var. Jag höll henne i famnen och hon låg så stilla mot min arm. Det var så mysigt att träffa både henne och hennes mamma. Det är en liten sorg i mig i kväll, att när jag har tid att grubbla känner jag mig lite mer ensam över att inte vi har någon sådan där mysig plutt hemma. Men jag försöker att inte tänka på det. Det är ju så mycket roligare att fokusera på att jag äntligen träffat dem båda, för som jag längtat. Jag känner mig som sagt lite ensam i kväll, men inget sting avundsjuka. Inte ens en liten, liten bit. Jag har sagt det förr: Det är ju inte någon annans bebis vi vill ha, vi vill ju ha vår egen. Och nu längtar jag ännu mer, hur nu det är möjligt.