Livet på en pinne

Tvättmaskinen är i gång, diskmaskinen tömd och snart ska jag kila i väg till jobbet. Men viktigast av allt. Jag är fortfarande glad över en trevlig falafel- och spelkväll i goda vänners lag. Och: jag accepterar att mensen kom också den här gången och det känns helt okej att inte vara gravid just nu. 

Att tänka det, att skriva det, och faktiskt känna att jag menar det (just i dag, kommande dagar tänker jag inte sia i) är en befrielse.

Jag och min make är relativt nyinflyttade i det samhälle vi lever i. Det kanske inte hade känts som att vi var det om vi flyttat till en plats där vi kände några innan, nu förde jobbet oss till ett relativt litet samhälle som ingen av oss varit i innan.

De få vänner jag har här, är genom jobbet. Det gör sådana här mysiga spelkvällar i höstmörkret, med tända ljus, till något att värna om. Det är det som får en att trivas, att orka kliva upp fastän den där tröttsamma mensen valde att knacka på igen. Jag vet inte om det underlättar att vännerna vi hängde med nu allihopa är barnlösa. Noll barnprat alltså.

Det är förstås en klyscha, men likväl sant, att man ska glädjas åt det man har i stället för att sörja det man inte har (ännu). Så den klyschan ska jag, med värme, ha i åtanke i dag, när de ledsna tankarna letar sig in i hjärnans mörka skrymslen och vrår.

Ljuset i tunneln

"Många är så bra på att stötta,
det finns ett ljus i tunneln där nånstans"

Det slog mig häromdagen att det gett mig så mycket att sätta ord på den ofrivilliga barnlösheten, att läsa om den på andra bloggar och inte minst att prata om den med andra som går igenom samma sak. Genom kommentarer, genom forum.

Hur gjorde jag innan bloggen? Bar på det onda i det tysta. Men sen jag började hitta till bloggar och forum i ämnet, så känns det verkligen mindre ensamt. Vi är ju ett helt gäng som tar oss igenom dessa långa resor. Vi har så många berättelser om det också. Det hade jag aldrig reflekterat över innan vi förstod att det inte skulle vara särskilt lätt för oss att bli med barn, just när vi började förstå att det var svårt tänkte jag inte heller på att det är flera som har det så här. Nu vet jag. Många går igenom samma sak som vi. Och många är så bra på att stötta, det finns ett ljus i tunneln där nånstans. Det finns hopp för oss, för er. Nånstans finns en massa små som bara väntar på att hitta hem. De råkar bara ha lite mer tålamod än oss och väljer med omsorg.

Äh, jag vet inte. Jag vill väl bara säga
Tack hörni.

Ettårskalas på gång

En inköpt ettårspresent.

Dags för ett ettårskalas snart. Blandade känslor, givetvis. Jag försöker inbilla mig att det blir lättare med tiden. Men jag vet inte. Det är snarare sinnesstämning än tid som verkar påverka hur det känns att inte vara förälder ännu. Nu närmar det sig två år sedan vi började försöka. Två år. Det känns overkligt och svårsmält. Vad har hunnit hända sedan dess? Det är som att tiden stått stilla, men ändå gått så fort. Stått stilla för att inget hänt på bebisfronten, gått fort av samma anledning. För att månad för månad gått oss förbi. Vi har flyttat in i hus, gift oss, skaffat katt, skaffat en till katt, köpt större bil, firat fem år tillsammans...

Nu ska vi på ettårskalas hos en liten knodd. Jag minns när han låg i en mage. Då hade vi försökt i ett halvår. Då tänkte vi inte att det skulle ta så här länge, då var det pirrigt. Då hette det "vi försöker". Nu säger jag aldrig så, nu heter det "vi har försökt men inte lyckats". Då var det som att varje försök, var ett steg närmare en bebis. Jag minns att jag tänkte att "Ja, men ett år är ju normal tid. Så inom några månader borde det hända nåt". Nu känns varje försök, som ett steg längre bort.

Jag är inte negativ av naturen, jag är verkligen inte det. Men ja, ni vet vad det här gör med en. Åh, vad de här känslorna kan göra med en. De förstör någonting inom mig, så att jag inte alltid känner igen mig själv. Jag känner mig lurad när jag tänker positivt och det ändå inte går vägen. Det går emot allt jag lärt mig. Jag har försökt tänka på det, försökt att inte tänka på det. Men det är som sin egen värld. Opåverkbart av vad jag vill, tycker eller känner.

Kvällsgrubblerier

Jag undrar om det finns någon slags stödgrupp för oss som ligger kvar i sängen efter myspys och liksom hoppas att de där rackarna ska få lättare att hitta i mål. Och om man väl, försiktigt, försiktigt, reser sig upp efter ett tag så går man som i slowmotion, med benen tätt ihop, för att inte störa de små liven. "Vad gör du?" undrar maken. "Eh... Ingenting." Sakta, sakta...

Undrar om man hittar en sådan stödgrupp i gula sidorna? Och under vilken rubrik i så fall, tro? Anonyma spermievänner?  

Känner en, som känner en...

Ja, det har inte hänt särskilt mycket på bebisfronten sedan sist. Ingenting alls, skulle man kunna säga. Jag har hälsat på släkten några dagar och det har varit väldigt trevligt. De flesta på "min sida" vet ju vad vi går igenom nu och jag har märkt att jag tycker om att ha det så. Förutom när de kommer med "lösningar", som ju brukar vara så populärt. Hur är det med B12? Folsyra? Eller vad sägs om: "Jag känner en, som kände en, som var bekant till en som adopterade/ställde sig i provrörskö/gjorde slut och sen så blev de med barn!" Och. så. vidare. Men, man börjar vänja sig så nu tycker jag knappt att det är jobbigt.

Men: Jag fick veta av en annan bekant, att en bekant till mig och hennes sambo går igenom samma sak som vi. Jag funderade på att kontakta henne. Men det känns så himla fånigt i och med att det inte är hon själv som berättat det. Kanske blir lite pinsam tystnad och så där. Får se hur jag gör!

Nu försöker jag att googla lite inredningsinspiration för att ha annat att tänka på än bebisverkstad i det här höstrusket.

"Vi var så säkra på att ni skulle hinna före"

"En elstöt på intågande"

Jag har väntat på att höra det länge. Men ändå var det som att en stor flodvåg vällde över mig. "Vi ska bli föräldrar". Kallsup. För orden kom ju varken från mig eller min man utan en gemensam vän.

Jag är väldigt glad för hans skull, men ni vet. En elstöt på intågande. "Vi var så säkra att ni skulle hinna före. Ni har ju gift er förra året, har hus och allt..." Det stela leendet. Inombords stretar känslorna, mininävar som boxas mot honom och vassa naglar som vill riva ut hans ögon. Men bara det stela leendet syns följt av tystnad, tagning: "Ja.. jo.. Ibland tar det ju lite längre tid". En till kram. Jag kramas för att jag är så glad för deras skull. Jag kramas för att slippa fler klavertramp från hans sida. Jag kramas av förtvivlan. Jag måste, måste göra något för att inte smälta ihop till en pöl med en matkorg uppe på här inne på Coop.

Hemma kan jag inte ha det stela leendet. Men jag orkar inte gråta framför min man längre. Jag vill inte vara sån. När jag inte klarar av stela leenden och att gråta så blir jag tyst. Knäpptyst, går undan. Drar mig undan. Jag vill inte vara sån heller. Men så blir jag.

Det gör ont att inte rå för känslorna. Stinget av avundsjuka. Men framför allt den stora, stora sorgen.

Replikerna och kramarna spelas upp i huvudet om och om igen. När ska vi få säga att vi ska bli föräldrar? Jag börjar ha allt svårare att se det scenariot framför mig. Det känns allt avlägsnare. Kommer vi någonsin få höra vårt barns skratt? Kommer vi någonsin få hålla vårt barn i handen? Torka vårt barns tårar? Stryka en hand över de små fjunen på huvudet? Se in i vårt barns nyfikna ögon?

Från början tog jag det för givet. Nu vet jag inte. Jag vill veta att det blir så, men det gör så ont att våga hoppas och inte få uppleva det.

Mitt i allt detta och allt annat som sker i livet ska man orka uppleva lust, kåthet? Fy. Fan.

Inget lustiga huset

Nu är man tillbaka in i vardagslunken efter en vecka utanför landet och en vecka på hemmaplan. Vi har haft det riktigt trevligt på semestern, trots både tant röd och så en förkylning på det. På bebisfronten intet nytt. Mitt jobb väldigt mycket energi på många sätt och på senaste tiden har det blivit alldeles för mycket. Det är påfrestande både i arbetet och privat. Jag funderar på att skola om mig, men det är en senare fråga. Det känns tråkigt för att jag identifierar mig så mycket med mitt yrke. Men hur ska jag orka ha ett jobb som sliter på min hälsa så, när vi sedan får barn? Nåväl, jag har fått en del att fundera på i alla fall. Förhoppningsvis blir det väl bättre på jobbet så småningom, men det är en mental stress jag helst hade varit utan. Nu börjar tankarna om IVF krypa närmare. Ska vi ställa oss i kö? När då? Vad kommer det innebära? Praktiska detaljer och så där. Måste man ta ledigt från jobbet? Sjukskrivning? Ja, jisses. Dags att hoppa på nästa åktur snart vad det verkar som. Men det här tivolit vi är på, känns ju inte så värst roande. Det är ju inte riktigt lustiga huset. Snarare spökhuset och berg- och dalbanan i ett. Eller bara som de långa köerna till karusellerna. Så åker man, så var den en flopp. Var är kärlekstunneln någonstans? Nä, det här tivolit vill jag hitta ut från så snart som möjligt.