Jag gjorde det!

Hurra! Jag lyckades ta sprutan själv. Tobias filmade, men det blev lite långt och flummigt så jag tror den går till familjealbumet direkt. Hehe. Men vi får väl se till att göra nån ny film för bloggen, är ju ett gäng sprutor kvar!

Jag googlade lite på ofrivillig barnlöshet tidigare i kväll och stötte på denna artikel. Bblat är en systertidning till tidningen där jag jobbar, kul att de uppmärksammat ämnet! Paret i reportaget, Kajsa och Eddie, är också med i en bok som jag varmt rekommenderar blivande ivf:are att läsa, Mellan hopp och förtvivlan heter den. Där berättar de och ytterligare några par sin historia. Hög igenkänningsfaktor och så får man även en del praktiskt information om ivf, tydligt och enkelt trots att ämnet är så pass svårt som det är. Jag har berättat om den en gång tidigare, då hade jag precis köpt den.

Sprutor och tårar

Innan sprutan var det inte alls läskigt.
Men när det kom till kritan ...

Nu är äntligen första sprutan tagen. Jag trodde att jag skulle kunna göra det själv, men det gick inte. Det tog tvärstopp. Jag preparerade alldeles själv, med Tobias dokumenterandes. Men sedan … Nej, det gick inte. Det är för läskigt att behöva sticka sig själv. Tobias fick rycka in, som den hjälte han är. Han tycker inte alls att det är läskigt längre.

Det är skönt att vara i gång med denna tredje ivf, detta andra korta protokoll. Men jag grät faktiskt för att jag tyckte det var så obehagligt att tänka på att sticka mig själv. Sedan grät jag för att det är så tråkigt att jag inte törs och för att vi måste. Inte så panikartat utan ganska lugna tårar. Det är så fånigt, det är ju bara en spruta som jag tagit så många gånger förr. Men det var länge sedan och alla kvällar utom en är det min man som gjort det.

På söndag jobbar jag kväll och då måste jag ta sprutan själv. Jag ska försöka göra det redan i morgon.

I kväll hade jag hoppats att Tobias skulle kunna fota medan jag tog sprutan, men det gick som sagt inte. Synd. Men vi har ju ytterligare några kvällar på oss.

Jisses, att ivf:en är i gång igen. Det är lite svårt att tro. Jag är i en sådan här period när föräldraskapet känns så evinnerligt långt borta. Jag tror att en bit av mig har svårt att ta in och greppa föräldraskapet för att jag längtar så innerligt. Att längta efter något så innerligt och veta att det ligger oceaner bort. Det är för tungt att hantera vardagligdags. Man lägger det i valvet och försöker ta ett steg i taget ibland. Nu är vi här, var vi är om några veckor vet vi då och var vi är om två år, ja det får framtiden utvisa.

300 enheter Gonal F är det jag tar till att börja med. Det är mer än förra gången, då ordinerades jag 225 enheter Gonal F. Det var lite krångligare att räkna, för varje spruta innehåller 900 enheter Gonal F. Nu är det lätt som en plätt att veta att en spruta räcker till tre tillfällen. Okej, jag "miniräknade" nyss och förra gången räckte varje spruta till fyra tillfällen, men det är ändå inte lika lätt att veta så där på stubben. 900/300 skulle jag kunna om nån väckte mig mitt i natten.

Let's kick some barnlöshets-ass

Vi kämpar vidare. Första ivf-sprutan i tredje behandlingen i kväll. Stay tuned.


Bildkälla

Roooooaaaarrrr

Morgondagens tänkta ultraljud ställs in eftersom det verkar som att det börjar hända grejer. Det känns skönt, så får vi väl boka in det ändå om det skulle visa sig att det behövs ändå. Förhoppningsvis är väl ivf:en i gång på fredag, mer än en vecka senare än tänkt.

Redan i september bokade jag och min vän biljetter till Katy Perry i Globen, söndag 22 mars. Det var lite pirrigt först, för det skulle ju kunna hända att jag var gravid i sjätte månaden och inte orka gå. Men det hände ju inte. Nu har man varit peppad och laddad över att snart gå på konsert, inte minst sedan man såg hennes Super Bowl-uppträdande på Youtube. En så jäkla cool kvinna och vilken pipa!

Det var så skönt när jag visste när tredje ivf:en var spikad, för då förstod jag att det var lugnt om den skulle bli framskjuten några dagar. Konserten är ju inte förrän den 22:a. Nu verkar det plötsligt som att ägginsättningen riskerar att bli runt det datumet. Morr. Hoppas att vi tar oss till Globen i alla fall, inte minst för Katys skull, hähä,  även om det kanske inte blir den där tjejhelgen som vi tänkt oss.

Bildkälla

Att bli tagen på allvar

Jag är så himla glad att vi besöker en ivf-klinik som tar ens funderingar på allvar och inte avfärdar dem. I dag mejlade jag kliniken i och med att min mens inte kommit ännu (dag 33) och jag inte fått några spottings, alltså små blödningar, ännu.

Jag undrade om prasteronet kan skjuta upp mensen eller göra så att den helt uteblir. Så ska det inte vara, enligt kliniken som nu bokat in mig på ultraljud på torsdag om jag inte fått någon blödning innan dess. Nej, ultraljudet är inte en graviditetsgrej utan ska i stället visa om det kan vara så att jag inte haft någon ägglossning denna gång och att mensen därför är uppskjuten eller kanske till och med puts väck denna vända. Så himla typiskt barnlöshetskroppen att retas så här när man så gärna, efter en evighetsväntan, vill komma i gång med tredje ivf:en.

Jag behövde förresten inte be om en undersökning, utan kliniken föreslog det utan något knussel. Smidigt att vänta till torsdag, dessutom, eftersom att vi är på föräldrautbildning då. Dessutom kanske mensen kommit i gång då, det vore ju inte så dumt. Om inte alternativet vore att det är ett (bus)frö som gömmer sig därinne. Det vore ju allra bäst. Fast det vore ju bara helt bananas.

Lättsmält men berörande bok om adoption

Jag tänkte försöka mig på en kortare sammanfattning av Mary Juuselas Adoption: Banden som gör oss till familj.

Boken ger en inblick i 29 familjer. Gemensamt har de att det finns adopterade barn i familjerna. Både adoptivbarn, biologiska barn och föräldrar kommer till tals. Som mest intressant blir det nästan när två syskon är adopterade och har helt olika erfarenheter av att vara adopterad i Sverige och helt skilda syn på huruvida de vill besöka landet där de föddes.

Även om jag inte tror att adoption i dag skiljer sig särskilt mycket på det känslomässiga planet jämfört med tidigare, så skiljer det sig väldigt i praktiken. I boken har många föräldrar har hämtat sina barn på flygplatsen i Sverige, en del har bestämt sig för att adoptera och blivit föräldrar inom några få månader till månadsgamla barn och vissa har adopterat inom Sverige. Alla som intervjuats i boken är vuxna människor.

Jag är tacksam att få ta del av berättelserna. Ett citat jag tar med mig, som verkar känneteckna ett sunt sätt att hantera adoptionen, kommer från 19-årige Peter som adopterats från Sri Lanka när han var nio månader:

"Om man är öppen så uppstår det inga frågor och det blir mer en trygg känsla av att man inte är ett biologiskt barn men att man hör ihop ändå. Det är också viktigt att vara öppen även inför andra, adoptionen ska inte vara någonting hemligt. Då blir det svårt för barnen att veta vilka de är." 

Det är väl ingen wow-känsla att läsa citatet. Men jag tycker att det sammanfattar väl hur jag själv och Tobias skulle vilja hantera en adoption. Dessutom verkar det vara ungefär så många andra familjer, där adoptionen inte skapat allt för stora identitetskriser, resonerat.

En lättsmält men fortfarande berörande bok om adoption. Jag rekommenderar den varmt till den som funderar på att adoptera.

En otålig väntan

Jag var helt säker på att ivf:en skulle vara i gång i helgen eller åtminstone nästan i gång. Men nej. Är jag gravid? Nej. Det har Clearblue redan hunnit berätta i dag. Det är så frustrerande att mensen hittills är fyra dagar sen och nästan förnedrande att ta graviditetstestet som skyltar med sitt "Inte gravid" minuterna därpå. Även om det inte var oväntat, så gör det mig ledsen. För den där mikroskopiska chansen finns ju.

Det mikroskopiska hoppet hinner dessutom växa lite när man först testar med ett ägglossningstest som ger positivt utslag och sedan måste ta sig till apoteket för att köpa ett graviditetstest. Att ägglossningstestet var positivt beror säkert på allt prasteron som jag trycker i mig, kom maken på. Dessutom var testet för gammalt, såg jag sen, men då tänker jag att kontrollstrecket inte borde ha fungerat.

Vi fortsätter vänta otåligt på ivf nummer tre. Heja, heja. Friskt humör.