Äsch då

Farmorns gissning, att vi skulle få vårt barnbesked i dag, blev inte rätt. Typiskt ... Men visst hoppade jag till när en telefonförsäljare ringde. Ville nästan skälla ut honom, helt i onödan ringa någon som väntar barnbesked. Fräckheten! Ja, ja. Nästa gissning ligger drygt en månad bort, men sedan duggar de som synes tätt ett tag. Gissningsleken fortsätter!

Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader

Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader

Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader

Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader

Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader

Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader

Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader

Miss Hultgren: 
16 juni, pojke, 10 månader

Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader

Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader

Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader

Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader

Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader

Louise: 
23 september 2016, pojke, 10 månader

Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader

Marr: 
3 oktober 2016, pojke, 16 månader

Tobias: 
10 oktober 2016, pojke, 18 månader

Anna: 
12 november 2016, flicka, 14 månader

Emma: 
22 november 2016, pojke, 19 månader

Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader

Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader

Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader

Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader

Äntligen, äntligen ... suck

via GIPHY

När man äntligen lyckats räkna ut summorna i den komplicerade ekonomirapporten och de nya arbetsintygen äntligen landar i lådan och man äntligen ska scanna in och mejla iväg uppgifterna till sin adoptionsorganisation. Så har arbetsgivaren, som hade en förhållandevis enkel uppgift, skrivit in fel lön på den ena av oss. Dessa detaljer och denna tidsspillan. Nåja, alla kan ju inte vara lika världsvana som oss att fylla i blanketter till adoptionsorganisationer. Positivt: Bara en grej att göra om. Resten inskickat, förstås.

Tjugofem veckor

I dag går vi in i väntansvecka 25.
Så här säger 1177.se att det skulle varit om det var en graviditet:

"Olika gravida har olika magar. På en del börjar det synas först nu medan andra fick större mage för länge sedan. En del magar är nästan helt runda medan andra har mer putmage. Nu känns barnets rörelser varje dag."

1177.se skriver också att blivande medförälder som vill komma närmare barnet "kanske kan lägga örat mot magen och höra fostrets hjärtljud".

Nej, det är inte så för oss. Men kanske, kanske att vi får barnbesked snart. Kanske, kanske att vi får skajpa med vårt barn strax därpå. Magiskt bara att försöka föreställa sig. Kan det verkligen vara möjligt?

Vårt blivande barns farmor har gissat att vi får barnbesked redan i morgon. Min känsla är fortfarande att det ligger ungefär fem månader framåt. Men visst hoppas jag att hennes magkänsla är bättre än min!

Tjugofem veckor. Väldigt snart har vi ett halvårs väntan bakom oss. Tänka sig.

Möten som ger energi

I veckan var jag på en fackkurs i samband med att stora neddragningar väntar i företaget där jag och Tobias jobbar. Vi känner oss ganska trygga med att bli kvar men det är många andra som det fortfarande är frågetecken för.

På lunchen blev det lite snack och jag nämnde att jag tänker på dem som är i ens egen ålder, som på min mans jobb där två är gravida och så min man som är i en adoptionsprocess. Då hajar den man som sitter bredvid mig till. Det visar sig att han blivit pappa genom adoption! Tre gånger! Och även om jag är lugn i det här sparpaketet som finns så var det så skönt att han kunde säga, och verkligen veta vad han snackade om, när han bara "Shit. Jag hade brutit ihop om nåt sånt här kommit i vår adoptionsprocess. Hur mår ni?", ungefär.

Han berättade att de hade flyttat till en närliggande kommun under en av adoptionsprocesserna och bara det hade ju inneburit ungefär ett halvårs tidsfördröjning. Ja, jisses. Vi hann avverka några skräckscenarier (att man bara går och håller tummarna för att båda ska inte bara behålla jobbet utan få vara friska - inte främst för sin egen hälsa utan för att man inte ska vara rökt som adopterande mitt i processen), våndor och barnlängtan utan krusiduller innan det var dags att fortsätta kursen. Och så fick jag säga de magiska orden till nån som varit där, att "Vi väntar bara på samtalet nu" och att han visste precis vad jag menade. "Åh, då har ni kommit jättelångt. Då är ni nästan framme!".

Det där vardagsmötet gav en sådan energi. Nu orkar jag vänta lite till.

Bomull i sinnet

Jag minns ganska tydligt hur det var att vakna 5 april förra året. Först är man ett tomt blad, vet inte riktigt vilka känslor som finns inombords. Man hinner glömma. Men så kommer man ihåg att dagen innan inte var en dröm, att hoppet är ute. Det var riktigt jobbigt. Det blir den första tanken efter bomullen försvunnit från det nyvakna sinnet innan dagen sedan fortsätter utan att man riktigt vet hur man ska ta tag i den.

I tisdags var det lättare. Men jag vaknade med bomullen i huvudet från en dröm om vårt barn. Eller snarare vår väg mot vårt barn. Vi var så nära! Vi var i Taiwan och det var huvudsaken. Att vakna och förstå vad man drömt och var man inte är, var ganska tufft men åtminstone inget hopp som är ute. Jag berättade för mannen så snart jag vaknat. Då berättade han att han drömt om vårt barn! Jag blev lite rörd, för något sådant har han inte berättat tidigare. Han hade drömt att vi fått en flicka. Vår flicka.

Jag känner att jag har några spännande anekdoter och uppdateringar att skriva även om tiden står stilla i själva väntan. Men det är en bit av mig som har lite svårt att orka gå helt in i adoptionsprocessen just nu. Så jag tar det bit för bit.

Vi hörs.

Dags att förnya papper

Nyligen hörde jag av mig till vår adoptionsorganisation Barnens vänner för att fråga om vårt läkarintyg fortfarande är okej (några prover är från maj månad), om det är läge att fylla i vår ekonomirapport på nytt nu när jag gått tillbaka till min gamla lön och om det samt att vi båda nu har en ny arbetsgivare gör att våra arbetsintyg behöver förnyas.

Alla grejer behöver fixas visade det sig men provtagningen kan vänta till maj. Nu håller vi tummarna för att det räcker att ta de prover som går ut i maj och att läkaren kan fylla i pappret utan att vi behöver göra ett nytt läkarbesök. Inte för att vår hälsa försämrats, utan för att det är så bökigt att få till. Som adoptionssökande är vi inte direkt prioriterade hos vårdcentralen utan stuvas in i mån av tid, ungefär, eftersom vi inte har någon remiss och inte heller är sjuka.

Jag har börjat fylla i ekonomiblanketten på nytt. Positivt med den är att vi nu har ett mycket fetare sparkonto och förstås något lägre skulder. Gott att se.

Tjugofyra veckor

Tjugofyra veckors väntan i dag!

4 april får oss också att minnas att det är dagen vi tog det negativa graviditetstestet i den sista ivf:en.

Såhär ett år senare konstaterar både jag och mannen att det var en av de värsta dagarna i våra liv. När väl vi blir föräldrar suddas antagligen det ut allt mer. Blir en långt mindre del av livet. I dag känns ändå inte särskilt jobbig. Vi är ju på väg mot familjelivet och så lågt vi ändå kommit ett år senare. Vi är ett sjukt bra team.

Förresten finns det annat väldigt bra med 4 april förra året: mitt kusinbarn kom till världen!