Ett barnlöst bloggår

I dag är det ett år sedan som jag startade den här bloggen! Jag tvekade först om jag skulle börja skriva om den ofrivilliga barnlösheten. Men jag är glad att jag valde att göra det. Det har lett till att jag fått veta att vi är så otroligt många som går igenom den här tunga, tunga resan. Det har också lett till att jag kunnat lära känna mig själv, lära mig att sätta ord på de här svårigheterna. Hur mycket visste jag ens om ofrivillig barnlöshet innan jag tordes sätta ord på den? Bloggen har också hjälpt mig att ha någonstans att kanalisera den absurda infertilitetshumor som ploppar upp i knoppen ibland.

Min man brukar skoja ibland om att jag ju inte kan gå och bli gravid nu när jag fått en så trogen läsarskara. Trots att det ofta är glest mellan inläggen så är ni ständigt mellan 100 och 200 personer som tittar in här varje dag, ibland fler, under det år som jag haft bloggen har över 33 000 besök trillat in. Det brukar också dimpa ner mejl i inkorgen då och då. Jag är dålig på att svara ibland, men är tacksam över de berättelser och bloggar jag får ta del av både i inkorgen och kommentarsfältet. Det märks att vi är många som grubblar och som är förtvivlade. Men så hyser vi ju också det där viktiga hoppet, hoppet, hoppet. Det fina med den kråksången är förstås att vi, mitt i den där hopplösheten, kan påminna varandra om hoppet och framtiden när nuet känns som ett tungt kors att bära. 

Ja, hörni. Ett års skrivande, nästan 2,5 års barnlöshet. Nu fortsätter jag hålla tummarna för oss allihopen.

Kram!

Dag 30 - en plåga

Just nu känns det lite sådär. Det är som att Moder natur jäklas en massa med mig. Jag har ännu inte fått något som liknar mens, trots att det är dag 30 och den brukar inledas dag 28. Jag känner mig inte gravid (hur det nu känns) och jag har testat mig både i dag och igår. Men inte positivt. Annars brukar ju ett negativt test kunna göra att den kickar igång. Nåväl, inte så mycket att grubbla över. Men visst är det någon slags tortyr för huvudet att bara gå och vänta på de där första bloddropparna. En förkylning verkar vara på intåg, kanske det som skjuter upp den lilla cykeln.

Uppdatering: Se där, man behöver bara skriva av sig om det så sköter Moder natur resten. Att dröja med mensen till  dag 30, på första aprils eftermiddag, måste väl ändå vara Moder naturs sätt att säga "April, april din dumma sill ..." Eller på ren svenska: "Screw you!"

Positivt är att åtminstone vi nu är inne i samma månad som vi ska få besöka IVF-kliniken för första gången!

Långt från Afrodite

Har vi en Ingrid på gång?

Här plågar jag mig själv en dag innan mensen med att googla på namnbetydelser. Men det äääär ju så härligt att drömma sig framåt ibland.

I många fall har jag och min man ganska olika smak när det kommer till namn på våra blivande barn. Men vi har hittat gemensamma nämnare i vissa fall och det verkar vara klassiska, tidlösa (ok, i mångas ögon ganska tråkiga) namn. Typ Anna, Lisa, Stina, Gustav och Olle är sådana namn som ligger oss varmt om hjärtat. Som hämtat ur en Astrid Lindgren-film. Eller 1980-talet, som vi ju båda är födda under.

När jag var liten hette alla mina dockor antingen Anna eller Lisa och så hade jag en käpphäst som hette Vital efter pappas jobbarkompis (men på Vital får nog både jag och min man i kör säga ... Veto). Förresten, så har min syn på barnnamn förändrats rätt radikalt från när jag var i högstadieåldern och tänkte på mammalivet. Då ville jag ha en liten Afrodite och senare en Freja. Inget ont om de vackra gudinnenamnen, men jag ser väl inte mig själv klämma fram en liten Afrodite. Långt att säga också.

Annars gillar jag Mirja eller Mirjam väldigt mycket, det tolkas för övrigt ungefär "efterlängtat barn"(!) vilket fått mig att gilla det ännu mer. Men där går jag bet. Min man tycker att namnet låter för hårt. Dubbelnamn gillar jag också, på tjejer, och klassiska ska namnen vara, men det är svårt att få till det. Har ni förresten också lättast för att komma på tjejnamn? Men å andra sidan tycker jag det känns som att det finns fler tjejnamn jag dras till och att det med killnamnen bara finns några klockrena för mig.

Jajaja, nu ska vi först lyckas tåta ihop en spermie och ett ägg. Men en kan väl få drömma lite, lite innan det är dags att ligga och kvida i menssmärtor nästa gång?

Diskoförnimmelse

Jag drar med dammsugaren en snabb sväng i stora gästrummet. Så stänger jag av dammsugaren och får en förnimmelse. Om att här springer dansande barn bland serpentiner, ballonger och chipsskålar på ett födelsedagsdisko. Men det är förstås länge, länge kvar. Nu ekar stora gästrummet tomt.

Men nu: Tjejkväll på gång här hemma! (Det är därför dammsugaren åker fram, febrilt letande efter åtminstone de största dammtussarna. Hehe)

Var är de knubbiga små barnfötterna?

Kommer den här sommaren också bli en sådan sommar? När man ser längtansfullt mot stapplande småbarn, med deras knubbiga små fötter, hur de sträcker ut händerna mot sina mammor. 

Jag tänkte på det vid en tågresa häromdagen. De där stingen, som kommer när en mamma sitter där med sin son. När de ringer mormor och morfar på Skype. Pekar mot moln som dansar förbi utanför tågfönstret, delar på en banan. 

Är vi där nu igen, tänker jag när känslorna nästan svämmar över. När det nästan blir för mycket. Kiknande barnskratt. En liten röst som försöker formulera ord. Är vi där nu igen?

I övrigt har datumet som väntar skänkt mig ett lugn, ett övertag. Nu är det plötsligt bara en månad kvar. En månad innan i alla fall något händer. Ibland kommer jag på mig själv med att inte ha tänkt på jättelänge att vi försöker få barn. Eller att jag kanske bara tänkt en snabb tanke om det och sedan slagit bort det. Det är skönt. Det händer allt oftare. Men visst glömmer man bort sig i de där stingen ibland. Det är ju så dumt att tycka synd om sig själv, men det gör ju så ont även när man försöker låta bli.

Lusten och ensamheten

Tiden mot 30 april går sakta ibland, så sakta. Men vi är redan i mitten av mars månad och jag har en massa roliga grejer på gång innan 30 april.

Helgen har varit riktigt trevlig. Jag och min man har haft en inneboende hos oss som nu flyttat ut. Samtidigt är en av våra vänner tillbaka i stan. I början av veckan köpte jag en indisk kokbok och tyckte att detta var ett ypperligt tillfälle att få testa den. Så det gjorde vi med råge. För min man råkade bjuda in några fler och jag några fler, så till slut hade vi sju gäster.

Det är ytterst ovanligt för oss, som känner så få här i trakten. Men så är det för många av kollegerna, vikarier och ordinarie, också. Så vi fick många napp och hade en riktigt rolig kväll med både god böngryta, röror, popadoms och naan-bröd (som vart lite mer lika tekakor, hehe) och frågesportspel. Vi bestämde att vi måste ha en liknande kväll snart igen. Det ser jag fram emot.

Ensamheten är väl en del i varför jag ibland känner mig så desperat efter befruktning. Men samtidigt är det nog den där biologiska klockan också. Att ju längre tid det tar, desto svårare blir det. Jag tänker att vi är relativt unga, jag vet. Men jag vet också hur fort dagarna, månaderna, åren går när man skjuter upp saker.

Vet ni att något lite konstigt hänt för mig också. I och med IVF-datumet tänkte jag att det skulle bli så skönt att inte ha "bebisverkstad" skrivet i pannan varje gång vi skulle närma oss varandra. Men just nu har jag plötsligt svårt att känna lust. Jag vet inte om det alls har med hela den här apparaten att göra. Det kanske snarare är jobbet eller annan stress och trötthet som pockar på. Men jag antar att allt sådant där hänger ihop och att det går i perioder. Det är lite trist bara, jag hade väntat mig något annat just nu antar jag.

Avundsjukan

Det här med barnlösheten har varit ett lättare ok att bära sedan vi fick datumet för första besöket på IVF-kliniken. Men så i söndags hände det. Sorgen och avundsjukan hittade tillbaka till mig.

Vi satt i bilen på väg hem från min mans underbara släkt. Vemodigt och tomt att vända hemåt. Så muntrade jag upp mig själv med att tänka att jättesnart kommer min fina jobbarkompis tillbaka från sin föräldraledighet! Men huvaligen, det som slog mig sedan och gjorde att jag hittade tillbaka till "böl-moodet" för första gången på länge. När min jobbarkompis berättade för mig att hon var gravid, så hade jag och mannen försökt bli med barn i över ett halvår. Nu kommer hon snart tillbaka till jobbet efter att ha varit hemma med sitt barn i nästan ett år. För att skriva er på näsan litegrann: Jag är fortfarande as ogravid as one can be. Plus att mensen kom igår.

Jag döööör avundsjukedöden.