Längtan bär en människa halva vägen.
Isländskt ordspråk
måndag 30 november 2015
söndag 29 november 2015
Adoptionskuriosa
Här är adoption i några siffror:
331 barn adopterades till Sverige förra året via AC, Bfa och BV.
47 av dessa barn adopterades från Taiwan.
Via AC kom flest barn från Kina förra året (39). Via Bfa från Taiwan (27) och via BV också från Taiwan (20).
2 av de kvinnor, eller drygt en procent, som adopterade via AC förra året var mellan 26 och 30 år. Så visst sticker man ut lite som 29-åring! (än så länge) Även om vi nu inte adopterar via AC ...
22 av de män, eller knappt 13 procent, som adopterade via AC förra året var mellan 31 och 35 år, i Tobias ålder alltså.
De flesta som adopterar via AC är mellan 36 och 45 år.
Fler siffror hittar du här hos Adoptionscentrum, här hos Barnen framför allt och här hos Barnens Vänner.
331 barn adopterades till Sverige förra året via AC, Bfa och BV.
47 av dessa barn adopterades från Taiwan.
Via AC kom flest barn från Kina förra året (39). Via Bfa från Taiwan (27) och via BV också från Taiwan (20).
2 av de kvinnor, eller drygt en procent, som adopterade via AC förra året var mellan 26 och 30 år. Så visst sticker man ut lite som 29-åring! (än så länge) Även om vi nu inte adopterar via AC ...
22 av de män, eller knappt 13 procent, som adopterade via AC förra året var mellan 31 och 35 år, i Tobias ålder alltså.
De flesta som adopterar via AC är mellan 36 och 45 år.
Fler siffror hittar du här hos Adoptionscentrum, här hos Barnen framför allt och här hos Barnens Vänner.
lördag 28 november 2015
Drömmarna fortsätter
I natt har jag drömt om vårt barn igen. Att hon gick några steg framför mig. Jag ser inte hennes ansikte men vet att det är hon. Till och med i drömmen är jag så sjukt nyfiken på att se vem hon är. Men jag antar att det är mitt undermedvetna som gör att jag inte får se hennes ansikte eftersom jag inte har en aning om hur hon ser ut.
I natt var det en flicka, andra gånger är det en pojke.
Drömmarna påminner om när jag drömt om min bror Han har varit död i snart 25 år men jag kan drömma att jag ser en person som jag vet är han. Men han visar inte sitt ansikte fast jag så gärna vill se det.
Troligen är jag en person som bearbetar ganska mycket när jag sover. Inte minst denna period i livet. Mycket av den vakna tiden är jag inte så analyserande just nu, eller i alla fall inte så mycket som jag brukar vara, utan mer en arbetsmyra som nog stretar på rätt monotont. Men sinnet kan nog må gott av det ibland också. Jag skulle bli tokig av att gå runt och tänka på adoptionsprocessen hela tiden, det kommer antagligen finnas en period för det också men jag är glad så länge jag har kraft att fokusera på annat.
Arbetsmyra till trots, jag har kommit igång rätt bra med ett av löftena jag gav mig själv för drygt en månad sedan när vi fick vår plats i kön. Att läsa en bok i månaden inte minst i syfte att hålla mig sysselsatt. Jag har läst ut en bok, Ett nytt land utanför mitt fönster skriven av Theodor Kallifatides. Åh, ett alldeles ljuvligt språk! Den läste jag i ett nafs.
Bok nummer två var jag lite trögare att komma igång med, även om jag fortfarande håller tidsramen, men i morse märkte jag att läslusten återfunnits även där och har kommit in ganska bra i boken. Det som inte dödar oss av David Lagercrantz, senaste delen i Milleniumserien om man så vill.
Att träna regelbundet går desto trögare och inte har jag börjat sticka, virka eller laga taiwanesiskt. Men jag mår rätt prima ändå och det är ändå huvudsaken. Jag ska väl ha något att ta tag i när väntan känns outhärdlig också.
I natt var det en flicka, andra gånger är det en pojke.
Drömmarna påminner om när jag drömt om min bror Han har varit död i snart 25 år men jag kan drömma att jag ser en person som jag vet är han. Men han visar inte sitt ansikte fast jag så gärna vill se det.
Troligen är jag en person som bearbetar ganska mycket när jag sover. Inte minst denna period i livet. Mycket av den vakna tiden är jag inte så analyserande just nu, eller i alla fall inte så mycket som jag brukar vara, utan mer en arbetsmyra som nog stretar på rätt monotont. Men sinnet kan nog må gott av det ibland också. Jag skulle bli tokig av att gå runt och tänka på adoptionsprocessen hela tiden, det kommer antagligen finnas en period för det också men jag är glad så länge jag har kraft att fokusera på annat.
Arbetsmyra till trots, jag har kommit igång rätt bra med ett av löftena jag gav mig själv för drygt en månad sedan när vi fick vår plats i kön. Att läsa en bok i månaden inte minst i syfte att hålla mig sysselsatt. Jag har läst ut en bok, Ett nytt land utanför mitt fönster skriven av Theodor Kallifatides. Åh, ett alldeles ljuvligt språk! Den läste jag i ett nafs.
Bok nummer två var jag lite trögare att komma igång med, även om jag fortfarande håller tidsramen, men i morse märkte jag att läslusten återfunnits även där och har kommit in ganska bra i boken. Det som inte dödar oss av David Lagercrantz, senaste delen i Milleniumserien om man så vill.
Att träna regelbundet går desto trögare och inte har jag börjat sticka, virka eller laga taiwanesiskt. Men jag mår rätt prima ändå och det är ändå huvudsaken. Jag ska väl ha något att ta tag i när väntan känns outhärdlig också.
tisdag 24 november 2015
Att vilja bli förälder - men fasa för att bli gravid
Jag har fler än en gång berättat att en del människor i ens omgivning gärna deklarerar att "Nu när ni är på gång att adoptera ska du se att du blir gravid". Det är så skönt att nu, i den mån man orkar ta samtalet, förklara att nu vet vi att vi inte vill bli gravida och därför skyddar vi oss för att vi ska minska risken att bli det.
Det var förresten ganska ovant att för första gången på säkert sju år köpa kondomer på Willys här för någon månad sedan. Först och främst fanns det inte i den första kassa jag valde, så jag bytte lite diskret till en annan kö. Då var skåpet med kondomerna låst, så jag var tvungen att be kassörskan om hjälp. Då ber hon mig att gå till en annan kassa medan hon slår in resten av varorna. Så jag får tränga mig bort från min kö, in i en annan och förbi en småbarnspappa som så klart har blicken på mig när jag odiskret sträcker mig efter kondomerna. Närå, det ska inte gå andra obemärkt förbi att man "gör det" … När jag kom hem och berättade för Tobias om strapatsen lade jag till: "Du hade ju tänkt redan vid första kassan att, jaha, det fanns inga här då kan jag inte köpa". Varpå han direkt erkände att så var fallet.
Varför vill vi inte bli gravida? Det skulle vara fruktansvärt att hamna i den sitsen i dag eftersom vi
1. Längtar så innerligt efter att bli adoptivföräldrar och är inställda på det. 2. Verkligen inte skulle kunna tänka oss en abort.
Blev vi gravida, måste vi direkt vara öppna med det och skulle högst troligt behöva avstå vår plats i adoptionskön. Varför säger väl sig självt. Man utgår från barnets bästa och adoptivbarnet behöver verkligen ges tid och utrymme i sin nya familj. Med en bebis samtidigt blir det svårt att leva upp till. Visst finns det de som adopterar och föder barn ungefär samtidigt och det fungerar bra, men det är inte ultimat att sträva efter detta. Vi skulle hur som helst behöva göra om medgivandeutredningen eftersom förutsättningarna skulle förändras drastiskt. Sedan skulle både vi och myndigheter behöva ta ställning till om vi är fortsatt lämpliga som adopterande i nuläget.
En graviditet är ju verkligen inte en garanti för att vi skulle bli föräldrar. Det är viktigt att komma ihåg. Blir vi gravida och sedan får missfall, så ser vi väl inte heller att vi skulle vara i ett sådant skick att vi orkar gå igenom en adoptionsprocess särskilt snabbt. Det är ju ett sår som behöver läka och skulle inte kännas rättvist mot vårt barn att dra igång en ny process för tidigt. Förutom att vi är inställda på att bli just adoptivföräldrar och har hunnit besluta om detta och känna in oss på det, så har vi ju sekundärt lagt en avsevärd summa pengar och tid på denna process.
Så, ja. Efter närmare fyra år i "vilja bli med barn-svängen" är vi delvis tillbaka i tonårslivet. Väldigt konstig och ny känsla, ändå! Man vill så otroligt gärna bli förälder, finns inget man vill hellre, men fasar för att bli gravid.
Det var förresten ganska ovant att för första gången på säkert sju år köpa kondomer på Willys här för någon månad sedan. Först och främst fanns det inte i den första kassa jag valde, så jag bytte lite diskret till en annan kö. Då var skåpet med kondomerna låst, så jag var tvungen att be kassörskan om hjälp. Då ber hon mig att gå till en annan kassa medan hon slår in resten av varorna. Så jag får tränga mig bort från min kö, in i en annan och förbi en småbarnspappa som så klart har blicken på mig när jag odiskret sträcker mig efter kondomerna. Närå, det ska inte gå andra obemärkt förbi att man "gör det" … När jag kom hem och berättade för Tobias om strapatsen lade jag till: "Du hade ju tänkt redan vid första kassan att, jaha, det fanns inga här då kan jag inte köpa". Varpå han direkt erkände att så var fallet.
Varför vill vi inte bli gravida? Det skulle vara fruktansvärt att hamna i den sitsen i dag eftersom vi
1. Längtar så innerligt efter att bli adoptivföräldrar och är inställda på det. 2. Verkligen inte skulle kunna tänka oss en abort.
Blev vi gravida, måste vi direkt vara öppna med det och skulle högst troligt behöva avstå vår plats i adoptionskön. Varför säger väl sig självt. Man utgår från barnets bästa och adoptivbarnet behöver verkligen ges tid och utrymme i sin nya familj. Med en bebis samtidigt blir det svårt att leva upp till. Visst finns det de som adopterar och föder barn ungefär samtidigt och det fungerar bra, men det är inte ultimat att sträva efter detta. Vi skulle hur som helst behöva göra om medgivandeutredningen eftersom förutsättningarna skulle förändras drastiskt. Sedan skulle både vi och myndigheter behöva ta ställning till om vi är fortsatt lämpliga som adopterande i nuläget.
En graviditet är ju verkligen inte en garanti för att vi skulle bli föräldrar. Det är viktigt att komma ihåg. Blir vi gravida och sedan får missfall, så ser vi väl inte heller att vi skulle vara i ett sådant skick att vi orkar gå igenom en adoptionsprocess särskilt snabbt. Det är ju ett sår som behöver läka och skulle inte kännas rättvist mot vårt barn att dra igång en ny process för tidigt. Förutom att vi är inställda på att bli just adoptivföräldrar och har hunnit besluta om detta och känna in oss på det, så har vi ju sekundärt lagt en avsevärd summa pengar och tid på denna process.
Så, ja. Efter närmare fyra år i "vilja bli med barn-svängen" är vi delvis tillbaka i tonårslivet. Väldigt konstig och ny känsla, ändå! Man vill så otroligt gärna bli förälder, finns inget man vill hellre, men fasar för att bli gravid.
måndag 23 november 2015
Att dokumentera väntan
Vi har ju köpt en urgullig fylla i-bok tidigare. Större delen av boken handlar givetvis om vårt barn men vi har valt att viga en liten bit av den åt rubriken "Pappas och mammas väntan". Där ska vi försöka skriva hur vi en gång i månaden firar att vi har en månad av väntan bakom oss, ungefär. Förra veckan blev det ett biobesök, så biljetterna kunde klistras in i boken. 19 december lutar det åt hotellfrukost … Svårt att klistra in, får komma på nåt, men trevligt värre att äta.
De små tankarna
Inte mycket nytt att rapportera.
Igår när vi körde hem från Sala tittade jag i backspegeln och tänkte på vår kommande resa hem från Arlanda. När kanske jag kör och ser Tobias i baksätet bredvid vår lilla, lilla nya familjemedlem som är i bilbarnstolen. Hur det kommer att vara. Att vara nästan hemma.
Fem veckor som köande i dag.
Igår när vi körde hem från Sala tittade jag i backspegeln och tänkte på vår kommande resa hem från Arlanda. När kanske jag kör och ser Tobias i baksätet bredvid vår lilla, lilla nya familjemedlem som är i bilbarnstolen. Hur det kommer att vara. Att vara nästan hemma.
Fem veckor som köande i dag.
torsdag 19 november 2015
Adoption på agendan
I kväll har jag tittat på ett avsnitt av Korrespondenterna på Svtplay i och med att jag hört om programmet på Facebook och läst om det i andra bloggar.
Avsnittet handlar om internationell adoption och är bitvis mycket intressant och gripande. Men när man själv känner sig väldigt intresserad av och insatt i ämnet samt att ämnet ligger en så nära så känns det också bitvis oerhört förenklat. Vad gäller biten om Sydkorea hade jag önskat mer balans.
Sedan vill jag absolut inte ta ifrån en adopterad person rätten till sin berättelse och sina känslor, klart den som har mod och styrka ska dela med sig. Fruktansvärt när myndigheter eller enskilda ta sig rätten att ändra ett barns historia för vuxnas bekvämlighet. Sådant ska inte tystas ned. Som nyhetsreporter vet jag att man de flesta gånger har ett begränsat utrymme och kan behöva en stark röd tråd, vinkel, i berättelsen för att föra den framåt och göra den intressant. Men det är självklart givande och viktigt att förklara sammanhang.
Glad ändå att adoptionsfrågorna sätts på agendan, så får väl alla bilda sin uppfattning förhoppningsvis utifrån fler nyhetskällor än en. Jag försöker verkligen att ta till mig berättelser av personer som är adopterade, det finns en uppsjö av glädje och sorg att ta del av. Ett tips är att följa Adopterad i Sverige, på Instagram.
Gällande Sydkorea tycker jag ändå att denna BBC-dokumentär från oktober lyckas bättre än Korrespondenterna med att nå fram och ge en fördjupad, nyanserad bild och förklara nutida sammanhang. Men så handlar den också bara om Sydkorea och är drygt 20 minuter lång.
Jag funderar mycket på det där, att jag hoppas att allt ska gå rätt till. Vi sätter självklart stor tilltro till myndigheterna i Taiwan och Sverige, att den information som ges är riktig. Och senare inte minst stor tilltro till oss själva, att vi ska klara av att möta vårt barns känslor och upplevelser på rätt sätt.
Avsnittet handlar om internationell adoption och är bitvis mycket intressant och gripande. Men när man själv känner sig väldigt intresserad av och insatt i ämnet samt att ämnet ligger en så nära så känns det också bitvis oerhört förenklat. Vad gäller biten om Sydkorea hade jag önskat mer balans.
Sedan vill jag absolut inte ta ifrån en adopterad person rätten till sin berättelse och sina känslor, klart den som har mod och styrka ska dela med sig. Fruktansvärt när myndigheter eller enskilda ta sig rätten att ändra ett barns historia för vuxnas bekvämlighet. Sådant ska inte tystas ned. Som nyhetsreporter vet jag att man de flesta gånger har ett begränsat utrymme och kan behöva en stark röd tråd, vinkel, i berättelsen för att föra den framåt och göra den intressant. Men det är självklart givande och viktigt att förklara sammanhang.
Glad ändå att adoptionsfrågorna sätts på agendan, så får väl alla bilda sin uppfattning förhoppningsvis utifrån fler nyhetskällor än en. Jag försöker verkligen att ta till mig berättelser av personer som är adopterade, det finns en uppsjö av glädje och sorg att ta del av. Ett tips är att följa Adopterad i Sverige, på Instagram.
Gällande Sydkorea tycker jag ändå att denna BBC-dokumentär från oktober lyckas bättre än Korrespondenterna med att nå fram och ge en fördjupad, nyanserad bild och förklara nutida sammanhang. Men så handlar den också bara om Sydkorea och är drygt 20 minuter lång.
Jag funderar mycket på det där, att jag hoppas att allt ska gå rätt till. Vi sätter självklart stor tilltro till myndigheterna i Taiwan och Sverige, att den information som ges är riktig. Och senare inte minst stor tilltro till oss själva, att vi ska klara av att möta vårt barns känslor och upplevelser på rätt sätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)