Lite infertilitetshumor

Du vet att det snart är dags för nästa ivf-behandling när ...

... någon säger "islossning" och du bara "Va? Vad är det om ägglossning?"
... du säger åt din man att han glömde dig påminna om ägget (till frukost) och han bara "Åh, har du glömt att ta din prasteron?"

Ute ur bloggarderoben

Jag har funderat länge och väl, bollat fram och tillbaka med min man, och slutligen bestämt mig för att inte längre blogga anonymt. Det känns roligare och mer personligt att kunna presentera sig mer på riktigt.

Allt fler i vår omgivning vet om vad vi går igenom, det är ingen hemlighet. Inte heller känns det som all den skam jag burit med mig, över att vilja men inte kunna bli med barn, finns kvar. Och skammen över känslorna som funnits därtill, med avundsjuka, ilska, förtvivlan och sorg är mindre och lättare att bära. Många som känner mig känner till bloggen, vilket gör det allt mindre logiskt att inte ge sig till känna för den större skaran läsare heller.

Så nu tänkte jag komma ut hyfsat ordentligt ur bloggarderoben lagom till den stundande föräldrautbildningen, i Falun, och tredje ivf-försöket, också det i Falun! Genom att inte vara lika anonym som förr, finns ju risken att jag inte törs vara lika öppen. Men å andra sidan har jag under hela tiden som jag bloggat de här snart två(!) åren haft i åtanke att jag aldrig är helt anonym samt att jag kanske kommer vilja vara öppen med vem jag är så småningom.

Det mesta om mig vet ni  som hängt här ett tag redan. Men här är en kort presentation, med kanske en del ny info: Mitt namn är Lina. Jag är 28 år och sedan fyra år tillbaka bor jag i Avesta, som ligger i södra Dalarna. Här bor jag i ett kedjehus tillsammans med min man Tobias och våra två katter Seven och Kosmo (det är smala referenser men vi är lite Seinfeldnördiga i detta hushåll). Tobias och jag har varit tillsammans i nästan sju år, gifta i snart tre år och önskat att bli föräldrar i över tre år.

Jag har bott lite kors och tvärs. Men när folk frågar varifrån jag kommer, så svarar jag utan tvekan Gällivare. Det är där jag är uppvuxen till störst del och när jag åker "hem", så är det dit jag far fast ingen av mina föräldrar bor kvar där. Jag är utbildad journalist och jobbar som reporter på en liten lokaltidning som heter Fagersta-Posten och ligger i norra Västmanland. Där har jag jobbat i snart fem år. Fast bloggen har förstås inget med tidningen att göra utan är något jag ägnar mig åt på fritiden.

Bjuder på tre varianter av mig. Två lite nyare och en från 80-talet.

Det var nog det lilla för denna gång. Vi hörs! 

En av de svåraste frågorna

En av de svåraste frågorna för oss ofrivilligt barnlösa torde väl vara: Kan du tänka dig ett liv utan barn?

Den frågan tänkte jag på häromveckan, som så många gånger förr. Skillnaden denna gång var att jag har kommit fram till ett svar som nu känns som att det landar rätt i mig. Frågan finns dessutom i Socialstyrelsens föräldrautbildningsmaterial, så det kändes rätt vältajmat.

Mitt svar?
Ja. Skulle min man komma fram till att han inte orkar med allt vad dessa försök att bilda familj innebär så känner jag mig ganska säker på att jag skulle acceptera det så småningom. Visst skulle det vara obeskrivligt svårt att gå vidare med det beslutet: Gjorde vi rätt? Det känns fruktansvärt svårt att tänka mig ett liv utan barn, men ännu svårare att tänka mig ett liv utan honom. Det är ju dessutom med just honom jag vill bilda familj, inte på egen hand eller med någon annan.

Ni andra ofrivilligt barnlösa därute? Hur resonerar ni?

Början av livet

Jag har läst klart materialet inför föräldrautbildningen. Superintressant, kände jag. Mycket av det som stod kändes som "Mäh! Hallå, det där tänkte ju jag på bara för en vecka sedan?!". Jag fick förresten lov att ringa dem som håller i utbildningen och dubbelkolla vad som egentligen skulle läsas. Det material som det stod i utskicket att vi ska läsa, var inaktuellt. I stället är det publikationen Föräldraskap genom adoption som gäller. Det hämtas på Socialstyrelsens hemsida. Jag kommer nog att skicka länken både till mamma och svärföräldrarna om de vill se lite mer vad det innebär att adoptera.

Materialet innehåller bra frågor som är intressanta att fundera på själv och diskutera med sin partner. Jag blev väldigt berörd av kapitel två som handlar om barnets utveckling. Främst dessa meningar fastnar hos mig då: "Under fostertiden och under barnets första år sker en överproduktion av nervceller. De nervceller som används mest blir kvar, och de som inte används sållas bort. En god omsorg bidrar till hjärnans utveckling och stödjer den positiva beteendeutvecklingen hos barnet." Källan hittar du här.

Jag har sällan reflekterat över hur betydelsefull den allra första tiden kan vara för resten av våra liv, att den kommunikation vi varit med om i vaggan kan påverka oss ända tills graven. Det är väl inte så mycket mer att grotta ner sig i där, utan jag är mer ute efter att försöka förstå och ha det i åtanke. Jag tror också att ganska många barnhem är medvetna om hur barnets utveckling påverkas av beröring, tröst och omtanke.

Så innehåller materialet förstås en av de tuffaste frågeställningarna, i alla fall för oss: Kan jag tänka mig att adoptera ett barn med en sjukdom eller funktionsnedsättning?
Jag vet ännu inte svaret på det.

Ja, det väcks många tankar inför föräldrautbildningen och jag tänkte återkomma lite fördjupande till en av dem i morgon.

Inför tredje försöket

Jag blev uppringd av vår ivf-läkare tidigare i dag. Skönt att ha lite grejer utredda inför tredje försöket som kickar i gång runt 25 februari. Hon fick förklara prasteronet lite närmare. Det kommer inte att kunna ge mig fler ägg. Däremot ska det stärka de ägg som blir. Lite sidospår här: Jag önskar att man kunde känna om äggen blivit starkare så man vet, det vore ju nåt. Men undrar bara hur det skulle kännas? Hm, kanske får spåra ur i ett inlägg senare med de känslorna. Hehe. Tillbaka på banan: Jag ska också få recepten inför sprututtagen skickade till mig eftersom att jag lagt pappren på "ett smart ställe" så att jag inte hittar igen dem. Ähum.

Sist men inte minst pratade vi om vår möjlighet att få två ägg insatta. Jag trodde att det skulle bli rakt nej direkt, men så är det inte. Hon noterade att vi har det önskemålet och förklarade läget så här: Det kan bli aktuellt att sätta in två starka ägg eftersom det är vårt tredje, sista landstingsfinansierade, försök. Men finns det chans att frysa in ett ägg av toppkvalitet och spara så är det bättre att göra så än att sätta in det samtidigt som det andra ägget (som då givetvis också är av toppkvalitet). Det eftersom att även om två ägg ökar chanserna å ena sidan, att ett eller två fastnar, så innebär det också fler risker. Det kan ju faktiskt vara så att inget av äggen fastnar och då står man där med skägget i brevlådan i stället för att ha ett av toppäggen kvar. Spännande att det bara är drygt tre veckor kvar till dag 28 nu. Yay!

Boktips: Jag önskar dig ett vackert liv

En vän lånade mig som sagt boken Jag önskar dig ett vackert liv. Boken innehåller brev från biologiska mödrar på mödrahemmet Ae Ran Won i Sydkorea. Breven har de skrivit till sina barn.

Det knyter sig lite i magen att läsa breven. Mammorna gör något av det svåraste som en förälder kan behöva göra. De måste säga hejdå till sina söner och döttrar och lämna över dem i andras omsorg.

Det är väldigt känslosamma och uttrycksfulla brev. De innehåller kärlek, förtvivlan, sorg och hoppfullhet.
"Mitt hjärta kan varken skratta eller gråta. Sången som jag brukade sjunga för dig och hjärtat med vilket jag brukade vänta på dig, alla de är värdelösa nu utan dig", skriver en mamma till sitt barn som hon kallar sin blomma. Många skriver förlåt. "Jag är mor, utan rätt att vara mor. Jag tror inte att det finns något att säga annat än förlåt", skriver en annan mamma.

Det är en stor bit av mig som kan känna att världen i stället för adoptioner i första hand borde jobba hårt för att biologiska föräldrar, framför allt mammor som det ju ofta handlar om, ska kunna behålla sina barn. Att det inte är skamligt att vara ensamstående, ogift, eller lågutbildad, att det finns ett skyddsnät för den förälder som står ensam och svag. Även om mycket förändrats, så ser det inte riktigt ut så i dag.

Var det så att internationella adoptioner inte fanns, tack vare skyddsnät i hemländerna, eller var ännu mycket krångligare, så kanske jag och min man fortsatt med ivf-försök efter ivf-försök tills det fungerade. Men nu ser jag inte det som ett bättre alternativ för oss än att adoptera. Jag hoppas att vår son eller dotter, hur han eller hon än kommer till vår familj, kommer att känna att här är det meningen att han eller hon ska vara. Att vi alla tre är på rätt plats.

Det finns så många stora frågor när det gäller adoption och för mig känns det viktigt att inte gå in i processen med skygglappar. Det skulle nog vara väldigt svårt för någon, ja förutom min man då, att övertala mig att inte adoptera när vi väl bestämt oss. Men det känns ändå viktigt att tänka på att adoption är något komplext, att det inte bara är att ignorera det som är svårt att läsa om bara för att jag har bestämt mig.

Ett sätt att vända på det är ju att fundera på varför vi ska gå igenom ivf-försök, eller liknande medicinska processer, när adoption är ett annat sätt att bilda familj på.

Konstiga husdjur och annat huvudbry

Jag har haft en period nu när jag inte googlat särskilt mycket på vare sig ivf eller adoption. Det är som att jag inte kommer någon längre vart just nu och det är rätt skönt. Det finns en del frågor jag har, både rätt privata och allmänna, som jag vet att vi får svar på längre fram. Jag behöver inte grubbla över det nu, det löser sig sedan.

När det kommer till ivf:en så ska jag ringa kliniken i morgon. Om jag räknat ut det rätt så är det dags för vår nästa ivf runt 25 februari. Första sprutan ska tas andra mensdagen. Då våra ägg sett starka ut men visat sig vara svaga vill jag gärna veta om vi har chans att få två ägg insatta. Det som talar emot det är vår ålder och att jag nu ätit äggförstärkare. Det som borde tala för det är att inget av våra befruktade ägg har överlevt många dagar utanför kroppen, inte de två som satts in heller i och för sig. Det här är troligen vårt sista försök. Vi vill kunna greppa efter så många halmstrån som möjligt.

En av alla frågor jag har när det kommer till adoption är att jag börjat undra över hur organisationer i andra länder ser på husdjur i hemmet. Ses det kanske som smutsigt att ha katter? Eller visar det bara att det är ett kärleksfullt hem? Alla länder, till exempel Taiwan som vi börjat snegla mer på, har ju inte en kö utan mer att man väljs utifrån vilka man är. I Taiwan är det den biologiska mamman som väljer vem hon vill ska adoptera hennes barn. Är katt ett vanligt husdjur i Taiwan? Eller är det konstigt, som att man skulle ha en emu eller sjöjungfru hos sig?