Vi fortsätter framåt

Vi fortsätter lulla runt i papperssamlingsbubblan en stund.
I dag har vi skickat in några dokument till organisationen:

• Supplementary information och Guardianship plan.
• Special needs-listan.
• Mitt nya läkarintyg.

Snart kan vi skicka in den översatta medgivandeutredningen också, den dök upp på mejlen i dag så nu ska den bara stämplas och skickas till oss via snigelpost också. Tidigare i dag har vi hämtat ett bord, som vi ska låna till barnrummet inför att vi fotar det. En kompis barn var snäll och lånade ut.

Att skönja en mållinje

Nu börjar jag känna mig lite trött på papperssamlandet och organiserandet. Det är nästan så att jag vill vifta bort allt och bara dra täcket över huvudet. Lite som att någon försöker heja på en i ett marathon. Vill bara vila lite, lite, men kan inte stanna för då orkar man inte längre och så står någon eller något vid sidan om och skriker "KOM IGEN! Pressa lite till! Inte sluta! Du är så nära! Snart i mål!" och kroppen är helt slutkörd och man bara fortsätter på ren vilja. Kan skönja mållinjen fast den känns långt borta.

Men snart får vi ta det lugnt, alldeles för lugnt alldeles för länge skulle jag tro. I dag kom läkarpappret (sjukt imponerad att det gick så fort!), vi är också väldigt glada över att ha kunnat fråga och få ja av dem som vi önskar tar hand om vårt barn om något skulle hända. Tobias möttes först av tystnad och sedan ett "Ja, äh, en till unge ska vi väl få plats med", ungefär. Tyckte det lät som en superskön reaktion. Som jag nämnt tidigare är ju inte detta någon juridisk bit alls, vi kan ju skriva vilket namn vi vill men i slutänden är det kommunen som bestämmer vad som är bäst för barnen. Nu är de meningarna i alla fall nästan skrivna, på engelska, bara några ynka detaljer som ska dubbelkollas. Kanske får vi iväg alla de pappren i kväll men kanske tar vi det i morgon.

Nu är det således bara dessa ynka punkter kvar innan vi får vila:

• Utredning tillbaka från översättaren.
• Sammanställa fotoalbum.

Fy tusan så vi lär stupa vid mållinjen när vi äntligen kan pusta ut (för denna omgång). Det kommer verkligen bli den största milstolpen hittills att bli köande till St Lucy. 

Ett charmigt sammanträffande och en blivande anekdot

På lördag kommer ju min mamma, Tobias föräldrar och Tobias bror hit för att vi ska knyta ihop säcken lite för ett familjefoto. Vi skulle ha träffats tidigare men det blev lite förhinder så det här blir första gången vi ses allihopa på ganska länge, senast vi sågs var Taiwan inte alls spikat. Så mycket har hunnit hända även om vi givetvis surrat på telefon. Nu får vi kramas och prata i lugn och ro vid köksbordet. Sedan känns det så fint att vi nu samlas för att lägga en av de sista viktiga bitarna inför vår "riktiga" barnväntan. Alltså när ansökan skickats och vi väntar på barnbesked, eller BB som det kallas. 

Taiwans flagga! 

Förstå då min gåshud i söndags, när jag fick reda på att det är Taiwans nationaldag på lördag! Jag tappade nästan hakan. Ibland tror jag att ödet, eller slumpen, skojar med mig. Så fantastiskt symboliskt sammanträffande och en trevlig anekdot att berätta för vårt barn sedan.  

Mycket gjort!

Vi kör väl en checklista (för denna omgång):

Gjort:

• Betalat in halva administrationsavgiften till Barnens Vänner (35.000 kronor)
• Kompletterat medgivandeutredningen (på egen hand, skönt att man får det!) med vilka år våra föräldrar samt Tobias bror är födda samt kompletterat utredningen med beskrivning av säkerheten i vårt hus, lekytor i vårt hem och om vårt barn sover i eget rum och egen säng. Vi har skrivit på engelska.
• Fyllt i Special Needs-listan på nytt. Intressant hur man utvecklas i en adoptionsprocess, denna gång var vi båda öppna för långt fler särskilda behov på listan än när vi fyllde i den för ungefär en månad sedan. Det handlar väl om att smälta möjligheter, antar jag. 
• Mejlat vårdcentralen om nytt, lite justerat, läkarintyg för mig - och fått klartecken att det kommer på posten inom några dagar.
• Mejlat översättare och fått klartecken att det kommer kosta 5000 kronor att översätta utredningen till engelska och dröja högst en vecka innan översättaren är färdig.

Kvar:

• Komplettera medgivandeutredningen med "guardianship plan for the adopted child". Det är på gång. Det ska allra helst vara så att en av personerna är släkt med någon av oss, gift och ungefär i vår ålder (alltså inte barnets mor- eller farföräldrar). Det gör urvalet oerhört smalt. Men vi får se om det går vägen! Den här biten är inte något juridiskt bindande, svensk lag funkar ju inte riktigt så, utan väldigt informellt. Så jag hoppas de som tillfrågas mer ser det som något fint och en ära att vara en viktig pusselbit i vår resa mot ett barn i stället för att börja kallsvettas, hehe.
• Bilder till fotoalbumet: Några bilder på det tänkta barnrummet, en släktbild hemma hos oss samt en ny bild från vår trädgård. När vi valt ut 20 bilder ska de skickas till vår adoptionsorganisation som säger vad som funkar och inte, så får vi utgå från det när vi knåpar ihop ett album.

När jag kikar på listan tänker jag att beroende på hur flytet och inspirationen ser ut har vi verkligt goda chanser att bli klara inom två veckor (inkluderat att bilderna ska framkallas, sidorna till albumet göras och scannas in för att sedan skickas till organisationen).

Häpp, häpp. Nu rullar det bollar hejvilt här. Jag börjar förstå det här med att många beskriver adoptionsprocessen som bitvis väldigt hektisk, bitvis extremt stillastående. Så var ju ivf:en också men kanske inte lika tydligt i och med att det var en mycket kortare period.

Ofrivilligt barnlösa är från Mars?

Pust, vilken härlig men intensiv helg. I fredags var jag och mannen på bio. Han fick tjaaata med sig mig till The Martian. Fy för rymdfilmer, tänkte jag. Men den var riktigt bra!

Jag sa åt Tobias att han fick skratta när jag kände det som att jag som ofrivilligt barnlös kunde relatera till Matt Damons ödeliv på Mars under vissa skeenden i filmen. Att jag tidigt i filmen kunde det handlade främst om att det kan kännas som att man når botten, men man får inte förlora hoppet under några som helst omständigheter även om man känner sig sjukt ensam och det går åt helvete med lite grejer.

Helt bisarr liknelse ändå! Men jag tänker att filmskaparna faktiskt lyckats när jag som tittar på filmen kan använda mina referensramar till att förstå konflikten i berättelsen. Mannen fick förresten med sig mig genom att lova att gå med i en adoptivpappa-grupp på Facebook, vilket han nu är. Hurra! Ännu mer hurra: Han verkar gilla gruppen!

Det kanske tycks dominant av mig att tjata att min man ska gå med i en sådan grupp, men ibland behöver man en liten push och jag tror att det var så här. Han ser inte poängen med gruppen förrän han är en del av den. Det är också ett bra sätt att ta in var vi är på väg någonstans. Så fick han ju med mig på bio också ... Ge och ta, ge och ta.

En annan stor grej i helgen var förstås att vi köpte växasängen OCH har satt ihop den. Det här är första gången jag sett honom sätta ihop en möbel utan att svära ett dugg. Kan det bero på att vi valde dyrare Mio framför Ikea? En parentes är väl att jag råkade ha några skruvar över när sängen väl var ihopsatt, men den verkar hålla bra. En nästan treåring gett både lakan och säng godkänt, efter finbesök i helgen. Fantastiskt mysigt.

Ger jag ett trovärdigt intryck som bakande fru?
Bakverken fick i alla fall klart godkänt av både make och inneboende.

Söndagen har vi ägnat åt flängande och fotande. Nu har vi nästan alla bilder vi tror kan behövas till albumet som ska skickas till Taiwan. Det vi saknar på bild är barnrummet, vi vill hitta ett litet bord och en liten stol först, en familjebild med våra föräldrar och Tobias bror som vi fixar om en vecka och eventuellt en bild på mig och Tobias tillsammans i trädgården. I dag när vi fotade blev det många bilder på bara en av oss. Haha. Vi har ju fått instruktioner om att det inte ska se för tillrättalagt ut på bilderna, så hoppas vi gjort rätt.

I övrigt har vi börjat med vår komplettering i dag. Internet är ju helt fantastiskt i detta avseende, måste jag säga! Vi har kommit minst halvvägs med kompletteringen. Det är mer än vad jag trodde i fredags när vi satt med pappren framför oss.

Det är nu det händer

Jag kommer alltid minnas i dag. Hur det kändes. Det känns nästan intimt att berätta. Men jag kan inte låta bli.

Jag hämtade vår barnsäng från Mio. Solen bländade mig lite när jag åkte därifrån. Höstfrisk atmosfär. När jag nästan var hemma såg jag min man på gångbanan, också han nästan hemma. Jag vinkade medan jag körde vidare med bilar bakom mig. När jag klev ur bilen gick jag mot brevlådan medan mannen närmade sig. Vi vinkade mot varandra.

Så öppnade jag locket och däri låg det. Ett tjockt brev från Barnens Vänner. Jag sansade mig. Höll det hårt, sträckte till slut händerna över huvudet, viftade med kuvertet för att visa Tobias som närmade sig. Brevet. "Det är nu det händer", sköljde över mig. Utan att ha öppnat det bröt jag ihop av glädje, av lättnad, av chock så snart min man kom inom räckhåll. Vi kramades. Log. Jag grät.

Så snart vi öppnat brevet förstod vi att vi har en hel del praktiska detaljer att ordna med. Vi har sneglat på pappren några gånger, bläddrat. Det är översättning, komplettera utredningen med några detaljer på egen hand, fixa en grej med mitt läkarintyg, så snart som möjligt betala halva förmedlingsavgiften (35.000 kronor) och justera några fler grejer, fixa fotoalbumet ... Verkligen detaljer i sammanhanget. Vi tänker att det tar några veckor, kanske en månad, att ordna ordentligt. Sedan är vi köande till St Lucy.

Vi är så glada. Så utmattade. Så lättade. Vi har tagit oss ända hit.

Vilken milstolpe.

                                                                                                                                    Foto: Jens Eklund

    

Det sitter inte i detaljerna

Jag har ganska svårt att tänka på annat än adoptionsprocessen så snart jag lämnat jobbet för dagen. Men jag tänker att det kanske är så här intensivt vissa perioder under den här tiden.

Det är snart fyra år sedan vi började försöka bli föräldrar och mycket vatten har ju runnit under broarna sedan dess. Jag tänker ändå att trots de slitsamma, misslyckade ivf-försöken som sedan förvandlats till en adoptionsprocess, så är tiden innan ivf:en bland det jobbigaste. Innan vi var öppna om det vi gick igenom. När jag bara inte kunde glädjas med andras graviditetsbesked utan blev ledsen (och sedan skamsen). När jag tänkte att jag var värdelös som inte kunde bli gravid. Innan vi fick all den fantastiska hjälp vi fått genom sjukvården, genom kommunen, genom adoptionsorganisationen. När vi stod ensamma. Det var riktigt jobbigt.

Det har varit så, så skönt att få komma till människor som säger "Vi förstår hur ni känner, för det är fler än ni som har det så här. Så här ska ni göra och vi ska hjälpa er".

Jag vet inte, jag tänker tillbaka lite på det så här när man har tid att bromsa lite igen.

När det blev klart att vi skulle göra ivf höll jag på att bryta ihop över att ta sprutorna. Jag var livrädd. Att tänka på hur äggplocket skulle vara trängde jag bort, tills det var dags. Vilken ångest. Men så bra det gick. Vi var så himla duktiga och vi klarade det tillsammans. Det visade sig ju i slutändan att det inte alls var vare sig sprutor, nässprej eller äggplock som var det jobbiga att göra.

Ruvningen, tiden mellan insättningen och graviditetstestet var det näst värsta. Det värsta var att se de negativa testen efter allt vi kämpat oss igenom. Men det är över nu och så skönt att ha det bakom sig. Jag undrar om jag skulle vilja ha det ogjort ändå. Jag tror inte det, trots allt. Det har ju hjälpt till att göra mig till den jag är i dag. Att göra min man och mig till det par vi är i dag. Gett oss möjlighet att se varandra så sköra. Det kanske hade kommit sådana starka tillfällen småningom, men vem vet hur vi hade tacklat det då.  

Antingen är det en försvarsmekanism, eller så ligger det något i det. Jag tror många resonerar som jag. Det känns sunt att kämpa för att negativa saker som hänt i livet förvandlas till en styrka.

Med adoptionen börjar jag tänka nu, ju verkligare det blir även om det är läääänge kvar, att sånt som var lite stötestenar i början: "Hur länge kommer man behöva vänta då?", "Jaha, suck. Ska alla de papprena in dit", "Njaaa, osäkert att det inte är någon bestämd kö att stå i" eller "Nej, så bökigt med två resor". Det är ju ingenting man ojar sig över nu. För vi vet ju, att när vi väl fått barnbesked och så småningom resebesked så finns ju inget annat än att vi ska ta oss igenom den här korta biten för att sedan starta en resa som pågår resten av våra liv. Det sitter inte i detaljerna, utan i helheten.