Jordbävning i Taiwan

(Uppdaterad) Såg i en Facebookgrupp att det inträffat en jordbävning i Taiwan, i Tainanprowinsen. Jag ryser. Flera byggnader uppges ha kollapsat. Igår kväll hade inga dödsfall rapporterats, men nu berättar Svt dessvärre att minst fem personer bekräftas döda och att hundratals skadats.

Svt skriver om nyheten på sin hemsida.

Jag har fått information i Facebookgruppen att "vårt" barnhem, St Lucy, som ligger i provinsen ska vara okej även om de förstås är uppskrämda av händelsen.

Status och känslor

Den här veckan har stor del av tankeverksamheten handlat om hur olika möjligheter vi föds med. Vilka privilegier vi kan tänkas ha, eller vara utan, vilken status vi har eller saknar. Det har fått mig att reflektera över vårt barns biologiska mamma och de möjligheter hon inte har, men som jag har.

Den nyaste Taiwanrapporten från MIA, numera MFoF (Myndigheten för internationella adoptionsfrågor), som jag hittat är från 2009. Åtminstone då var de flesta adoptioner inom Taiwan släktingadoptioner. Landet har en välutvecklad ekonomi men adoption ses fortfarande som något skamfyllt, trots regeringsarbete sjunker antalet nationella adoptioner enligt rapporten. Av rapporten att döma är det näst intill omöjligt för en mamma att vara ensamstående i Taiwan.

Sådana här saker får mig som adoptivförälder att känna mig som en skurk. Att det finns en kvinna som  inte kan ta hand om sitt barn, troligen  på grund av ekonomi och status, gör mig givetvis sorgen och uppgiven. Jag hoppas att hon i den stora sorgen och förlusten ändå kan komma till ro med att hennes son eller dotter får ett tryggt hem, hos en familj som älskar henne eller honom över allt annat. Som ser henne eller honom som sin.

Jag tänker att ibland ser världen ut som den gör. Och jag tror inte att vårt barns biologiska mamma kommer vara arg på oss för att vi adopterar hennes barn. För henne, liksom för oss, tror jag att det finns ett slags vemod i situationen. Alla vill vi barnets bästa. En av de stora orsakerna till att jag och Tobias bestämde oss för Taiwan, var att den biologiska mamman ofta har stort inflytande över vem som adopterar hennes barn. Det finns också en chans till att vi får träffa henne. Det hoppas vi verkligen på. Inte i första hand för vår egen skull, utan mest för vårt barns skull. Så att vi ska kunna berätta hur vi upplevde henne och hur hon ser ut. Det tror jag kan vara en värdefull pusselbit i livet.

Sömnträning

Lite kaffe på det här så ...

Igår jobbade jag mitt första kvällspass på över ett halvår. Arbetsdagen började med att rapportera från ett asylboende och det var mycket för mig att göra, men det var ett väldigt vänligt bemötande av både boende och personal. Kvinnor, män och barn över allt och ingenstans att gå undan riktigt men ändå med hoppet uppe. Man hamnar lätt i att tänka på sitt eget stora hus, hur olika förutstättningar vi har och hur olika livet är.

Jag hade inte riktigt hunnit smälta arbetskvällen och alla intressanta möten när jag kom hem, så det blev inte mycket sammanhållen sömn i natt. Jag är så tacksam att jobba med det jag gör och få möjlighet till så intressanta möten. Men grubblerierna satte ju fart i den lilla I-landshjärnan. Blev det rätt? Tänk så blev något jättefel? Jösses vad sånt som ändå inte går att lösa under natten kan hålla en vaken.

Får väl se den uteblivna sömnen som bra träning inför föräldraskapet!  

Barnlösheten är min koala

Nu har vi kommit en bit in i adoptionsprocessen (känns som en fras jag använder ofta!) och den här väntansfasen som vi buffats in i sakta men säkert är lite speciell. Jag och barnlösheten har verkligen blivit ett ännu mer än tidigare, så här efter drygt fyra år. Jag har hört fler beskriva det som något, kanske ett djur, som klänger sig fast och för mig är det verkligen så.

Barnlösheten är min koala. Ibland lika liten som en myra, andra gånger långt större än jag själv. Men alltid där. Ja, för så är det. Innan dagen är slut har barnlösheten aldrig varit så liten att den inte finns, men aldrig heller större än att jag orkar bära den. Allra oftast "bara är" den.

Jag tänker till skillnad från de stora nederlagen vi upplevt vid ivf:erna eller innan dess, då ett misslyckat försök verkligen innebar att hämta kraft och börja om från noll. Vi kom inte närmare vårt barn i den bemärkelsen. Möjligen vid den ovissa ruvningen, som mentalt var smärtsam och förväntansfull samtidigt. Då var vi som närmast när vi visste att vårt barn kunde finnas ett graviditetstest, två veckor, bort. Höga toppar och djupa dalar, höga toppar och djupa dalar.

I dag kan dagarna kännas långa, ingen ny chans på gång som med ivf:en, men vi har en större garanti för att vi faktiskt kommer närmare vårt barn för var dag som går även om det dröjer. Ja, när vi väl får barnbesked dröjer det ytterligare drygt sex månader innan familjen är samlad hemma. Adoptionsväntan, nu väl i kön, upplever jag som nästintill en plan kurva men med några få toppar och dalar.

Och jo, tackar som frågar, i dag är koalan ungefär lika stor som just en koala kan vara (lite större än på bilden, alltså).

Musik om ofrivillig barnlöshet

Jag har inte hunnit lyssna så mycket på låtarna ännu men Mikael Herrström mejlade mig och tipsade om en skiva han släppt, där flera av låtarna handlar om ofrivillig barnlöshet. Om du klickar på hans namn kommer du till en intervju med honom i DN. Skivan heter A No Family Affair och finns på Spotify.

Jag har bara lyssnat lite, haft den i bakgrunden, inte lyssnat "på riktigt". Men det är lugn, skön musik och så är förstås det som tilltalar mig innan jag hört texterna ordentligt att det går att nå ut med det tabubelagda ämnet på många olika sätt.

Tack för tipset, Mikael. Och tack för musiken!

Tänkvärt videoklipp

"Who we truly are is found inside".
Så självklart, kan tyckas, men ibland värt att påminna sig själv och andra om.

Femton veckor

Biology is the least of what makes someone a mother.
Oprah Winfrey