Två månaders väntan

I dag var en liten tvåmånadersplutt och hälsade på oss på jobbet. Åååh, så härlig hon var. Jag höll henne i famnen och hon låg så stilla mot min arm. Det var så mysigt att träffa både henne och hennes mamma. Det är en liten sorg i mig i kväll, att när jag har tid att grubbla känner jag mig lite mer ensam över att inte vi har någon sådan där mysig plutt hemma. Men jag försöker att inte tänka på det. Det är ju så mycket roligare att fokusera på att jag äntligen träffat dem båda, för som jag längtat. Jag känner mig som sagt lite ensam i kväll, men inget sting avundsjuka. Inte ens en liten, liten bit. Jag har sagt det förr: Det är ju inte någon annans bebis vi vill ha, vi vill ju ha vår egen. Och nu längtar jag ännu mer, hur nu det är möjligt.

Varningstexter

Jag har lite svårt att ta till mig det än så länge . Men jag vet att det finns något komiskt i att först gråta och vara okonktaktbar en hel kväll över ett negativt test (ja, jag tog det i alla fall för det är ju "bara ett test") sedan komma på att koppla av genom att läsa en bok... som verkar rätt bra för att sedan få sina farhågor besannade 19 sidor in i boken. Ja. En av de jävla huvudpersonerna är gravid. Jag trodde en deckare var ett säkert kort. Så naivt av mig.

Sådana böcker borde säljas med en varningstext: "Vi vill varna känsliga icke-preggos då boken kan innehålla graviditeter."

Men sådana varningar finns ju inte. Så nu varnar jag er andra ofrivilligt barnlösa där ute i stället. Solstorm av Åsa Larsson verkar vara en bra spänningsroman. Men jag varnar er för att påbörja den samma kväll som ni genomfört ett negativt graviditetstest. Icke att rekommendera.

När minus var en lättnad

Jag köpte ett graviditetstest i dag, det var länge sedan sist. Men jag kan inte förmå mig att ta testet. Det är runt dag 28, men ibland dröjer det någon dag innan mensen kommer. Jag har haft värk och alla de där vanliga symptomen. Men jag vet inte, det var något som sa mig i dag att ett test vore bra att ha utifall att. Men som sagt. Jag slet upp förpackningen, så långt kom jag. Sedan tog det stopp. Jag blir ju så ledsen varje gång det visar negativt. Så jag väntar hellre några dagar. Men jag är ju så nyfiken och vill ju.. kanske... inte... Varför är jag så rädd? It's just a stupid test.

Det påminner om när man var ung och haft oskyddat sex fast tvärtom. När jag var yngre oroade jag mig hela tiden för plus på stickan och fick det aldrig. Nu när jag är äldre oroar jag mig hela tiden för att det inte ska vara ett plus på stickan. Åh, vilken lycka det skulle vara att få hålla i ett positivt graviditetstest. Jag undrar hur det känns?

Know your audience

Skärmdump från mitt
facebook-flöde



Föreslagna "inlägg" på facebook kan göra mig arg som ett bi (särskilt i dessa PMS-dagar). Denna reklam gör mig både arg och ledsen av framför allt två anledningar.

Facebook föreslår att jag
1. Ska titta på en lycklig, nybliven mamma. (Är det inte tillräckligt med bebisar och mammor jag känner i flödet? Nu ska kändismammor synas där också.)
2. Ska svara på frågan "Hur kände ni er dagen efter er förlossning?".

En rejäl käftsmäll är vad det är.
Know your audience, facebook.

Den smyger sig på

Jag bakar lite olika sorters kakor inför makens 30-årsdag (har tredje laddningen i ugnen nu).  Ja, jag håller mig sysselsatt för att det är den veckan. Väntans veckan. Ska jag äntligen få plussa eller ska den där förbannade mensen komma i vanlig ordning. Nej, det går inte att släppa det helt. Men jag försöker tänka på annat så gott det går.

Så råkar jag kolla jobbmejlen, får syn på ett drygt mejl och då smyger den sig på. PMS-irritationen. Ja, det blir en vecka som alla andra då.

Här hjälper inga vassa armbågar i världen

En god vän till mig jobbar i samma bransch som jag. Vi har inte längre samma arbetsuppgifter, hon har klättrat litegrann men är inte färdig med det. Hon drömmer om att klättra lite till, att göra karriär någon annanstans än här där vi bor nu (det är jobb som fört oss båda till trakten). Hennes drömmar liknar de  jag hade förut. Nu hör jag mig själv drömma om familjeliv i stället. Visst, jobbet är viktigt. Men det är inte längre allt. Nu är jag snarare glad över att ha ett relativt flexibelt jobb att gå till, arbetsuppgifter jag trivs bra med, en säker inkomst. Inga vikariat, inget hoppande, inga utlasningar. En tillsvidareanställning. 

Maken och jag arbetar också i samma bransch, det var på utbildningen som vi träffades. Vi är glada över att båda två har chans att jobba inom det vi utbildat oss till. Vi är glada över att inte slåss om jobben i de större städerna, behöva armbåga sig fram, köpa en dyr lägenhet och ge sig in i den karusellen. 

Vi tillsammans har andra drömmar i livet nu, här i vårt trygga hem. Så såg det inte ut för nästan fem år sedan, när vi träffades. Då var det främst våra egna jag och våra blivande jobb som stod i fokus. Men som livet förändras.

Tidigare har jag nog haft en annan bild av "såna som jag", sådan som jag blivit nu alltså. Jag har tyckt att det verkar tråkigt, ospännande och osexigt att inte ha ett hett, alltså riktigt hett, jobb att gå till. Vem vill vara utan det, vilken utbildad, klok människa vill leva så? Jag själv, skulle det visa sig. Synd bara att det ska vara en sådan utmaning att hitta dit. Här hjälper inga cv:n, referenser eller vassa armbågar i världen. 

Storkstopp

Just ja. I och med att vi åkt bil till släkten under semestern så har jag kunnat fylla bilen med det som är kvar av mina gamla leksaker. Lego, pärlplattor, dockor, någon käpphäst och tramptraktor. Jag har försökt gömma undan det väl i förrådet, men misstänker ändå starkt att det nog dröjer ännu längre innan storken hittar hit nu. Silly,silly me.