Möjligheternas låda

Som vi väntar på att få användning för grejerna i denna prickiga låda. Häri ligger sprutor, recept, informationsblad, telefonnummer till IVF-kliniken. Just nu är det som i dvala. Men om mindre än två veckor ska jag lyfta luren för ett sista samtal innan vi börjar med nässprejen i juli.

Det går verkligen upp och ner för mig. Ena dagen känner jag att allt, precis allt, är bra och att jag har allt tålamod i världen. Nästa dag är det nästan precis tvärtom. Ibland kan jag inte sätta fingret på det förrän dagen efter. Varför mådde jag egentligen så dåligt igår kväll även fast jag vill må bra? Nästan alltid kan jag misstänka att det har med barnlösheten att göra.

För några dagar sedan var det en sådan dag. Nej, jag kände mig bara upprymd när jag handlade, och postade, presenter till en nykläckt bebis. Det var inte det. Först dagen efter kunde jag spåra roten till knuten i magen. Jag hade träffat två lillgamla lintotts-tjejer, inte helt olika en liten Lina, och det var den där längtan som hade spökat. Att få springa med våra barn i den där lekparken.

När jag berättade för mannen om fröet till ledsamheten var han så bra på att sätta ord på det. Han sa att det är lätt att få bilder, men att vi kommer få allt det där också. Att hans bild, som jag ju vet, är från fotbollsplanen. Och så det klokaste: Att det nog är viktigt att ha de där bilderna.

Ja, som vi väntar på att få användning för grejerna i den där prickiga lådan.  

Hokus pokus

Jag var på en slags hälsomässa med min mamma i dag. Det var lite trevliga "hokus pokus"-grejer som tarotkort, seanser, healing och krimskrams. Jag gillar sånt där och bestämde mig för att bli spådd. Men jag tycker inte att hon var särskilt bra på det hon gjorde.

För mig känns det inte naturligt när den jag spår mig hos ställer en massa frågor. Det känns som båg. Personen ska på något sätt kunna ge mig svaren ändå. I slutet frågade jag ändå om hon såg några barn. Och det blev tvärt nej, "inte på väldigt länge". Det var 200 kronor i sjön, tänkte jag efteråt. Jag tror att hon tyckte att jag ser rätt ung ut (häromdagen presenterade sig nya grannen för mig och undrade om mina föräldrar var hemma).

Men, men. Jag hittade ett par fina stenar, som inte känns som två tior i sjön. Även om de inte hjälper oss på traven så gillar jag tanken på att ha två turstenar. Den ena sägs "hjälpa oss med våra önskningar" och användas "mot barnlöshet" och den andra stenen ger "styrka och mod". De kanske hjälper för oss ungefär lika bra som ägglossningstesterna gjort. Men jag tänker att det är trevligt med en liten "hålla tummarna"-känsla i byrålådan.

Yeah ...

Hur jag känner när jag loggar in på facebook:

Källa: http://memegenerator.net

Nedräkningen kan börja

Vi, eller mest jag även om min man bidrog med den lååå-ååå-åånga rubriken "Nedräkningen till början på resten av våra liv", har gjort en slags IVF-nedräkning.
Kalendern, eller schemat om en så vill, hänger på kylskåpet och visar när det troligen är dags att börja med nässprejen. Varje dag får man sätta ett kryss. På vägen finns, på några ställen, lite peppande ord, medkänsla och glada utropstecken.
Sedan har vi, eller okej, mest jag, bestämt att när det är 50 dagar, 40 dagar, 30 dagar, 20 dagar och 10 dagar kvar så ska vi göra lite speciella grejer. Det blir att gå på bio, käka ute, äta hotellfrukost, ge varandra varsin liten present och slutligen ha picknick. Lite extra märkvärdigt ska det väl vara att räkna ner till IVF:en när det känns som att det är en sådan fasligt lång tid dit.

55 days to go!

En sådan dag

I dag är en sådan dag när juli känns långt borta. Alldeles för långt borta. En dag när två månader är detsamma som eoner av tid. Men jag antar att i dag är en sådan dag när till och med en vecka kvar till behandling hade känts som en evighet.

I väntan på juli

Tick tack, tick tack. Livet rullar på. Jag har klippt mig kort och köpt en ny cykel denna ljuva, lediga helg. Vi väntar fortsatt snällt på att det ska bli juli. Jag tror att vi båda två har accepterat, eller i alla fall är i en sådan fas, att tiden inte går fortare av att sitta stilla och titta på klockan. Vi ba' kör. I kväll blir det lite mellofest hemma hos en kompis. Imorrn blir det kanske en cykelutflykt. Vi låter klockan gå.

Gästblogg II: Det skulle inte bli så här

Min man gästbloggade ju härom veckan på begäran av mig. Han tyckte nog det var rätt skönt att skriva av sig för nu har han skrivit mer, helt på eget bevåg. Kanske tänker han som många andra män, kanske inte. Mycket av det sköra han berättar, hade jag ingen som helst aning om innan han gav mig texten.

Det skulle inte bli så här. Jag ville aldrig ha barn. Det var jag länge helt säker på. Nu har saker och ting förändrats när jag och min fru i över två år försökt att bli med barn.

När jag var yngre upplevde jag nästan en rädsla över att vara nära små barn, bebisar. När mina mostrar stolt ville visa upp mina nyfödda kusiner och förväntansfullt undrade om jag ville hålla i underverket gjorde jag allt för att komma på en anledning att slippa. Jag lyckades inte alltid. Ibland tog mitt förråd av ursäkter slut och jag tvingades att hålla bebisen. Med utsträckta armar och en obekväm min höll jag ut, men bara en liten stund. Det kändes så onaturligt. Allt jag ville var att lämna tillbaka kusinen till någon som såg tjusningen i det lilla livet. Jag tror att osäkerheten jag kände kring små barn länge präglade min negativa uppfattning om att vara förälder. Nu har jag väntat nog. Jag är redo att skjuta en barnvagn framför mig, byta blöjor, få alldeles för lite sömn och hålla i ett barn på ett normalt sätt.

Jag har börjat fantisera om hur mitt och min frus liv kommer att förändras när barnet väl kommer. Kommer jag fortsätta att tillbringa på tok för mycket tid framför datorn? Förmodligen inte. Kommer jag att förändras? Med all sannolikhet. Jag ser fram emot att skjutsa mitt barn till fotbollsträningen, förutsatt att vilja och intresse finns hos barnet. Just den framtidsbilden kommer ofta tillbaka, förmodligen beror det på att fotbollsträningarna är några av mina egna lyckligaste minnen sedan jag var barn. Det var då jag fick chansen att vara med min pappa och jag hade hans fulla uppmärksamhet. Det symboliserar lycka för mig. Nu tänker jag på att jag vill uppleva samma sak igen, men från den andra perspektivet.

Förändringen fanns bara där en dag för drygt två år sedan. Jag kommer inte ihåg hur diskussionen pågick, men på något sätt kom jag och min fru fram till samma sak. Vi var båda redo att bli föräldrar. Förmodligen hade det växt fram gradvis, ändå minns jag att jag förvånades över att det kändes så självklart. Kanske är det så enkelt som att det låg rätt i tiden.

Vi hade båda fått tillsvidareanställningar och hade börjat leta efter hus. Förmodligen hade den lilla detaljen att jag hittat den person jag vill leva mitt liv med också med saken att göra. Kanske påverkades jag av att några av mina vänner låg i startgroparna att bli far och mor. Vid det tillfället var jag helt övertygad om att vi inom ett år skulle få en bebis, men det skulle visa sig att det inte var så lätt. Jag och min frus sorglösa och okomplicerade vardag blev komplicerad.

Varje månad var ett nytt misslyckande. När över ett år passerat började vi inse att allt inte stod rätt till. Något borde definitivt ha hänt. Vi spenderade en mindre förmögenhet på graviditetstest och ägglossningstest. Jag såg hur de negativa resultaten påverkade min fru, gråt avlöstes av tysthet. Det var som att förlora ett barn varje månad. Utåt visade jag inte mycket, sådan är inte jag. Men inuti kände jag hopplösheten av att inte lyckas. Jag slets itu av att inte kunna trösta min fru. Därför bestämde vi oss till slut för att söka hjälp.

Efter månader av tester, som inte visat mycket, ska vi efter sommaren påbörja så kallad IVF, provrörsbefruktning. Det kommer att bli fem månader av utmaningar för framför allt min fru. Hon kommer att försättas i några veckor av klimakterium och få ta nässprej – något hon hatar. Men det värsta av allt, både för henne och mig, är att vi tvingas att ta sprutor i magen varje dag i mer än en vecka. Vi är båda dödligt rädda på vassa nålar och har haft vår beskärda del av svimningar på grund av detta.

Nu är tanken att jag ska sticka henne i magen och när jag inte finns i närheten ska hon göra det själv. Det här är inget som kommer att stoppa oss från att slutföra behandlingen. Vi kommer att klara det här.