Att göra det tillsammans men ändå ensam

Jag förstår ju att det inte är biverkningarna som kickat in ännu, efter ynka fyra doser. Men redan igår kom lite oväntade känslor. Jag hade nog inte riktigt väntat mig en så tidig känslomässig berg- och dalbana som detta fysiska beslut faktiskt innebär.

Nu hamnar man lite i de gamla gängorna. Att slitas mellan hoppet och förtvivlan. "Kom igen! Vi gör det här för att vi äntligen ska bli en familj. Det är klart att det kommer att funka!", "Stopp, stopp, stopp. Tänk nu på att det kan hända att vi gör en massa försök och att det ändå inte går. Inte hoppas för mycket." *klump i halsen, klump i magen*, "Vad då? Inte funka? Ska jag utsätta mitt psyke, min kropp, för allt detta. För ingenting? Bara tomhet? Vad kommer för gott av det i slutändan?"

Och så fortsätter det. Tills den där första, peppande, tanken, är som bortblåst. Sedan börjar det om igen, och igen. Så tänker en bit av mig att det är orättvist, att även om jag och min man går igenom detta tillsammans så är det ändå som att gå igenom detta ensam. Det blir liksom alla känslor på en och samma gång.Och jag förstår att det inte är lätt för min man, att han inte kan göra detta för mig. Det är något jag måste göra själv med honom bredvid. Nu är det så här det är och så är det med det.

Bismaken av nässprejen är ju för övrigt en av de äckligaste smaker jag kan tänka mig. Det är ju som att man har satt i sig sköljmedel eller dylikt. Och under dessa 48 timmar har jag hunnit lära mig att inte äta närmsta halvtimmen efter att jag har sprejat, för då smakar det jag äter skit (eller, egentligen rengöringsmedel då) och att inte heller borsta tänderna under den tiden för att samma smak kommer då. Jag antar att det har att göra med att man får mycket saliv i munnen.

Nu är vi i gång

Dag 1 med nässprej:
Så det är så här det smakar att (försöka) bli gravid. Syntetiskt.

Och hur det känns:
När jag backade ut bilen från uppfarten, för att åka till jobbet, såg jag en cyklist och tänkte att det är så det är ja. Jorden har inte stannat. Resten av världen rullar på. Trots det vi går igenom nu.

Näsor och armhålor

Haha, min kompis kommentar när jag berättade om nässprejen alltså.
"Aah, okej. Men ... hur ska du ta den? I näsan, eller... ?

Kanske inte helt obefogad undran i och för sig, med tanke på att näsan kanske inte är det första område man tänker på när man hört ordet äggstockar.

Denna samma, kära, vän kläckte förresten ur sig en annan skön kommentar tidigare.

När jag berättade att jag och maken skrattat åt det bisarra i om han skulle gjort spermaprovet hemma, så hade han varit tvungen att runka i hallen och ha sperman i armhålan (underförstått: i en burk) och köra i ilfart till Falun för att den inte skulle hinna bli gammal, så blev hon tyst en stund innan hon undrade "Men alltså, ska han spruta i en armhåla?".
Oj, som vi skrattade när hon insåg hur ologiskt det vore. Ibland råkar man prata lite fortare än man tänker. Händer även de bästa ;)

Barnlöshetens fula nuna

En nära vän berättade för ett år sedan att hon och hennes sambo skulle börja försöka. Jag blev så himla glad för deras skull. Både hon och han vet vad vi går igenom och har vetat det rätt länge. Även om jag vid det här laget har förstått att de kanske också skulle få det svårt, så är det inte det jag har tänkt på mest. Jag har mer tänkt att jag får vara beredd på att de nog hinner bli föräldrar före oss eller att vi kanske blir föräldrar samtidigt. Men nu är det ju så, att livet är som det är. I stället befinner de sig nu när vi befann oss för ett och ett halvt år sedan. Söka hjälp, eller inte?

Det känns så konstigt, att se sig själv från sidan. Hon är inte en känslosam person utåt alltid, vi är lite olika på så sätt. Men jag tror att det här är känsligt. Vi pratade för någon dag sedan och det var som att lyssna på sig själv förr.

Få vet om vad de går igenom. Men det hindrar förstås inte folk från att pika, från att önska sig en liten bebis i släkten ... Jag känner så för henne. För jag tycker att det de går igenom nu, tunneln när man inte vet var den tar en någonstans, det är så mycket jobbigare än det vi är uppe i nu. Bara se sig själv i en djungel av skengraviditeter och ägglossningstester. Vi har varit i skiten, vi är nästan ute på andra sidan och försöker påverka vår situation.

De är i startgroparna. Måste ta diskussionen med varandra. Kan vi få barn? Hur långt vill vi gå för att få barn? Vill vi få barn? Alla dessa trådar som ska plockas upp, redas ut. Stöta och blöta sig själv, sitt liv, känslor man inte visste fanns där.

Det är så konstigt. För som jag har saknat efter någon i ens närhet som kan förstå på riktigt, som går igenom samma sak. Men det här gör mig spyfärdig och hjälplös. Jag skulle vilja göra resan åt henne, för jag vet hur orättvist det är, men det är förstås något de måste göra på egen hand. Det vet jag ju. Åh, inte rättvist alls. Den ofrivilliga barnlösheten visar åter sin fula nuna.

Tar en för laget

Nu är nässprejen hämtad. Det står Synarela i mitt recept, men kvinnan på Apoteket sa att Synarel är samma sak. Jag vet inte hur pass olika det är. Men jag ska spreja i tre veckor innan jag lämnar ett blodprov som ska visa om det räcker eller om jag måste fortsätta. Till en början sprejar jag en sprejning i vardera näsborre på morgonen och så samma procedur på kvällen. Fy, jag har nämnt förr hur jag avskyr nässprej. Men jag börjar stänga av det. Jag tar en för laget, så att säga.

Det känns som att det är ett av de viktigaste uppdragen jag haft hittills i mitt liv. Det låter ju helt sjukt. Men det är mitt mission för mig och min man och han tänker antagligen inte så, men jag känner att det hänger på mig. Komma ihåg. Få till en bra sprej. Fyra duschar om dagen. Det är en så liten grej, men det ska leda till något så stort. Jag tänkte på det när jag gick hem från bussen och kände mig rak i ryggen. Nästan lite som i en actionfilm, jag går med lugna, men ändå coola, steg och lämnar explosionen bakom mig och framtiden den finns ... framför. Lite som att klara ett uppdrag för presidenten och sitt land. Men att det är för en lite mindre nation, vårt lilla krypin.

Jag kommer antagligen ha världens kontrollfreaksdrömmar om att jag glömmer spreja, sprejar för mycket, inte vet om jag missade näsan, är utan näsborrar, tappar näsan ... Men den är så fiffig kartongen, att man kan sätta ett kryss när man har sprejat. Det är som ett litet schema.    

Haha, har ni andra användare också lagt märke till en grej på förpackningen? "Förvaras utom syn- och räckhåll för barn". Jaja, jag vet att alla som går igenom IVF inte är utan barn i hemmet. Men jag dog litegrann i alla fall.

Nu du, barnlösheten

I tisdags var en sådan där lite tröttsam dag. Men så hände det. Kvällen kom och med den visade sig Dag 1 äntligen ha anlänt. Onsdag morgon var det jag som kastade mig på luren till kliniken och vi räknade.

Snart, snart, snart ...

14 juli ska jag börja med nässprejen.
4 augusti ska jag ta ett blodprov.
6 augusti ska kliniken ringa upp.
Och så veckan efter det är det äggplock.
Och så veckan efter det är det ett embryo som ska in i magen.

Det här är förstås versionen utan alla om. Dessa om som vi alla som försöker så väl lärt oss att leva med. Om allt går som det ska.

De senaste veckorna har det varit med skräckblandad förtjusning som jag längtar efter IVF:en. Spruträdd som jag är. Men så snart jag fick ett nässprejsdatum av kliniken, så släppte det. Det känns bara som att "Okej, nu kör vi. Bring it."Jag, vi, har gått genom eld och vatten för detta. Stångat oss blodiga. Rivit upp sår som vi inte visste att vi hade. Vänt ut och in på oss själva. Här är vi. Utlämnade, utmattade och försiktigt, inte naivt ivriga som för två år sedan, förhoppningsfulla.

För det var ju en vecka som vi inte pratade om, kliniken och jag. Den sista veckan i maj, som kanske blir vecka 40. Om, om, om ...

Det är som att det funnits ett vakuum. Som att jag skyddat mig från att hoppas ett tag nu. Men det börjar sakta hitta tillbaka. "Just ja, vi ska ju bli föräldrar" (om, om, om ...) Hur kommer livet att te sig efter detta? Då och då reser jag barriären, skyddet, igen. Men ibland är jag lite snällare mot mitt drömmande jag. Svävar iväg. Tänker att nästa midsommar, då kanske vi har den lilla familjemedlemmen i vår famn. Kanske har han, ibland tänker jag hon, rynkiga små ben, en hungrig liten plutmun och en vit liten, liten body på sig och en för stor blomsterkrans på huvudet. Nästa midsommar ... Om, om, om ...

Och så tänker jag lite kaxigt (även om en bit inom mig vill skrika stopp stopp STOPP, jinxa inte!) :
Nu du, barnlösheten. Nu jävlar ska du vara skraj. För nu är det vi som ska vinna. Och du som ska förlora. Nu du.

Frågor ploppar upp

Det går av bara farten, tycker jag. I fredags var det bio för att fira att det bara är 40 dagar kvar till nässprejen. Just nu väntar jag på att IVF-kliniken ska ringa upp för att jag har en fråga om ett bröllop utomlands som vi gärna vill åka på. I övrigt ägnar jag inte så värst stor del av dagarna åt att tänka på framtiden. Jag tror att jag är ganska "här och nu" för tillfället.

Men visst reflekterar jag över mycket. Inte minst över hur jag mår i dag och hur jag mådde för ett år sedan. Jag mår så mycket bättre nu, inte bara bättre utan jag mår så bra, att jag knappt kan förstå hur tungt både arbetslivet och den här delen av privatlivet var för ett år sedan, ja bara för sex månader sedan.

Gällande bröllopet håller jag tummarna för att början av september fungerar utmärkt. Enligt mina beräkningar bör det ligga till så att om IVF-försöket lyckas, är det ett bra datum och om IVF-försöket inte lyckas så är det ändå för tidigt med ett nytt. Men vi får se. Då är man väl kanske inte supersugen på att vara på ett bröllop heller. Så är ju i och för sig också svårt att tänka. Kanske å andra sidan skönt att komma bort och få tänka på något annat för en helg.

Så här på ålderns höst (fyller häridagarna 28, hehe) börjar jag också undra över när första mensdagen egentligen är. Sånt behövde man inte tänka på innan dessa försök. Jag har alltid räknat det från den dagen "första droppen" kommer även om det just bara är en droppe. Nu har jag märkt att det kan vara lite tricksigt att göra så. Jag ska fråga IVF-kliniken hur man gör med nässprejen, som ju ska tas dag 21. Är det superviktigt att veta vad som är dag 21 då? Är det bättre eller sämre att ta det nån dag för tidigt, nån dag för sent? Det hoppas jag också få svar på.

Min nässprej heter Synarela, jag har inte läst på något alls om den men tänkte väl försöka göra det innan det är dags för sprejningen.