Välkommen in i trasselsuddet

Jahapp, vi är redan framme vid första hindret. Att få nya papper där det blivit stavfel gick smidigt, vi har ombetts att slänga de gamla och så är nya på väg på posten.

Vi fick också svar av alla tre adoptionsorganisationerna att de tagit emot vår medgivandeutredning på mejlen. Barnens vänner ska läsa den vid tillfälle, liksom Barnen framför allt. Småpirrigt!

Adoptionscentrum däremot skrev att vi behöver skicka ytterligare papper. Det är en slags "ansökningsmapp" vi ska skicka in, vilken vi gissningsvis fått i januari när vi blev köande.

Vi blev förvånade eftersom när vi mejlade och frågade alla organisationerna för tre veckor sedan vad vi skulle tänka på när vi skickade in medgivandeutredningen, vad som är nästa steg, nåddes vi inte av denna information, åtminstone inte tydligt, utan ett kort svar om att vi skulle skicka "mappen med medgivandeutredning". Det tolkade vi utan krusiduller som medgivandeutredningen.

Trist att vi förstod helt fel. Men det är ingen fara i detta avseende. Tydligen kommer det ändå dröja lite innan de kikar på vårt ärende eftersom vi inte varit köande särskilt länge (ja, mentalt är det ju en evighet men i adoptionsmått och faktisk tid mätt bara nio månader …). Vi får helt enkelt vänta en tid på kölista innan det blir aktuellt att skicka någon ansökan till utlandet via Adoptionscentrum.

Nu är vi äntligen i adoptionssvängen. Men utöver att det känns fantastiskt att vara på gång, så känns det redan lite trasselsudd (skicka mer papper) och lite kalldusch (vänta på kölista). Misstänker att det är lika bra att vara beredd på att trasslet och kallduscharna kommer få tillfälle att bli mycket allvarligare och tuffare med tiden, så det är väl bra att man får vänja sig lite i taget.  

En helg att minnas

Nu, alldeles nyss, har vi mejlat iväg vår medgivandeutredning innehållande beslut, rapport och intyg till de tre adoptionsorganisationerna som vi köar hos. Wow. Kanske att vi inom några dagar vet i vilket land vårt barn finns. Nästan ogreppbart. Man bara gör saker hela tiden. Skickar papper hit, har möte dit, går utbildning där, undersöker sig här ... Men ibland slår det en vad som faktiskt händer. Ungefär som häromdagen, när rapporten plötslig låg där färdig. Så lång väntan, men ändå färdig mitt i allt.

I går var vi till Ikea. Jag, Tobias och hans kollega Johan som är inneboende hos oss några månader. Vi köpte lite småplock men det finaste var att Tobias hittade en tavla som han vill ska hänga i barnkammaren. Hans första grej, som han tagit initiativ till, till vårt barn! Kul att han hittat något som han verkligen tyckte om och ville ge vårt barn. Klart vi var tvungna att köpa tavlan och hänga upp den i blivande barnkammaren.

Jag läser om meningen flera gånger

Igår hittade medgivandeutebeslutet hem. Jag fick ett mms av maken vid 11.30-tiden. Vi "får medgivande att ta emot ett utländskt barn för adoption". Omtumlande att se de orden. För mig känns det som att vi äntligen vet att vi kan bli föräldrar. Vi visste ju att det skulle bli ett okej. Men jag läser ändå om meningen flera gånger och tänker att vi för första gången på snart fyra år får bekräftat att vi kan bli föräldrar. Så mycket som ryms i det hoppet.

Med det sagt: Två stora grejer har någon klantat sig rejält med i rapporten:
1. Tydligen bor vi i en ort som heter "Avsesta" i stället för Avesta. Det är på det viktigaste pappret, beslutet med stämplar och underskrifter, så det tror jag inte att de kan ändra hur som helst.
2. Vi bor inte heller i Sverige utan i "Svergie" enligt beslutet. Också en rätt viktig detalj. KOM IGEN!

Nu har vi ändå räknat med att rapporten kommer behöva justeras eller kompletteras. Men dessa två detaljer tror jag gör att den hur som helst måste upp i nämnden igen, något vi kanske skulle haft en chans att slippa om vi inte behövt ändra något i rapporten utan bara komplettera med några extra frågor som länderna vill ha besvarade.

Välmening som slår fel

via GIPHY

När en vän i all välmening försöker tipsa dig om "nån som hjälpt flera att bli gravid". Du tackar vänligt men bestämt nej till mer information, berättar att du inte längre sörjer att inte bli gravid utan längtar efter att få bli förälder genom adoption och får ett "kan du inte prova prata med henne i alla fall. Jag vill bara hjälpa …"

Då känner jag mig snömulad. Jag vill jag skrika något elakt eller cyniskt, kanske ha sönder någonting. Men jag behärskar mig. En vän är ändå en vän, även när den gör bort sig. Alla kan inte ha koll på vilka minor och klavertramp som finns. Så jag svarar snällt att den bästa hjälp vi kan få av omgivningen nu, är kärlek och glädje till vårt barn när hon eller han äntligen kommer hem till oss. Mantra, mantra ...

Snigelpost

Tiden står still just nu. Mycket energi går till jobbet, mos i huvudet, medan vi inväntar att utredningen ska dimpa ner i lådan. Man glömmer bort hur seg den kommunala postgången är. Vårt ärende togs upp i nämnden förra veckan i tisdags. På fredagen var protokollet justerat, vilket innebär att beslutet om oss officiellt är spikat. Så jag kan känna att det vore skönt om handlingarna fanns i vår låda några futtiga dagar senare. Men nej. I morgon, kanske? Jag vet i alla fall att det är "på väg" eftersom familjerättssekreteraren mejlade i går eftermiddag för att meddela att hon skickat i väg det.

Man hade haft lust att pysa dit och hämta våra papper själv, men Tobias har legat sjuk och jag jobbar ju 8-17 i en annan kommun om dagarna. Det är nog bara att ha tålamod.

En stor förlust

Den här helgen har jag jobbat en del. Det har varit lite speciellt då Elsa Andersons konditori brann ned i fredags. En stor förlust för det lilla samhället Norberg, en stor sorg för många. Elsas är, var, mitt och Tobias absoluta favoritkonditori. Vi har varit dit på många söndagsutflykter för att äta frukost, betrakta både stammisar och turister, bläddra i tidningen och prata i lugn och ro.

Ett speciellt minne jag har därifrån är i påskas, när vårt sista ivf-försök misslyckats. Då stämde vi träff där med ett annat par från föräldrautbildningen. Deras andra ivf hade misslyckats någon dag innan. Vi satt och var sorgsna tillsammans. Pratade om nutid, dåtid och framtid. Behövde inte göra oss till med skratt eller artighetsfraser. Nästan elektriskt att kunna få vara i så extremt likartade situationer. Vi satt där i timmar.

Det är med sorg i hjärtat jag tänker på att vi inte kommer kunna besöka det gamla konditoriet, de skulle fira 100 år nästa år, tillsammans med vårt barn. Hoppas det byggs upp i någon form igen, även om det förstås inte blir samma sak.

I början av veckan hoppas vi att vi får vår medgivandeutredning, komplett, så att vi kan scanna av den och mejla den till organisationerna. Jag känner mig ju rätt hetsig, alltså vill att det ska gå fort. Men ändå lugnare än tidigare måste jag säga. Det är som att det kommer ta den tid det tar och att mitt sinne känner att jag kanske bör ägna denna period till att samla energi, lugn, för att det kommer behövas framöver.

Sen ska väl sägas att jag de senaste dagarna har haft ett sådant fokus på jobb att jag knappt hunnit tänka på adoptionen. Får tagga ned lite, tror jag. Det är ju ett tag kvar till nästa semester ...

Känner så med adoptivfamiljer i Kenya

Det var inte utan att tårar trillade ner för kinden som jag läste det meddelande som flera adoptionsorganisationer i Sverige lade ut på sina hemsidor igår. Kenyansk domstol har beslutat att tre barn som bott med sina blivande adoptivföräldrar i månader skulle omhändertas och genast föras från familjerna. Organisationerna uppger att det handlar om att personer som uppger sig vara släkt med barnen har efterfrågat dem och därför har en utredning påbörjats. Två svenska familjer och en dansk drabbas av detta.

I Kenya bor de blivande adoptivföräldrarna i landet tillsammans med barnet i ett halvår innan hemfärd mot Sverige.

 Jag hoppas att det ska lösa sig till barnens bästa, till familjernas bästa. Det går inte att föreställa sig vilken känslostorm de ska gå igenom just nu. Men det blir så starkt att försöka sätta sig in i den situationen. Det måste vara varje förälders mardröm.