En vanlig tisdag kväll

Har samlat ihop flera av våra bilder i en mapp, lagt in, sållat bort och numrerat. Sedan har jag påbörjat bildtexter på engelska, även till bilder vi inte fotat ännu men som jag tänker är väldigt bra att ha. Två bildtexter kvar att skriva, tio bilder kvar att fota! (enligt min magkänsla) Så nu sitter jag och väntar ivrigt på att få visa det åtminstone halvfärdiga alstret för Tobias när han kommer hem från jobbet, haha.

Tänker något sånt här till bild nummer 16 (av 20): "Once a year, sometimes twice, we go to Linas hometown Gellivare for vacation far north in Sweden. In the winter there's a lot  of snow. In the summer, like in the picture, the sun never goes down. Many of Linas relatives live in Gellivare."

Men vi får se vad Tobias och adoptionsorganisationen säger. Organisationen vet ju absolut bäst vilka bilder och bildtexter som funkar och inte. De flesta bilder ska vara från vårt hem, både ute och inne. 

Åh, den ljuva mejlväntan ...

via GIPHY

Ungefär så här kommer jag att reagera när det äntligen dimper in ett mejl från Barnens Vänner som berättar att vi kan fortsätta adoptionsprocessen. Helt rimligt.

Nej, inget mejl ännu. Såg på Facebook att Barnens Vänner har besök av MIA, Myndigheten för internationell adoption i dag, så gissar att de nog har lite annat att tänka på.

Dansa min docka

I dag har vi köpt en docka, på mitt initiativ! Det är "Flickdockan Lin" (modellen heter så). Jag har spanat in den tidigare på Pias skattkammare i Norberg, där vi också köpte den ifrån. Det är en docka med typiskt asiatiskt utseende, jag kan inte förklara det bättre, och jag tänker att det kanske kommer bli en fin första docka att ge till vår son eller dotter. Nu såg jag i och för sig på nätet att den är "från tre år", så det kanske blir en fin födelsedagspresent om inte annat.

Jag har några dockor sparade från när jag var barn, men näst intill alla har ljust hår och blå ögon. Givetvis är det också dockor som jag vill ge till vårt barn. Men den här blir lite särskilt betydelsefull. Åtminstone för mig som förälder, vi får väl se vad vårt barn tycker.  

Jag vet inte vad dockor kostar nuförtiden, men den här var lite dyr tror jag även om den givetvis är värd det. Vi betalade 320 kronor, men jag såg den på nätet för 426 kronor (exklusive frakt). Kul ändå när den lilla leksaksbutiken kan konkurrera med det stora nätet. 

Jag vill minnas att när släktingar gav mig dockor i present eller julklapp var de nästan alltid blonda och blåögda. Och fick jag välja en docka som barn, så valde jag nästan uteslutande just blonda och blåögda. Det tror jag berodde på främst två saker. 1. De allra flesta dockor i leksaksaffären hade just det utseendet, också Barbiedockorna. 2. Jag kunde lättare identifiera mig med dockor som hade samma hår- och ögonfärg som jag.

Hoppas ändå att till exempel den här dockan återfinns i många barnrum. Vilken hudfärg, hårfärg eller ögonfärg barnet än har.

"Flickdockan Lin", som modellen heter, är 38 centimeter hög.
Man kan böja ben och armar på den. 

Dockan har en näpen frisyr och söta små hudveck.

Just nu - som kvällstidningarna skulle säga

I detta nu hämtar mannen sitt påskrivna läkarintyg från sin nya vårdcentral för att på stubben mejla över det pappret till Barnens Vänner. Iiih! Jag är helt till mig och har svårt att tänka på något annat under lunchrasten.

Ett så stort steg i vår adoptionsprocess!

När detta är inskickat, ska Barnens Vänner äntligen fatta ett förmedlingsbeslut inom relativt kort (kan ta upp till två veckor). Sedan är vi köande till St Lucy.

Oj, oj. Hade jag inte redan satt mig ner, hade jag varit tvungen att göra just det. Ett till sånt där "Vi ska bli föräldrar!!"-ögonblick mitt i vardagen på jobbet.

Språkutvecklingen hos adoptivbarn

På föräldrautbildningen blev det en del intressant snack om språkutveckling. Saken är ju den att när vi fått barn vare sig han eller hon är sex månader eller tjugofyra så kommer vårt barn ha mycket att jobba ikapp språkmässigt. Det är givetvis vårt ansvar att fylla de luckorna.

Vi har inte kommunicerat med vårt barn när hen låg i magen, inte heller när hen var spädbarn. Hade vi fått ett biologiskt barn, så hade vi ju pratat med hen från innan dag ett och sedan fortsatt. "Nu byter jag din smutsiga blöja. Sen ska vi klä på dig och gå till affären. Har du sett att solen skiner ute?" osv. Därför är det viktigt att komma ihåg att verkligen prata med sitt adopterade barn också, hela tiden berätta vad man gör och vad som händer.

De missade luckorna kan bli tydliga först efter några år ibland. Alltså ett (internationellt) adopterat barn kan dölja ganska väl att det egentligen inte förstår innebörden i en meningsuppbyggnad, hen härmar bara. Barnet kan alltså råka hoppa över några steg i utvecklingen. Det kan bli ett problem när grunden inte är stabil, då blir det svårt att bygga klossar ovanför utan att tornet sedan rasar, om ni hänger med. Det är hur som helst viktigt att förvissa sig om att ens barn förstår vad man faktiskt säger.

Men med två journalister i hemmet kan väl inte detta gå annat än bra? Eller … Kanske tar vi det överstyr i stället, hehe.

Förresten: Den bok jag köpte igår var "Hej sa Petronella". Tycker det är lite roligt att ramsans författare Lennart Hellsing, also known as Krakel Spektakels pappa, har sina rötter i Fagersta. Ramsor känns ju för övrigt som ett väldigt roligt och pedagogiskt sätt att lära sig ord och melodi på.

Vi kikade igår på några Max-böcker. Jag tycker de är jättesöta. Men det kändes som lite tokiga meningsuppbyggnader, vi vill inte göra vårt barn en björntjänst. "Max leker bollen. Kissen snäll, kissen vill leka bollen." Fast det kanske är så man ska lära barn att prata? Nåväl, vi får väl göra lite efterforskningar på det där, är ju inte som att vi inte har tid innan föräldraskapet ...

En tung dag, en lätt dag

Läkarappret kom ju inte med posten igår, så mannen ringde sin gamla vårdcentral. Han fick lov att hämta det. Så begav han sig mot nya vårdcentralen, där läkaren var ledig. Förhoppningsvis jobbar läkaren på måndag, så mannen kan hämta ett stycke påskrivet papper då.

Först blev jag förbannad när det visade sig att gamla vårdcentralen inte gjort det de skulle, skicka iväg pappret i tisdags förmiddag. Det är som att en del ständigt bevisar att man skulle gjort jobbet bättre själv. Man vill känna tilltro, men blir bara uppgiven. När arbetsdagen slutat och tankarna pockade på blev jag bara knäckt. Knappt så jag förstår hur jag egentligen tog mig hem. Väl hemma var jag helt nere i mörkret. Ville bara krypa ur skinnet, vara var som helst annanstans än i nuet.

Vi skulle egentligen ha gått på bio, Glada hälsningar från Missångerträsk, men jag fick inte riktigt tårarna att sluta rinna och jag kände inte för att vara inträngd i en biosalong. Filmen, som fått väldigt blandade recensioner, är förvisso en komedi men handlar om ofrivillig barnlöshet. Inte världsbäst timing att se den just igår alltså. Det blev i stället falafel nere på torget och sedan lugn kväll hemma framför teven.

I dag var en desto roligare dag. Vi skulle egentligen haft främmande, men stackars pojken blev sjuk så vi fick hitta på lite annat. Eftersom de förhoppningsvis kommer hit nästa helg i stället, så har vi passat på att göra nu det vi skulle göra nästa helg: Vi har köpt på oss lite, lite grejer till barnrummet! Hur stort? Åh, det börjar bli så konkret och fysiskt på något sätt nu även om vi har en lång bit kvar. Vi har beställt en växasäng! Den kommer förhoppningsvis inom en vecka. Och man kan ju inte ha en säng utan ett påslakanset, så det har vi också inhandlat. Det blev ett urgulligt pandamönster. Vi ville köpa fler grejer i möbel- och inredningsväg, men hejdade oss. Bättre att tänka efter vad vi faktiskt vill ha. I bokaffären hittade vi varsin bok till vårt blivande barn. Tobias köpte en pekbok med Bamse och jag en bok med en sång.

Sen har vi låtit vår inneboende Johan ta en bild på oss framför huset i dag! Också overkligt. Vi tyckte det var bra att passa på när höstvädret är så vackert, så får vi se om bilden funkar sen. Jag har också frågat grannflickan om hon vill vara med på någon av bilderna till Taiwan och visa hur nära det är till skolan för henne, och så småningom vårt blivande barn. Det vill hon. Så i morgon ska vi nog fotas ihop på vår gård så att skolan syns i bakgrunden.

Väntan

I dag är mammahjärtat tungt att bära. På jobbet går hjärnan på högvarv. Hemma är det tyst, för tyst och lugnt, för lugnt. Att mammahjärtat är tomt gör sig påmint för tydligt i dag. Jag kan inte helt sätta fingret på varför. Men kanske lite.

Nu har det gått en och två dagar sedan läkarbesöket och vi väntar på det där pappret från en vårdcentral. Det finns inget fast datum som säger "då är det klart" utan vi får bara snällt vänta. Så jag antar att de hjärnspökena har något med detta att göra. Det är inte första gången jag blir nere efter att ordnat intensivt med något, nuförtiden adoption och tidigare ivf, och sedan bara vara stilla. Vänta. Det är så tungt, men nu är i alla fall den här dagen nästan slut och i natt ska jag samla energi till nästa. Det kommer att bli bra.