Boklöfte håller i sig

Nästa bok på gång!

Tobias skrattar åt mitt nya "väntanslöfte" att läsa en bok i månaden. Han tycker det låter som en stressig läxa när jag bestämmer mig för att ta tag i en annan bok, och därmed göra ett avbrott i tegelstenen Astrid Lindgren-biografin, för att den andra boken ger mig ett andrum att hinna klart plus att tegelstenen inte fick plats i väskan. Ängeln på Malmskillnadsgatan, skriven av Elise Lindqvist och Antima Linjer, läste jag ut i ett nafs i Stockholm så nu har jag läst månadens bok. Den var okej. Gripande, men tror att jag nog hellre skulle lyssna på Elises sommarprat som nog kan beröra ännu mer. Får ta och göra det vid tillfälle.

Nu tänkte jag egentligen fortsätta med Astrid Lindgren-biografin, men så hände något på Centralstationen i fredags. Jag såg att min favoritförfattare Marian Keyes kommit ut med en ny pocket. Vilken lycka! "Kvinnan som stal mitt liv" heter den. Jag preciiis börjat läsa den så smått, vet inte riktigt varför det dröjde några dagar. Men åh, så jag ser fram emot att slukas av den. Jepp, höga förväntningar.

Förresten så är ju idén "En bok i månaden"-löftet till mig själv nog det enda jag tagit seriöst på sedan första kömånaden. Träningen hoppas jag komma i gång ordentligt med när jag slutar chefa snart och känner att jag faktiskt kan lägga undan mobilen helt och hållet på fritiden och inte minst gå hem när arbetsdagen är tänkt att sluta. Det har jag inte riktigt känt stor del av tiden.

Så var det att laga taiwanesiskt då … Vi ska väl försöka få till några dumplings snart. I Stockholm googlade vi efter något taiwanesiskt ställe att käka på. Vi fann ett, men det enda vegetariska på menyn var dumplings och en vårrulle och det var inte riktigt vad magen kurrade efter just då. Får bli en annan gång.

Som slutkläm vill jag ändå säga att läsningen är en rätt bra distraktion i denna väntan. Ett pålitligt mål, på något sätt.

Haha, den var bra. Not.

När man kontaktar adoptionsorganisationen för att fråga om man ska ändra i ekonomiblanketten och möts av ett förstrött "Nä, ni har ju inte väntat så länge ännu så det där kan ju hinna ändras".


via GIPHY

Äh, jag älskar Barnens Vänner, de är proffsiga och samtidigt personliga. Men ni vet hur kinkig man kan känna sig i sin väntan. "Inte så länge" är väl just inte så länge i sammanhanget. Fast vi har ju de där tre ofrivilligt barnlösa jularna bakom oss, även om vi bara stått i kö i elva låååååååååånga veckor. Och en dag.

En trevligare grej: Att betala in 2100 kronor till BV nu visade sig vara för mycket denna vända. Eftersom vi väntar på ett barnbesked, så ska vi bara betala in 400 kronor det här året. Det är en bra deal. Som jag förstått det fungerar det in så hos Adoptionscentrum när man väntar på barnbesked via dem? Rätta mig om jag har fel. De har i alla fall snällt tagit emot 2900 kronor av oss.

Elva veckor

I dag har vi stått i St Lucy-kön i elva veckor och jag väljer att uppmärksamma det genom att dela med mig av en sång som beskriver träffande hur barnlängtan känns. Här finns den att lyssna på i ett Youtubeklipp.

Sång: Sarah Dawn Finer
Text: Mauro Scocco

Till dig
Till dig
som ännu inte har nåt namn, du är bara en dröm jag hoppas ska bli sann
Till dig
med all den kärlek jag vill ge, jag har väntat länge nu känns som en evighet
Till dig
som jag hoppas jag får känna ditt lilla huvud mot min arm, lilla stjärna utan namn 
Innan åren springer bort innan det är försent, jag är bara en bland miljoner som längtar jag vet tro mig jag vet
Till dig 
som jag vill se växa upp, torka tårar från din kind få dig att skratta att vara still 
Till dig
ett löfte som du får, jag lovar att älska dig så mycket som det bara går

Viktigt ämne: Mellanförskapet

Jag blev tipsad om en intressant text som handlar om det mellanförskap en adopterad ofta kan känna. Hur ska man förklara det sakligt utan att själv uppleva det? Men jag tolkar det som att inte minst adopterade kan uppleva främst två mellanförskap:
1. Man känner sig inte helt accepterad som svensk av samhället eftersom många "svenskar" inte ser ut som en själv och det är svårt att finna förebilder. Samtidigt känner man inte igen sig i invandrares bakgrund eftersom man är uppvuxen i en "helt svensk" miljö genom att man inte pratar något annat språk än svenska och det är svenska traditioner i hemmet, till exempel.
2. I Sverige ser man som sagt inte "typiskt svensk" ut och känner sig utanför. Besöker man sitt ursprungsland ser man ut att "höra hemma" där men känner sig som en turist i ett främmande land.

Inte helt lätt saker att prata om, menar skribenten på vardagsrasismen.nu:
"Att prata om sådana saker, att en inte känner sig riktigt hemma riskerar att göra att en utmålas som gnällig, egoistisk och otacksam."

Och det är väl det här som gör att jag tycker det är så viktigt att tidigt känna in och prata om sådana här frågor med sitt barn, eller snarare lyssna in vilka funderingar som finns där, innan någon annan gör det. För det är så svårt för mig, som inte är adopterad, att sätta mig in i mellanförskapet. Jag kan bara försöka förstå. Jag tänker att det kanske är som andra saker i livet. Finns det där, så finns det där. Det går inte att sopa under mattan, vad nu det skulle kunna tjäna till, och då är det lika bra att försöka finna verktygen att leva med det. En praktisk sak för mig som förälder är att finna förebilder som mitt barn kan känna igen sig i, till exempel, barn som vuxna. Anstränga mig för att hålla kontakt med andra familjer med adoptionsband är ett annat exempel, gärna från samma barnhem. Uppmuntra, men inte tvinga, mitt barn att besöka sitt ursprungsland och självklart veta att vi står bakom henne eller honom om önskan finns att nå den biologiska familjen. Det finns nog många fler, förhoppningsvis, bra sätt. Det handlar väl helt enkelt om att leva som man lär, ungefär. Säg inte bara att det finns andra som är adopterade, visa att förebilderna finns där, fråga hur barnet skulle känna inför att besöka sitt ursprungsland tillsammans eller ensam.

Här kan du läsa hela texten på vardagsrasismen.nu. Så svårt men viktigt ämne, som väl ingen bättre kan beskriva än någon som själv vet hur det är att uppleva mellanförskapet.

Var landar storken nästa vecka?

På nyårsafton kom det sjätte graviditetsbeskedet! De senaste fyra veckorna har vi faktiskt tagit emot ett graviditetsbesked i veckan, eller om det är fyra besked på tre veckor. Helt otroligt - eller bara åldern. Utöver det har det varit ytterligare några gravidnyheter, men lite mer ytligt bekanta. Jag och Tobias skojar lite om vilka som kommer meddela tillökning nästa vecka.

Handen på hjärtat så är det väldigt skönt att dessa glada storknyheter, som ju duggar så tätt, inträffar nu och inte i våras när vi var nedbrutna av den sista misslyckade ivf:en. Då hade jag nog nästintill brutit ihop, inte för att missunsammheten är klädsam men för att hjärta och sinne ibland inte riktigt fungerar rationellt. Och kom igen - vem med en misslyckad ivf färskt i minnet skulle palla med sex graviditetsbesked på kort tid utan att det bekom henne? Den kvinnan vore sjukt imponerande eller gjort av stål.

Nu känns det däremot hellugnt och roligt! Vi har vår spännande resa parallellt med graviditetsbeskeden och det är mysigt på något sätt.

Apropå den där väntade tillökningen nästa vecka, så vore det ju verkligen kronan på verket att nås av nyheten att storken hittat till någon som väntar barn från St Lucy! Jag tror inte att det kommit något barnbesked därifrån sedan september. I så fall har det kommit lika många barnbesked via vår organisation därifrån år 2015 som året innan, fem. Jag vet ju att vi är minst tio par härifrån som väntar och längtar, så låt oss hoppas på fler besked än så det här året.

Något som graviditetsnyheterna fått mig att fundera över är att jag längtar efter att få höra någon vän berätta att de är på gång att adoptera eller rent av meddela ett barnbesked. Vi kommer ju lära känna många adoptivföräldrar genom just adoptionen. Men jag undrar om det kommer finnas några vänner sedan tiden innan som också går igenom en adoptionsprocess. Det vore häftigt att få dela de upplevelserna.

Garderoben fylls på

Nyår firades i goda vänners lag i Stockholm. 2015 avslutades med tapas och nya året inleddes med bananasplit. Så var det förstås lite fyrverkerier och så sällskapsspel däremellan.

Trippen till huvudstaden resulterade i en Polarn o. Pyret-tröja, som jag ju suktat efter lite, på rea dessutom. Mysigt att fylla på garderoben (även om just den inte finns ännu) pö om pö. Jag kikade på en tjocktröja också, som inte var på rea. Men det känns lite lurigt när vi inte vet årstiden när vi får vårt barn plus att vi inte har en susning om hur gammalt vårt barn är och vilken storlek vårt barn har på kläder. En knodd kan ju dessutom hinna växa mycket på ett halvår. Så sådana plagg, om de inte riktigt skriiiiiker efter en, får vänta tills vi vet åtminstone lite mer.

                                                                                               

Bärselar och tapeter

När vi var i Gimo blev jag blivit tipsad om märket Ergobaby (tack Linda!), så något därifrån kommer vi nog köpa efter att ha undersökt saken närmare. Det känns så skönt att få halvkoll. Vi hade tänkt att ordna med en sådan så snart som möjligt i och med att vi vet att det kommer vara väldigt praktiskt att ha en. Men så slänger man ut frågan i adoptivmammagruppen om någon har en "hel och ren" till salu och så kommer alla dessa val igen. Finns ju en massa sorter bara inom detta märke! Vi hade tänkt oss "original" eller "ekologisk". Men så säger någon att sportvarianten är bäst när man har lite äldre barn, medan en annan gillar resevarianten bättre. Positivt ändå att flera rekommenderar märket! Då har man någonstans att börja nysta.

Det bästa, men tricksigaste, rådet är att vi provar bära ett barn (i "rätt" storlek) i selar i affären för att se vilken som känns bäst. Fast då kommer man ju lite till grundproblemet, något eget barn förfogar vi ju inte över så då ska man hitta någon annans och de som vi är kända för finns ju inte direkt i närheten.

Det är småjobbigt att tro att man hittar en lösning, något vi kan fixa redan nu. Ha något att göra, sysselsätta sig med - och så dyker tusen nya frågor. Men så är det ju faktiskt helt underbart också, att det finns en grupp att ställa frågan i och så kommer en massa smarta tips och engagemang. Det uppskattas.

En annan "fixa tidigt"-grej är tapetseringen av barnrummet. Häromdagen var vi in till Colorama för att kika på tapeter till barnrummet - oj, det finns det mycket av! Vi såg tapeten som vi tänkt oss tidigare. Den är fortfarande en stark favorit, nu tillsammans med denna som också är en dyrgrip från Ferm living. Vi handlar helst via den lokala butiken snarare än över nätet, så det känns bra att de har möjlighet att beställa grejerna.

Biträdet i butiken halvkänner Tobias, han är ju journalist här på orten, så jag spetsade verkligen öronen när de två började prata om barntapeter. Hon undrade lite trevande om vi hade barn, om det var på gång eller om det var till någon annan vi kikade. Tobias svarade ganska svävande att det väl är på gång.

Hon grattade, sneglade mot min mage och väntade nog på att få höra mer. Men där gick hon bet! Fastän hon berättade att hon var gravid med andra barnet och beräknad till sommaren. Tobias är ju långt ifrån lika extrovert som sin fru. Vore det jag som höll i dialogen hade vi väl inte varit ute ur butiken innan stängning, haha. Men jag kände in Tobias där, var tyst, och kollade av efteråt. Han tyckte helt enkelt att "man behöver inte berätta för alla". Min hemlighetsfulle och eftertänksamme man. Tänk om jag kunde besitta den behärskningen ibland.