Vi är där vi är

Har en sådan där kväll när det bara värker i mammahjärtat. Längtan är stor. Vet inte riktigt hur jag ska kanalisera den. Jag känner mig så passiv, önskar jag kunde göra något för att skynda på processen. Men  vi är där vi är.

Snabbt läkarbesök

Nästa vecka på onsdag ska jag göra den läkarundersökning som krävs i samband med medgivandeutredningen. En så där lite lam men ytterst nödvändig grej att göra. Jag hade väldigt tur som fick en tid så snabbt, det borde inte riktigt vara möjligt men så föll det sig. Hoppas nu bara att Tobias, som ännu inte hunnit ringa vårdcentralen, får en tid snart också.

Till undersökningen ska jag ha med mig en särskild hälsodeklaration som jag fyller i själv och ett läkarintyg som läkaren fyller i. Båda blanketterna finns att hämta på Socialstyrelsens hemsida.

Jag slås då och då av vad det egentligen är vi håller på med. Sedan när blev det en sådan pappersvärld att försöka bli förälder? Man har dessutom blivit så van att ha på sig den här kliande ofrivilligt barnlös-koftan att jag undrar hur det kommer bli att ta av sig den. Skönt, tror jag. En lättnad också, en sådan befrielse. Jag försöker att inte tänka på den så mycket. Men när det är mycket att hålla reda på, som att begära ut registerutdrag från kronofogden, boka läkartid, be om ledigt då, då och då från jobbet, fylla i en hälsodeklaration, fundera ut referenter ... Och det här är ju bara början. Då blir det lite tankeverksamhet. Men ett steg i taget ska visst fungera bra.

Fast sedan känns det också viktigt för mig att visualisera, att förstå varför vi gör detta. Tänk när vi får hem det där brevet med en bild på vårt barn … Undrar vem av oss som upptäcker det i lådan? Eller kommer det som ett mejl? Hur kommer det att vara? Eller när vi kommer hem från ursprungslandet. Första natten i huset. Första morgonen som vi vaknar tillsammans. Åh, bara för att få uppleva det skulle jag kunna fylla i alla papper i världen.

Första mötet avklarat

Nu ska jag snart pysa till jobbet men jag vill bara uppdatera er om att första träffen gått bra! Sedan att jag råkade titta fel i almanackan och vi därmed bokat in de kommande tre träffarna lite tokigt är ju inte så farligt …

Mötet tog 45 minuter. Vi fick lämna in föräldrautbildningsintyget och våra livsberättelser. Sedan pratade vi om ditten och datten, våra tankar kring föräldrautbildningen och så fick vi nämna vilka länder vi funderar på och vilken ålder vi kan tänka oss på vårt blivande barn. Nu vet vi dessutom att medgivandeutredningen inte kommer bli klar förrän i höst eftersom vi träffas in i slutet på juni och socialnämnden, som fattar beslut, inte har något sammanträde i juli. Det är förstås synd, men väldigt väntat och inget vi hänger läpp över.

Nu närmast har vi några punkter att ordna med:

• Fylla i papper för hälsokoll och boka in läkarundersökning.
• Utse fyra referenter. Alla referenter ska ha föräldraerfarenhet. Detta var nytt för oss.
• Begära ut papper från Kronofogden och Försäkringskassan. Pappren är tänkta att visa att vi inte har några obetalda skuldberg samt hur vår sjukskrivningshistorik ser ut. 

Imorrn, imorrn, imorrn!

I morgon förmiddag drar medgivandeutredningen i gång på riktigt. Behöver jag säga att jag är ganska peppad?

Bildkälla

En skön ursäkt

För drygt ett halvår sedan, inför vårt andra ivf-försök, berättade jag om en situation som var väldigt obehaglig för mig. En kvinna, inte otrevlig på något sätt, frågade när vi skulle skaffa barn och gav sig inte trots att hon kanske borde ha kunnat läsa av situationen. Jag fick panik den gången och tänkte på hur det kändes långt efteråt. Jag orkade inte sitta och gråta framför en främling men tårarna hjälptes inte och jag gick som i tunnelseende mot toaletten.

I helgen fick jag hur som helst reda på att hon kort efteråt fått veta hur det låg till och att hon då mådde dåligt över hur hon agerat. Hon har hälsat och bett om ursäkt på så sätt. Det kändes oväntat men skönt att hon fick reda på hur vår bakgrund och jag uppskattar så att hon tog till sig hur det kan kännas för en ofrivilligt barnlös att ställas inför en sådan situation.

Vi är hemkomna från en mysig helg hos svärisarna. Nu är vi laddade inför tisdagens möte när medgivandeutredningen ska läggas upp. Jag kommer att tänka på när man var barn och åkte bil låååångt. Ni vet "Är vi framme snart? Är vi framme snart? Är vi framme snart?".
Femton minuter senare:
"Är vi framme snaaaart?"

Känns som att den känslan kommer att hitta tillbaka några gånger innan vi har vårt barn i våra armar.

Vi är äntligen fria

Jag tror jag började känna det i morse. Jag började jobbet en timme senare för att jag hade tid på vårdcentralen. Eftersom jag tagit ut en hel timme och var klar redan efter tio minuter bestämde jag mig för att åka hem och äta frukost. Tobias jobbade kväll, så han gjorde mig sällskap. Vi pratade, skrattade och hade det allmänt mysigt. Avslappnat.

Så skyndade jag mig hem för att bli klar med middagen som jag förberett igår. Tobias kom hem från jobbet och vi fick en till jättetrevlig stund vid köksbordet innan han behövde ta sig tillbaka till jobbet.

Jag började fundera i kväll vad det är som gör att jag är så lätt i sinnet. Så slog det mig. För första gången på ett år så handlar inget av våra samtal om ivf-behandlingar, undersökningar, sprutor, läkarbesök, äggplock, nya ivf-datum, sorgliga ivf-besked. Ivf, ivf, ivf. Den delen av vår vardag är bortspolad.

Jag är så stolt över att vi klarade oss ur det helskinnade. Det behövdes så mycket kärlek och stöttning till varandra att man såhär i efterhand undrar hur det ens var möjligt, hur räckte vi till för varandra utan att slukas av det stora svarta hålet? Några, än så länge, oslängda sprutor i köksskåpet är det enda som vittnar om vad vi gått igenom. Blåmärkena på magen är borta sedan länge. Vi är verkligen snart oss själva igen. Visst har en bit av oss förändrats av detta tunga kapitel i livet. Men ändå. Nu är den delen bara en bit av oss. Det är inte längre luften vi andas, stegen vi tar. Vi är fria.

Vet ni att en av de saker jag älskar mest med Tobias är att han sätter tandkräm på min tandborste i princip varje morgon och kväll. Det är så omtänksamt och jag blir så glad när jag ser den där preparerade tandborsten i badrumshyllan. Det är kärlek. Men ibland glömmer jag förstås bort det och böjer mig ner för att tvätta ansiktet och ja, då kan det gå så här ...

En klick mintdoftande kärlek i pannan.

Vad tror de egentligen?

Många längtar med oss. Men … Vi har mer än en gång mötts av något som jag har en känsla av inte kommer ta slut på länge. Människor, inkluderat människor jag älskar, som inte kan låta bli att säga "Ja, man vet aldrig vad som händer. Du kan ju lyckas bli gravid …" eller ännu värre: "Det kan ju hända att ni får egna barn". Till och med nu när vi genuint glada berättar att vi på riktigt är i gång med adoptionsprocessen. Låt mig fråga en sak:

HUR KAN DE TRO ATT DET ÄR VAD VI VILL HÖRA?

Det är en given krock. Jag förstår att orden inte är till för att såra. Men jag blir så himla stött. Vi har släppt tanken på en graviditet, det borde inte vara så svårt för utomstående att göra. Men ni vet väl vad man riskerar få höra när man kontrar med det? "Jaa, det är när man inte tänker på det …" Visst kan det hända att orden bara kommer som en reflex utan att det är tänkt att lägga någon värdering i dem och visst kan det hända att vi råkar bli gravida innan vi kommit längre in i processen och börjar skydda oss. Men fortfarande. Varför skulle vi vilja höra något sådant?

Nu kommer jag att vara hård, för att jag tror att jag måste lägga fram tydligt vilka tankar de välmenande kommentarerna om graviditet väcker i mitt huvud. Det känns som att de förminskar vårt blivande barns värde. Måste jag bli gravid för att vår familjekonstellation ska räknas på riktigt i deras ögon eller vad är det frågan om? Tror de att vi inte vill detta? Vad tror de egentligen att en adoption är för oss, ett tröstpris? Ännu värre: Är det så de ser på det?

Nej, jag förstår att det inte är vad det handlar om. Det är helt enkelt okunskap. Man reflekterar inte så mycket över vad det faktiskt är man säger. För man vet inte hur det känns att höra. Man har inte gått igenom en adoptionsprocess själv. Som sagt, det här är ju inte bara ytligt bekanta utan också människor jag älskar och jag vet ser fram emot att vi ska bli föräldrar även om adoptionen ännu är långt mer abstrakt för de flesta andra än för oss än så länge. Men jag ifrågasätter alltid stillsamt, så fort någon av dessa grodor hoppar ut. Jag hoppas att det sår ett frö i tankeverksamheten och det verkar faktiskt fungera.

Ni som adopterat: Har ni råkat ut för dessa grodor och hur bemöter ni det? Min fasa är att kommentarerna om biologiska barn bara ska fortsätta till och med efter att vi fått äran att adoptera.