Adoption på agendan

I kväll har jag tittat på ett avsnitt av Korrespondenterna på Svtplay i och med att jag hört om programmet på Facebook och läst om det i andra bloggar.

Avsnittet handlar om internationell adoption och är bitvis mycket intressant och gripande. Men när man själv känner sig väldigt intresserad av och insatt i ämnet samt att ämnet ligger en så nära så känns det också bitvis oerhört förenklat. Vad gäller biten om Sydkorea hade jag önskat mer balans.

Sedan vill jag absolut inte ta ifrån en adopterad person rätten till sin berättelse och sina känslor, klart den som har mod och styrka ska dela med sig. Fruktansvärt när myndigheter eller enskilda ta sig rätten att ändra ett barns historia för vuxnas bekvämlighet. Sådant ska inte tystas ned. Som nyhetsreporter vet jag att man de flesta gånger har ett begränsat utrymme och kan behöva en stark röd tråd, vinkel, i berättelsen för att föra den framåt och göra den intressant. Men det är självklart givande och viktigt att  förklara sammanhang.

Glad ändå att adoptionsfrågorna sätts på agendan, så får väl alla bilda sin uppfattning förhoppningsvis utifrån fler nyhetskällor än en. Jag försöker verkligen att ta till mig berättelser av personer som är adopterade, det finns en uppsjö av glädje och sorg att ta del av. Ett tips är att följa Adopterad i Sverige, på Instagram.

Gällande Sydkorea tycker jag ändå att denna BBC-dokumentär från oktober lyckas bättre än Korrespondenterna med att nå fram och ge en fördjupad, nyanserad bild och förklara nutida sammanhang. Men så handlar den också bara om Sydkorea och är drygt 20 minuter lång.

Jag funderar mycket på det där, att jag hoppas att allt ska gå rätt till. Vi sätter självklart stor tilltro till myndigheterna i Taiwan och Sverige, att den information som ges är riktig. Och senare inte minst stor tilltro till oss själva, att vi ska klara av att möta vårt barns känslor och upplevelser på rätt sätt.

Så går väntan till

I dag har Tobias pratat med vår adoptionsorganisaiton Barnens Vänner för att bringa lite klarhet i var vi befinner oss i processen. Vi har tolkat det som att vi nu "när som helst" (vilket brukar ske inom 6-24 månader) kan få barnbesked. Det stämmer men nu har vi fått lite mer detaljerad information.

Som Tobias tolkar det är vi cirka tio familjer som har varsin ansökan hos Barnens Vänner just nu. Var någonstans i den högen som vår ansökan ligger spelar ingen större roll eftersom flera faktorer påverkar om vår ansökan är den som skickas till St Lucy eller inte. Till exempel hur öppna vi är för olika särskilda behov samt ålder på barnet eller om barnets biologiska förälder/företrädare har något särskilt krav. BV skickar ansökningarna i tur och ordning om inga sådana faktorer finns att ta hänsyn till.

Tobias tolkade det också som att vi kommer få veta om BV skickar vår ansökan (tillsammans med en eller två andra) till St Lucy när de blivit ombedda att skicka in någon ansökan. Sedan har ju troligen andra organisationer också ombetts att skicka in en eller två utredningar. Ibland blir man ombedd att komplettera med någon uppgift. BV varnade Tobias för att den här biten upplevs som väldigt jobbig för många, om man inte är den familj som sedan blir utvald och även väntan fram tills man vet det. Det kan ju bli några sådana vändor.

Det känns skönt i alla fall att nu veta lite fler detaljer om vad vi kan ha att vänta i vår väntan. Nu är lunchen slut och jag ska ta tag i arbetsdagen innan det är dags att bege sig mot Sala - där min kusin och moster hänger hela veckan!   

Fyra veckor avklarade ...

Yaay! Fyra veckors väntande i dag!
Expecting a call from the president any day now …


via GIPHY

En titt i ivf-arkivet

För exakt ett år sedan skrev jag om tre tänkbara länder att adoptera ifrån. Det var fortfarande väldigt abstrakt i och med att vi väntade på att påbörja vår sista ivf. Jag blev förvånad när jag såg att inte ett enda av länderna som jag resonerade kring var Taiwan! Inte heller Sydkorea står med. Det är ju ändå de två länderna det har handlat mest om senare. För ett år sedan var det i stället Madagaskar, Vietnam och Thailand.

Några dagar innan hade vi bokat in första mötet med socialen inför föräldrautbildning (parallellt bokade jag in akupunktur, vill inte riktigt minnas var jag hade nålar för att jag hoppades att det skulle hjälpa kroppen på traven …).

Jag noterar jag att jag var ungefär lika fokuserad efter andra ivf:en som jag varit i adoptionsprocessen. Jag har varit en ångvält länge. Desto viktigare att försöka låta kropp och sinne varva ner nu även om det är sjukt svårt att bryta ett mönster. Den senaste månaden måste jag erkänna att jag lägger obalanserat mycket energi på jobbet och det har - surprise - sammanfallit med att jag inte har något "ofrivillig barnlöshet"-projekt att lösa.

Kvällen innan testdagen, förra året, skrev jag i alla fall texten nedanför.
-----

Är man någonsin så mellan hopp och förtvivlan som kvällen innan det andra ivf-försökets stundande graviditetstest? Det är allt jag fokuserar på. Som om jag ska ta sats i höjdhopp, inte nudda ribban. Jag har inte tänkt på något annat än minus eller plus den här dagen. Att hoppas halvhjärtat går inte, inte i dag. Det är av och på. Av och på. Det är som att vi tror att vi aldrig varit närmare. Men vad vet vi, egentligen? Är vi ens nära nu?

Imorrn kastar vi oss utför stupet. Lyckas vi flyga den här gången, eller blir det en till kraschlandning? Vad resultatet än visar, blir det skönt att veta. Om vi kan andas ut, få känna lycka, eller om vi måste sugas in i sorgen, in i det svarta hålet, igen.

Kroppen skvallrar ingenting, är så hemlighetsfull. Eller är det du som är så finurlig, så hemlighetsfull? Jag är hoppfull, sprudlande nyfiken, större delen av tiden. Men små stunder tvingar jag mig själv ner på jorden, ner till likgiltigheten. Att fokusera på en framtid med tredje och sista ivf-försöket, en plats i adoptionskön. Att det också är en framtid, en alldeles underbar framtid om det leder till att storken hittar till oss.

-----

Fördelen med hektiska veckor

Jag kan inte riktigt  i ord, knappt i en gif, beskriva hur jag mår efter denna vecka. Det har varit en sjukt hektisk vecka på jobbet, ingen lugn dag fast ganska bra vecka ändå. Det blir ju lätt så i perioder när man jobbar med nyheter. Nu är det i alla fall helg och kroppen kommer nog behöva mycket vila.

Hela veckan:

Jag på jobbet


via GIPHY

Jag efter jobbet


via GIPHY

Fördelen med en hektisk arbetsvecka nuförtiden? "Tjoff!" säger det bara och så är man en vecka närmare sitt barn. Och bara en sådan sak, att komma närmare sitt barn, är ju något som till och med får en att längta till nya veckor och måndagar.

Drömmarnas värld

Om nätterna drömmer jag att jag håller i vårt barn. Ansiktet och den lilla näsan är inborrat i min axel, så jag ser inte hur barnet ser ut. Men jag ser den lilla svarta hårkalufsen, stryker försiktigt med handen över huvudet. Benen hänger avslappnat ned mot min midja. Jag nosar i hårkalufsen, ler. Känner ett lugn i hela kroppen. Vill inte släppa taget.

Det är jobbigt att vakna igen. Att det bara är en dröm. Det påminner om hur jag kunde drömma om plustecken på graviditetsstickor, den där sorgen som sköljer över en när man vaknar. Fortfarande många dagar och nätter kvar.

Pappornas dag

Fars dag. Kanske, kanske, kanske, kanske sista Fars dag som min man är pappa utan barn. Hoppas det.

Nu har vi haft våra handlingar färdiga i tre veckor. Snart en månad. Det känns som en milstolpe. Då har  vi bestämt oss för att fira lite på något sätt, troligen med ett biobesök. Sista delen i Hunger Games har premiär den veckan så det känns väl lägligt.

Det slog mig i dag när vi pratade om ivf:erna som vi har bakom oss att om sista försöket hade lyckats, så hade vi blivit föräldrar nu i december. Det är förstås lite overkligt att tänka så, nu när det inte blir. Det är ingenting vi sörjer i dag. Men att tänka på de känslorna som fanns då, det är ganska tungt att minnas tillbaka. Att vara där vi är i dag, det är en så mycket lyckligare plats även om vi fortfarande är barnlösa.

Visst hade det känts bra om vi hade lyckats med ivf:en, då hade det blivit den resan, men nu känns det helt fantastiskt att det blir på detta sätt som vi blir föräldrar. Att få chansen att adoptera. Det känns riktigt, riktigt stort. På något sätt, även om det oftast är självvalt, så är det ju få förunnat att bli föräldrar på detta sätt jämfört med på "det vanliga" sättet.

Kanske, kanske, kanske att vi i alla fall fått ett barnbesked denna dag nästa år. Hoppas, hoppas, hoppas. Jag tror inte det är så många väntande pappor som läser denna blogg. Men i dag tänker jag lite extra på dem. Mest på min väntande man, förstås. Han kommer bli världsbästa pappan till vårt barn.

Tobias och våra vänners son håller handen.
Gulligt värre.