Har ni hängt med i senaste tidens debatt om internationella adoptioner? Tobias, intervjuad i Metro, är adopterad och vill stoppa adoptioner. "Det finns en överhängande risk för korruption och människohandel eftersom mycket av adoptionsprocessen sker genom ideella organisationer utan någon egentlig insyn", citeras han i artikeln.
Det känns säkert tufft för vissa som adopterat att höra. Man vill inte att det ska vara sant, man vill inte tro att det är sant. En del människor provoceras, tycker att han har fel. Ännu värre: tycker att han ska känna sig tacksam. Hur är det möjligt, för någon som inte själv gått igenom samma sak, att trycka ner den känslan i halsen på någon annan?
Jag och min man har funderat mycket kring dessa frågor, ja vi funderar, och det kommer inte sluta i och med att vi blir föräldrar. Vi tänker mycket på att vi behöver kunna berätta för vårt barn varför vi valt att genomgå en adoptionsprocess, varför det känts rätt för oss. Förutsatt att det är en fråga som vårt barn vill ha svar på.
En viktig utgångspunkt i vårt beslut att adoptera har varit att vårt barn aldrig ska behöva känna sig tacksam för att hen är adopterad, lika lite som ett barn fött i Sverige av en undersköterska eller drottning ska behöva känna sig tacksam. Vi väljer inte hur vi kommer till världen. Vi väljer inte våra föräldrar. Att en internationellt adopterad ska känna att det var "tur att den kom till Sverige" är ungefär lika logiskt som att jag ska känna att det var "tur att just mitt spermiejag hittade fram till ägget".
Vårt barn är inget välgörenhetsprojekt. Att adoptera är inte oegoistiskt, snarare tvärtom. Vore vi allt igenom oegoistiska hade vi i stället tagit reda på om vi skulle kunna hjälpa de biologiska föräldrarna att få de ekonomiska förutsättningarna för att inte behöva adoptera bort ett barn. Det är kanske fel att tänka så, när jag själv så gärna vill bli adoptivförälder, men i en utopi behövde väl inget barn adopteras bort?
Men jag tänker också att hur gärna jag än vill att samhällen jobbar för att ett utomäktenskapligt barn inte är skam, att undervisa om preventivmedel, att legalisera abort … så går det långsamt. Och under tiden finns det många föräldrar som väntar på att få bli just föräldrar och många barn som väntar på att bli en del i en familj.
Jag och min man hoppas självklart att vår familj är den absolut bästa lösningen för vårt barn. Men vi kommer aldrig kunna säga att vårt barn får det bättre, eller sämre, här än någon annanstans. Vi kommer aldrig kunna säga vad alternativet skulle varit. Men som vi kommer jobba för att ge vårt barn de bästa förutsättningarna. Som vi kommer stötta vårt barn om hen vill ta reda på sin historia i ursprungslandet. Som vi kommer slåss för att låta omvärlden veta att det är vi som ska vara tacksamma att äntligen få bli föräldrar.
måndag 29 juni 2015
fredag 26 juni 2015
Tiden rusar fram
Dagarna går verkligen undan nu. I helgen jobbar jag och nästa helg gifter sig våra goda vänner. Jag är toastmadame och stor del av tiden efter jobbet går nu åt till att försöka styra upp grejer och komma ihåg att inte glömma nåt. Jag ägnar mycket tid bara åt att tänka på vad som behöver göras också, förstås.
Det känns skönt att fylla huvudet med något roligt. För nu har ju faktiskt en hel vecka av familerättssekreterarens semester gått. Hoppas den inte känts lika snabb för henne som för en annan, haha. På onsdag blir det skarpt läge för mig som nyhetschef, en annan rolig grej att fylla huvudet med fram till åtminstone december. Men tråkigt att mista en fin kollega. Har sagt att det kommer ta ett tag att smälta att hon inte kommer att komma tillbaka till redaktionen. Från början lär det nog bara kännas som lite semester.
Jag och Tobias pyser uppåt vår första semestervecka, som ju nu börjar kännas vansinnigt snart så här tre veckor innan. Andra semesterveckanveckan väntar vi med spänning på att få läsa, och tycka till om, medgivandeutredningen som sedan ska in till socialnämnden veckan därpå. Visst vill man att tiden på ett sätt ska stå stilla under semestern, men i och med adoptionsprocessen är viljan att tiden ska rusa framåt ännu större. Vi har föga nytta av tid som står stilla just nu, känns det som.
Det känns skönt att fylla huvudet med något roligt. För nu har ju faktiskt en hel vecka av familerättssekreterarens semester gått. Hoppas den inte känts lika snabb för henne som för en annan, haha. På onsdag blir det skarpt läge för mig som nyhetschef, en annan rolig grej att fylla huvudet med fram till åtminstone december. Men tråkigt att mista en fin kollega. Har sagt att det kommer ta ett tag att smälta att hon inte kommer att komma tillbaka till redaktionen. Från början lär det nog bara kännas som lite semester.
Jag och Tobias pyser uppåt vår första semestervecka, som ju nu börjar kännas vansinnigt snart så här tre veckor innan. Andra semesterveckanveckan väntar vi med spänning på att få läsa, och tycka till om, medgivandeutredningen som sedan ska in till socialnämnden veckan därpå. Visst vill man att tiden på ett sätt ska stå stilla under semestern, men i och med adoptionsprocessen är viljan att tiden ska rusa framåt ännu större. Vi har föga nytta av tid som står stilla just nu, känns det som.
måndag 22 juni 2015
Kör, bara kör
Nästa vecka slutar min närmsta chef, vilket är dötrist. I förra veckan bestämdes det i alla fall att jag ska bli tf. nyhetschef på jobbet i åtminstone några månader. Det kommer bli väldigt roligt ibland och lite för tufft ibland, tror jag.
Hur som helst känns det riktigt vältajmat att hoppa in som det nu, innan adoptionsprocessen kommit längre. För vansinnigt sysselsatt, och mer nyhetsfixerad än vanligt, det lär jag bli några månader framöver. Jag tror det är främst tajmingen som gör att magkänslan hela tiden sagt "Kör, bara kör". Dessutom är den tillfälliga löneökningen ett oförskämt bra tillfälle att kunna lägga undan extra mycket pengar till sådant som rör adoptionen. Kör, bara kör, var det ja.
Hur som helst känns det riktigt vältajmat att hoppa in som det nu, innan adoptionsprocessen kommit längre. För vansinnigt sysselsatt, och mer nyhetsfixerad än vanligt, det lär jag bli några månader framöver. Jag tror det är främst tajmingen som gör att magkänslan hela tiden sagt "Kör, bara kör". Dessutom är den tillfälliga löneökningen ett oförskämt bra tillfälle att kunna lägga undan extra mycket pengar till sådant som rör adoptionen. Kör, bara kör, var det ja.
söndag 21 juni 2015
Distrahera genom att möblera
Fantastiskt skönt med tre dagars ledighet. Det ger energi till kommande vecka, som innehåller sju arbetsdagar. I går kväll vid 22-tiden fick jag och min man ett infall att flytta vårt sovrum från nedervåningen till övervåningen. Så det började vi stånka med och var inte färdiga förrän efter midnatt. Men bra blev det! Nu ska vi bara fixa det lite trivsamt också.
Vi har haft två anledningar att ha sovrummet på nedervåningen när vi flyttade in. Först och främst för att våra två toaletter är på nedre plan. Den andra anledningen har varit att vi vill sova på samma våning som våra barn. Oj, om vi visste för drygt tre år sedan när vi flyttade in, hur länge det skulle dröja innan vi befinner oss i samma land som vårt barn, än mindre i samma hus … Det skulle vara svårsmält. Men nu när man är mitt uppe i det börjar man vänja sig vid väntan. Det är som att det är allt man gör. Inte minst nu när processen står helt stilla i fyra veckor framåt. Bra med ett indredningsprojekt då!
Hur som helst, om man ska tänka framtid och det gör vi förstås ganska mycket. Så är sovrummet på övervåningen inte bara mycket mysigare utan också bättre, mycket mer yta, när vi ska vara tre som sover tillsammans. Så förhoppningsvis dröjer det ytterligare några år innan vi måste baxa ner sängen igen.
Vi har haft två anledningar att ha sovrummet på nedervåningen när vi flyttade in. Först och främst för att våra två toaletter är på nedre plan. Den andra anledningen har varit att vi vill sova på samma våning som våra barn. Oj, om vi visste för drygt tre år sedan när vi flyttade in, hur länge det skulle dröja innan vi befinner oss i samma land som vårt barn, än mindre i samma hus … Det skulle vara svårsmält. Men nu när man är mitt uppe i det börjar man vänja sig vid väntan. Det är som att det är allt man gör. Inte minst nu när processen står helt stilla i fyra veckor framåt. Bra med ett indredningsprojekt då!
Hur som helst, om man ska tänka framtid och det gör vi förstås ganska mycket. Så är sovrummet på övervåningen inte bara mycket mysigare utan också bättre, mycket mer yta, när vi ska vara tre som sover tillsammans. Så förhoppningsvis dröjer det ytterligare några år innan vi måste baxa ner sängen igen.
torsdag 18 juni 2015
Är du närmare oss nästa midsommar?
Glad midsommar, raringar! För tredje gången på fyra år firar vi högtiden tillsammans med våra Örebrovänner. Men den här gången är det vi som besöker dem. De har en helt bedårande son och vi brukar träffas några gånger per år.
Vår första midsommar ihop låg pojken i sin mammas mage och vi berättade för dem att vi försökte bli med barn (sedan ett halvår), vår andra midsommar ihop var han en busig 1,5-åring (som vägrade ha på sig en midsommarkrans som omsorgsfullt knåpats ihop, haha) och vi väntade otåligt på att få inleda vår första ivf. Nu är han 2,5 år och vi väntar på att medgivandeutredningen ska bli klar.
Nä, jag törs faktiskt knappt tänka på nästa midsommar. Men ni vet väl hur det fungerar? Man kan inte låta bli … Har vi vår egen vilding då? Eller har vi i alla fall fått ett efterlängtat barnbesked? Vågar man börja traska på den stigen igen? Hoppas att det är sista midsommar utan barn i morgon? Nä, det känns riskfyllt. Men det är ju nåt slags målsnöre man nosar på där! Närmsta jul och nyår vet vi i alla fall att vi inte är föräldrar. Skönt ändå att slippa grubbla. Men jag tänker inte på det ett lager till, på hur oskönt det egentligen är att veta om det. Och så undrar jag försiktigt: Hur nära oss är du nästa midsommar?
tisdag 16 juni 2015
Att hålla modet uppe
Det är inte så mycket att berätta om i vår adoptionssväng just nu. Vi längtar, milt sagt, efter att bli föräldrar. Men vi håller modet uppe. Försöker att ha tålamod. Det känns viktigt inte minst närmsta tiden framför oss, eftersom familjerättssekreteraren snart går på semester. Att alla papper till kommunen är inlämnade tror jag att ni har koll på.
måndag 15 juni 2015
Nya biodagen
Vi var återigen i Stockholm denna helg. Jag på möhippa och mannen på svensexa. En verkligt rolig och minnesvärd helg måste jag säga. Strax efter att vi kommit hem igår var det bara att pinna iväg mot bion för att se Jurassic World, helt okej film!
Innan det bar av mot huvudstaden så har jag fotat några skolavslutningar i jobbet. Det tillhör verkligen stunderna när man längtar med hela hjärtat efter att bli en familj. Alla barn, föräldrar och släktingar är så finklädda och tänk att få höra sitt barn sjunga Idas sommarvisa. Den här gången lyfte jag blicken från linsen för att se föräldrarnas blick. Många tindrande ögon. Jag är osäker på om jag minns min första skolavslutning, kommer däremot ihåg den andra starkt som något väldigt glädjefyllt. Skolavslutningarna i högstadiet var det nästan att man plågade sig igenom. Man ville bara ha sommarlov NU och väntade otåligt på att rektorn skulle prata klart.
Avslutningsvis kan jag säga att bio var ett ypperligt sätt att slippa använda söndagen till att grubbla över barnlösheten. Nya biodagen kanske?
fredag 12 juni 2015
Sista samtalet på socialkontoret
I går hade vi vårt sista inplanerade samtal med familjerättssekreteraren. Nu börjar man vänja sig med att svara på allt en främling frågar om. Eller ja, främling är hon väl kanske inte längre. Men vi vet ju ingenting om henne och hon vet i princip allt om oss.
Om tidigare samtal berört främst dåtiden så handlade gårdagens samtal om framtiden. Hur vill vi uppfostra vårt barn? Har vi funderat på hur vi delar upp föräldraledigheten? Får vi ledigt från jobbet för att hämta vårt barn? Hur hanterar vi på om barnet tyr sig till den ena och inte den andra? När planerar vi att vårt barn börjar förskolan? Hur hanterar vi tonårstiden? Har vi några förväntningar på vårt barn? Och så vidare. Allt det här är givetvis frågor vi har funderat på, inte minst tack vare föräldrautbildningen. Men det är också frågor som egentligen är omöjliga att svara på.Visst, vi tänker och planerar. Men hur det egentligen blir, vet vi ju inte förrän vi väl är en familj.
Nu kommer inte särskilt mycket hända innan familjerättssekreteraren går på semester, kanske hinner hon kontakta någon av våra referenter. Tillbaka från semestern kontaktar hon de referenter som hon har kvar och det är även då hon börjar skriva sin rekommendation, vilket beslut hon föreslår socialnämnden att fatta vid sitt sammanträde i mitten av augusti.
Om tidigare samtal berört främst dåtiden så handlade gårdagens samtal om framtiden. Hur vill vi uppfostra vårt barn? Har vi funderat på hur vi delar upp föräldraledigheten? Får vi ledigt från jobbet för att hämta vårt barn? Hur hanterar vi på om barnet tyr sig till den ena och inte den andra? När planerar vi att vårt barn börjar förskolan? Hur hanterar vi tonårstiden? Har vi några förväntningar på vårt barn? Och så vidare. Allt det här är givetvis frågor vi har funderat på, inte minst tack vare föräldrautbildningen. Men det är också frågor som egentligen är omöjliga att svara på.Visst, vi tänker och planerar. Men hur det egentligen blir, vet vi ju inte förrän vi väl är en familj.
Nu kommer inte särskilt mycket hända innan familjerättssekreteraren går på semester, kanske hinner hon kontakta någon av våra referenter. Tillbaka från semestern kontaktar hon de referenter som hon har kvar och det är även då hon börjar skriva sin rekommendation, vilket beslut hon föreslår socialnämnden att fatta vid sitt sammanträde i mitten av augusti.
 |
| Undrar hur långt det är kvar till mål? Här, vid föräldrautbidlningen i Falun, kan man väl säga att fortsättningen på vår resa började. |
onsdag 10 juni 2015
Sju tidsfördriv under en medgivandeutredning
Det var länge sedan jag körde en lista. Här kommer *trumvirvel*
Sju tidsfördriv under en medgivandeutredning!
1. Skaffa dig en hobby.
2. Skäm bort varandra med romantiska middagar.
3. Boka in en resa. Äsch, vad fan. Två blir bra!
4. Well hello. Snacks are friends.
5. Bli bitter. På allt och alla.
6. Du kommer behöva fler hobbies. Som att följa serier. Men snälla, låt det inte gå för långt.
7. Jobba
Slutligen: Kom ihåg att inget av ovanstående på riktigt kommer få tiden att gå fortare.
Alla bilder kommer från giphy.com. Två till listor hittar du här:
Sju tidsfördriv under en medgivandeutredning!
1. Skaffa dig en hobby.
2. Skäm bort varandra med romantiska middagar.
3. Boka in en resa. Äsch, vad fan. Två blir bra!
4. Well hello. Snacks are friends.
5. Bli bitter. På allt och alla.
6. Du kommer behöva fler hobbies. Som att följa serier. Men snälla, låt det inte gå för långt.
7. Jobba
Slutligen: Kom ihåg att inget av ovanstående på riktigt kommer få tiden att gå fortare.
Alla bilder kommer från giphy.com. Två till listor hittar du här:
Och listor av lite annat slag här:
tisdag 9 juni 2015
Kimchikväll
I går var jag och Tobias bjudna hem till vår goda vän, tillika min kollega, tillsammans med några andra jobbarkompisar. Han bjöd på koreanskt käk för andra gången. Det blev bland annat kimchi, som ju är en traditionell koreansk rätt. Så, så gott! Och vansinnigt starkt.
Vår vän är adopterad från Sydkorea, han kom till Sverige som spädbarn, och ibland formligen bombarderar jag honom med tankar och funderingar så fort jag läst eller hört något nytt angående adoption eller Sydkorea. Han tar det bra och brukar ge mig sina tankar och funderingar i gengäld. Jag borde verkligen fråga om han har lust att gästblogga sin historia, eller åtminstone utdrag ur den, någon gång, det ska jag göra. Och kanske kan han dela med sig av några koreanskt recept också.
Vår vän är adopterad från Sydkorea, han kom till Sverige som spädbarn, och ibland formligen bombarderar jag honom med tankar och funderingar så fort jag läst eller hört något nytt angående adoption eller Sydkorea. Han tar det bra och brukar ge mig sina tankar och funderingar i gengäld. Jag borde verkligen fråga om han har lust att gästblogga sin historia, eller åtminstone utdrag ur den, någon gång, det ska jag göra. Och kanske kan han dela med sig av några koreanskt recept också.
söndag 7 juni 2015
De tomma söndagarna
Förutom högtider så är söndag eftermiddag en episod när det är som jobbigast att vara ofrivilligt barnlös tycker jag. Helgen är över, så det festliga har man inte framför sig. Tyst och tomt hemma. I dag smattrar dessutom regnet mot fönsterrutan. Så väntar ännu en måndag runt hörnet.
Det är ofta så där för mig, att det är så mycket enklare att le halvfånigt mot söta barnfamiljer på Djurgårdsfärjan en lördag och längta framåt med glädje, än att behöva sitta på tåget hem en söndag eftermiddag och höra kvinnan bakom sig vänligt prata om att hon är i åttonde månaden och jo, det är första barnet.
Nä, när det kommer till barnlösheten är söndagar en dag jag gärna skulle slippa. Alldeles för mycket tid till eftertanke och reflektion. Just i dag tänker jag mycket på länder. Vilket land det kan tänkas bli för oss. Mycket kan givetvis hinna hända. Men i ungefär denna ordning är väl de tre länder som känns mest aktuella för oss just nu:
1. Sydkorea
2. Taiwan
3. Thailand
Som synes så är vi fortfarande väldigt inriktade på Asien. Främst i och med de krav som ställs på oss. Men det kan ju hända att storken tar oss någon helt annanstans.
Jag är i startgroparna av ett litet pysselprojekt här hemma, som jag tänkte ska ta mig igenom söndagarna när det känns som ensammast. Men det går lite trögt eftersom att jag inte får symaskinen att fungera som den ska ...
Helgen har för övrigt varit fylld med trevligheter med god mat, dryck och bröllopsplaner. Våra vänner gifter sig om en ynka månad. Jag är toastmadame och har nu träffat brudens bror, som är toastmaster. Vi ska försöka att snickra ihop något bra. Jag har börjat i den lite mindre komplicerade men ack så angenäma änden, att spana efter vad jag ska ha på mig. Det lutar åt denna.
Förresten så dök min födelsedagspresent från Tobias upp i fredags. På ena sidan är föreningen Barnlängtans symbol och på andra sidan står ordet längtan ingraverat. Snyggt värre!
Det är ofta så där för mig, att det är så mycket enklare att le halvfånigt mot söta barnfamiljer på Djurgårdsfärjan en lördag och längta framåt med glädje, än att behöva sitta på tåget hem en söndag eftermiddag och höra kvinnan bakom sig vänligt prata om att hon är i åttonde månaden och jo, det är första barnet.
Nä, när det kommer till barnlösheten är söndagar en dag jag gärna skulle slippa. Alldeles för mycket tid till eftertanke och reflektion. Just i dag tänker jag mycket på länder. Vilket land det kan tänkas bli för oss. Mycket kan givetvis hinna hända. Men i ungefär denna ordning är väl de tre länder som känns mest aktuella för oss just nu:
1. Sydkorea
2. Taiwan
3. Thailand
Som synes så är vi fortfarande väldigt inriktade på Asien. Främst i och med de krav som ställs på oss. Men det kan ju hända att storken tar oss någon helt annanstans.
Jag är i startgroparna av ett litet pysselprojekt här hemma, som jag tänkte ska ta mig igenom söndagarna när det känns som ensammast. Men det går lite trögt eftersom att jag inte får symaskinen att fungera som den ska ...
Helgen har för övrigt varit fylld med trevligheter med god mat, dryck och bröllopsplaner. Våra vänner gifter sig om en ynka månad. Jag är toastmadame och har nu träffat brudens bror, som är toastmaster. Vi ska försöka att snickra ihop något bra. Jag har börjat i den lite mindre komplicerade men ack så angenäma änden, att spana efter vad jag ska ha på mig. Det lutar åt denna.
Förresten så dök min födelsedagspresent från Tobias upp i fredags. På ena sidan är föreningen Barnlängtans symbol och på andra sidan står ordet längtan ingraverat. Snyggt värre!
fredag 5 juni 2015
torsdag 4 juni 2015
Ett barnlängtanssmycke!
Tobias är så himla bra på överraskningar. Nej, det var ingen bok eller skiva som han ger mig i födelsedagspresent. Han har köpt ett barnlängtanssmycke! Min superrara make. Blir alldeles rörd bara jag skriver om det och kan inte tänka mig en födelsedagspresent som passar bättre. Så personligt och fint.
Hur hittade han ens smycket? Det måste jag fråga honom när han kommer hem från jobbet.
Hur hittade han ens smycket? Det måste jag fråga honom när han kommer hem från jobbet.
En dag äldre, ett steg närmare
Jag fyller år i dag! Det har inte känts supermycket i kroppen, förutom att mannen var supergullig och gjorde i ordning frukost tidigt på morgonen trots att han inte kom i säng förrän halv två och jobbarkompisarna köpte godis åt mig efter lunch. I går blev jag dessutom firad när jag hälsade på hos en vän, som nosat upp på Facebook att jag fyllde år.
Tobias har hintat om att hans födelsedagspresent till mig blivit försenad. Men jag ska få veta vad han köpt i kväll när vi käkar middag. Det är alltid lite spännande! Min gissning är någon bok eller skiva. Vi får se, vi får se ...
En kollega varnade mig för att 30-årskrisen snart kan infinna mig så här när jag nu blir 29. Men liksom kanske många andra som väntar på att få adoptera, så är jag glad för varje dag som går. I dag är ytterligare två referenspapper inlämnade, samt försäkringspappren. För varje dag som går, är vi en dag närmare att få vårt barn i vår famn. Älskade, älskade unge. Som vi längtar efter dig.
Tobias har hintat om att hans födelsedagspresent till mig blivit försenad. Men jag ska få veta vad han köpt i kväll när vi käkar middag. Det är alltid lite spännande! Min gissning är någon bok eller skiva. Vi får se, vi får se ...
En kollega varnade mig för att 30-årskrisen snart kan infinna mig så här när jag nu blir 29. Men liksom kanske många andra som väntar på att få adoptera, så är jag glad för varje dag som går. I dag är ytterligare två referenspapper inlämnade, samt försäkringspappren. För varje dag som går, är vi en dag närmare att få vårt barn i vår famn. Älskade, älskade unge. Som vi längtar efter dig.
onsdag 3 juni 2015
Spännande sommarpratare
Hurra! Anna Mannheimer och Peter Apelgren är två av årets sommarvärdar. De pratar ihop. En inte helt vild gissning är väl att de snuddar vid ämnet adoption och ofrivillig barnlöshet?
Jag noterade också att David Batra sommarpratar igen. Han har ju pratat om ofrivillig barnlöshet tidigare.
Jag noterade också att David Batra sommarpratar igen. Han har ju pratat om ofrivillig barnlöshet tidigare.
tisdag 2 juni 2015
Lugn och fokuserad
Det händer en del grejer på jobbet just nu, inte superallvarligt men inte heller särskilt roligt och inte minst sommaren riskerar att bli väldigt stressig på jobbet. Hade det varit för några år sedan hade jag antagligen brutit ihop och varit en sömnlös grubblare. Nu känner jag bara ett lugn. Jag låter inte det som händer på jobbet påverka mig privat för jag har bestämt mig för att det inte får det. Jag behöver fokusera på att må bra i adoptionsprocessen och då ser jag till att behålla mitt lugn. Det lilla bo vi håller på att bygga är allra viktigast, också för att resten av livet ska fungera. Visst, att jobbet fungerar är viktigt. Men det är inte allt och jag kan inte ta ut kaos i förskott.
När lärde jag mig att hantera skeenden i livet på detta sätt, egentligen?
Så. Jävla. Skönt.
När lärde jag mig att hantera skeenden i livet på detta sätt, egentligen?
Så. Jävla. Skönt.
Det skrivna ordet
Vi har valt att ha en god vän, mina svärföräldrar och min mamma som referenter i vår medgivandeutredning. Vi tänkte att det kanske är ostrategiskt, egentligen, att ha så nära familjemedlemmar som referenter. Men känslan att de kommer vara en så stor del av vårt barns liv, övervinner det. Ett krav som ställts på våra referenter, som jag förstått inte ställs i alla kommuner, är att de ska ha föräldraerfarenhet. Visst har vi flera vänner och bekanta med barn. Men väldigt nära vänner som umgås med oss ofta och har barn är få. Därför känns vårt val av referenter ännu träffsäkrare.
Vi har inte lagt oss i hur våra referenter formulerar sig eller vad de väljer att ta upp. Däremot har min svärmor läst upp både hennes och min svärfars brev och ja … det är en väldigt speciell känsla att få höra deras tankar kring vårt kommande föräldraskap. Jag svämmar över av värme och blir alldeles rörd. De har ju sagt tidigare hur de tänker och känner. Men det blir så vördnadsfullt att höra det i detta sammanhang.
Jag blev också rörd av att läsa vår gode väns brev. Han har känt min man länge, vi har träffats genom Tobias. Han skrev så fint om oss, vår relation till hans son, och om den längtan vi bär på. Hade han alla de orden inom sig? Så berörande och rart.
Breven får mig att reflektera över hur ord som formuleras på papper kan greppa tag i en, jämfört med när någon säger en sak spontant i ett samtal. På pappret blir det så seriöst och "på riktigt" att ta del av, kan jag känna. Det klingar inte av.
Jag känner mig så tacksam att vi har dessa underbara människor i vår närhet. Och så får jag lust att skriva en massa kärleksfulla brev till alla fantastiska människor jag känner, haha.
Vi har inte lagt oss i hur våra referenter formulerar sig eller vad de väljer att ta upp. Däremot har min svärmor läst upp både hennes och min svärfars brev och ja … det är en väldigt speciell känsla att få höra deras tankar kring vårt kommande föräldraskap. Jag svämmar över av värme och blir alldeles rörd. De har ju sagt tidigare hur de tänker och känner. Men det blir så vördnadsfullt att höra det i detta sammanhang.
Jag blev också rörd av att läsa vår gode väns brev. Han har känt min man länge, vi har träffats genom Tobias. Han skrev så fint om oss, vår relation till hans son, och om den längtan vi bär på. Hade han alla de orden inom sig? Så berörande och rart.
Breven får mig att reflektera över hur ord som formuleras på papper kan greppa tag i en, jämfört med när någon säger en sak spontant i ett samtal. På pappret blir det så seriöst och "på riktigt" att ta del av, kan jag känna. Det klingar inte av.
Jag känner mig så tacksam att vi har dessa underbara människor i vår närhet. Och så får jag lust att skriva en massa kärleksfulla brev till alla fantastiska människor jag känner, haha.
måndag 1 juni 2015
Heja Försäkringskassan!
Försäkringskassan vet då hur man retas. Du har plats 200 … 97 i kön. Haha, man tror att de skojar. Men nu har jag plats 53 efter cirka 40 minuters köande.
Jag ringer eftersom vi behöver få intyg från Försäkringskassan angående våra sjukskrivningar de senaste tio åren. Pust! Hoppas att handläggaren har koll på sånt här när jag väl kommer fram. Detta är (utöver tre referentbrev som ska nå familjerättssekreteraren inom några dagar) de sista pappren vi har att lämna in till socialen. Hurra!
Uppdatering: Vill härmed lägga fram revolutionerande material som motbevisar tesen att män inte kan göra två saker samtidigt. Här pratar mannen med försäkringskassan i telefon medan han spelar tv-spel.
På onsdag väntas våra papper landa i brevlådan! Smidigt, ändå, när man väl tar sig fram. Annan smidig grej: att man kan räcka över telefonen och få slå två flugor i en smäll, i stället för att köa varsin gång.
Jag ringer eftersom vi behöver få intyg från Försäkringskassan angående våra sjukskrivningar de senaste tio åren. Pust! Hoppas att handläggaren har koll på sånt här när jag väl kommer fram. Detta är (utöver tre referentbrev som ska nå familjerättssekreteraren inom några dagar) de sista pappren vi har att lämna in till socialen. Hurra!
Uppdatering: Vill härmed lägga fram revolutionerande material som motbevisar tesen att män inte kan göra två saker samtidigt. Här pratar mannen med försäkringskassan i telefon medan han spelar tv-spel.
På onsdag väntas våra papper landa i brevlådan! Smidigt, ändå, när man väl tar sig fram. Annan smidig grej: att man kan räcka över telefonen och få slå två flugor i en smäll, i stället för att köa varsin gång.
Nyfiken i en strut
Nu är Tobias på socialkontoret för att göra sin djupintervju. Ååh, vad det hade varit intressant att vara en fluga på väggen där. Tobias brukar reta mig för att jag så ofta vill höra honom berätta om sin barndom och han brukar inte komma på några bra saker att säga för att han redan berättat allt han kan komma på, tycker han. Så ibland kommer han på något och jag är nästintill redo med popcorn.
Jag å andra sidan … Ja, vi kan säga att Tobias inte direkt behöver be mig att berätta. Jag är så himla extrovert och analytisk när det kommer till barndomsminnen och berättar gärna för Tobias. Bland det roligaste med att träffa kompisar till honom är just om de börjar snacka barndomsminnen eller nästan ännu hellre tonårsminnen. Fram med popcornen, tänker jag.
Haha, ser framför mig att familjerättssekreteraren sitter där och frossar i popcorn medan Tobias svarar på frågorna. Sorry om ni blev lite sugna på popcorn när ni läste detta.
Bildkälla
Jag å andra sidan … Ja, vi kan säga att Tobias inte direkt behöver be mig att berätta. Jag är så himla extrovert och analytisk när det kommer till barndomsminnen och berättar gärna för Tobias. Bland det roligaste med att träffa kompisar till honom är just om de börjar snacka barndomsminnen eller nästan ännu hellre tonårsminnen. Fram med popcornen, tänker jag.
Haha, ser framför mig att familjerättssekreteraren sitter där och frossar i popcorn medan Tobias svarar på frågorna. Sorry om ni blev lite sugna på popcorn när ni läste detta.
Bildkälla
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)