Att lura hjärnan lite

Då har ytterligare en dag passerat. Jag tycker att förmiddagen och kvällen är det som går fortast. Det kan vara långsamt en stund mitt på dagen, oftast när Hanna vill göra något när de vuxna inte riktigt är med på tåget men det avleds oftast ganska kvickt. Så som det kan vara hemma också. Måltiderna hjälper oss att dela upp dagen, de kommer ju alltid ungefär samma tid och det "händer" något. Någon gång mellan lunch och middag kör vi familjegympa tills vi blir riktigt svettiga. Undrar om någon bor under oss och är orolig att de ska få oväntat besök?

I mitt huvud spelar jag upp ett minne från tonåren, när vi varit i stugan och jag och min kusin inte hade skjuts till bussen hem. Vi bestämde oss för att promenera grusvägen till busshållplatsen, drygt fem kilometer. När det kändes lite segt sa vi att "Vi tänker att det är vid nästa lyktstolpe som vi börjar att gå, som att vi inte gått något hittills". Så höll vi på så tills vi var framme. Någon lyktstolpe här och där sa vi "Då börjar vi gå!". Ungefär så försöker jag nog att tänka de här dagarna. Att inte fokusera på hur länge vi varit instängda, utan på att vi närmar oss att komma fram och i längden närmar vi oss att få träffa Alfred förstås. Då känns det lättare. Jag lurar hjärnan lite.

Vi pratar inte heller mycket med Hanna om det som väntar efter karantänen, utan har främst fokus på en dag i taget, vad hon vill göra under morgondagen och så där. Det beror förstås på att i en sexårings värld är "senare", "snart" och "Vi ska bara" i princip svordomar.

Vi fick överraskande nog dumplings till lunch i dag, så till kvällen beställde vi inte restaurangmiddag men däremot efterrätt. Oj, oj så gott. Veganska små pajer, ungefär. Det är ju fredag här också i dag, så när Hanna somnat tittade jag och Tobias på Bäst i test och skrattade ibland så vi nästan fick kippa efter andan. Riktigt roligt gäng i år!