Friheten runt hörnet

I morgon kliver vi äntligen ut från hotellrummet efter 15 nätter i karantän! Ni vet att maten lämnat mer att önska och vi har varit sura på varandra någon stund varje dag. Men det jag främst bär med mig resten av livet vad gäller de här dagarna är kvalitetstid med min familj, mycket skratt tillsammans, stor tacksamhet och kortspelet Uno. Igår lärde jag dessutom Hanna spela femkort, så som min farmor lärde mig, och det är inte klokt vilken turgumma den ungen är! 

Vi har fått lämna rummet en gång denna tid, i cirka 10 minuter, för att ta varsitt PCR-test i en buss utanför. Det var i dag. Självklart följde Linn och Robban (dockorna) med iförda obligatoriskt munskydd. Näspetaren i bussen får minst fem stjärnor av fem möjliga! Jag kände ju att han var långt in och joxade runt där, men det var inte alls det obehag som brukar vara. Magi! Mycket, mycket imponerade både jag och Tobias. Hanna fick de locka och pocka, men hon öppnade sen munnen utan tårar eller skrik. Puh, skönt. Han var så tålmodig med henne. Fint att se.

Jag har sovit relativt bra alla nätter. Men natten till i dag slog oron och nervositeten till, över vad testet skulle visa, trots alla negativa tester vi tagit. Det är ovanligt, men det händer att den som haft covid ganska långt tidigare, som vi ju haft, testar flera negativa test och sedan positivt. Då sätts man i ny karantän på sjukhus. Taiwans PCR-testning är känsligare än WHO:s rekommendation. Jag försökte lugna mig med att sannolikheten för att något av våra tester skulle visa positivt är minimal men oron har gnagt.

När resultatet kom klockan 17 i eftermiddags, kom det några glädjetårar av lättnad när det ju visade negativt för oss en efter en. Ytterligare ett steg på vägen närmare dìdi. 

Vägen till lillebror har kantats så mycket av pandemin, från början till nu på sluttampen. Senaste kvällarna har jag mumlat lite åt Tobias ungefär "Herregud. Vi ska inleda tvåbarnsföräldralivet här. I Taiwan. Inte i hemmets lugna vrå? Vi ska checka in på flygplatsen tillsammans med två barn som säkert är sjövilda och vill åt varsitt håll? Hur gör man?". Tobias å andra sidan är lugn som en filbunke och hävdar att vi gjort ungefär detta förut, fast med ett barn, och att det kommer gå jättebra. Ok, tack så mycket, då kör vi på det.