När berättar man?

Måndag och blodprovsdag. I morgon ska kliniken ringa för att berätta vad provet visade, om det är dags för ultraljud på torsdag.

Vi är öppna med vår närmsta omgivning om vad som händer i processen nu, en liten skara har till och med fått adressen till den här bloggen. Öppenheten har känts lättsam, mycket lättare att hantera än sorgen i det tysta. Fram tills nu, har jag kommit på.

Hur ska man kunna hålla det till de närmsta att man är gravid (eller inte) utan att behöva basunera ut det till alla som man har varit öppen med? Om en graviditet väl blir av, så är det ju mycket som kan hända inte minst under den första tiden. Men smusslandet, fram tills den "osäkra" perioden är över kanske inte är något för dem som väljer att vara relativt öppna med sin ivf? Vi får väl se hur vi känner om det väl skulle fungera.

En del av mig tänker att det är sorgligt att en sådan förtvivlan som missfall är så tabu och att det inte borde vara så. En annan del av mig tänker att det kanske är om möjligt ännu svårare att tackla ett missfall inför öppen ridå, på jobbet, tjejkvällen eller släktträffen.

Till störst del tänker jag att vi har väntat på det där plusset så länge. Vi kanske inte får se det inom några veckor, eller så får vi det. Jag vet att vår omtänksamma omgivning vill veta hur det har gått. Efter att vi tog av oss skygglapparna så vet de att vi har en så lång period av hopp och förtvivlan bakom oss. Jag tror att vi kommer att längta efter att få glädja oss tillsammans även om lyckan är skör.

Men jag vet inte. Jag har tänkt på det lite ju fler sprutdagar som går. Nu är vi nära det näst intill omöjliga, riktigt nära.

Det stilla hoppet

Min man och jag har olika känslor kring IVF:en. Han kan inte, vågar inte, hoppas på något ännu. Han har så svårt att tro att det är sant, att det här ska leda till en bebis för oss.

Jag å andra sidan suger tag i allt hopp jag kan finna. För till vilken nytta skulle detta vara annars? Jag kan inte tänka att vi går igenom allt det här utan att vara hoppfull. Finns inget hopp så finns ju ingen nytta med det? Men visst förstår jag maken. Han är rädd, rädd att det inte ska gå vår väg den här gången heller. Det är givetvis även jag. Men bara en liten bit av mig. En lite, lite större bit fantiserar om barnkammare och bebiskläder. Men i det tysta. Inte tvinga mannen att våga hoppas. Vi är olika.

Första sprutan

Första sprutan är tagen! Min man är en sådan klippa.

I morse ringde vi IVF-kliniken i Falun som berättade att blodprovet såg jättebra ut och att vi kunde börja med sprutorna i kväll. Hon pratade om sprutorna på ett sätt som jag inte kände igen, men jag tänkte att det där har säkert maken koll på. Hehe. Han sa att det lät obekant och vi ringde upp lite senare.

Det visade sig att vi fått lite annorlunda grejer än vad kliniken brukar skriva ut recept på, så det var lite förvirrat för en stund. Som toppen på isberget så hade vi bara fått med oss en av de två kartongerna (med flera ampuller) till svärföräldrarna och min man, som fick dona med det där, blev tvungen att mäta och spruta bort lite i stället för att bara ta en 150 ml och en 75 ml. Jag kollade inte när han gjorde det. Men jag höll i en bit av magen och kände ett litet stick när han satte första sprutan i min mage, i svärföräldrarnas kök(!). Efteråt var jag alldeles fylld med adrenalin. Min klippa till man, min hjälte. Det här är det modigaste jag upplevt honom göra. Som jag nämnt tidigare är vi båda spruträdda som tusan. Därför blir jag så euforisk över att det var (nästan) lätt som en plätt så här i efterhand.

Innan har jag stissat upp mig. Gråtit, gått in i en tyst bubbla. Funderat.  Det som är okända marker, känns lätt obehagligt ibland.  Men nu är vi verkligen, verkligen i gång. Är det möjligt? Overkligt.

Alltid redo

Serumet till sprutorna har landat. Ampullerna är parkerade i köksskåpet. I kylen ligger sprutan som ska tas sista kvällen. Sista kvällen känns fortfarande långt borta men visst kryper den närmare. Först ska vi bara ta oss igenom de här andra sprutorna. I måndags lämnade jag ett blodprov hos IVF-kliniken och imorrn ska jag ringa för att få veta vad det visade, om vi får börja med sprutorna nu eller snart. När jag tog blodprovet bad vi om en sista genomgång hur vi gör, steg för steg. Det var ju inte så himla svårt och vi minns nog egentligen, men det är nog en trygghet att ha en extra genomgång i bagaget när det väl är dags.

Efteråt tog vi en fika på ett kafé ett stenkast från IVF-kliniken. Kaféet hette "Café vi 3". Jag skrattade och sa åt min man att det inte kan vara en slump att det fiket ligger så nära en "göra barn"-klinik.

I övrigt händer inte särskilt mycket. Jag drömmer lite mardrömmar, att det inte ska funka och så där. Att de inte hittar några ägg. Men jag försöker slå bort det.

Såg ni förresten dokumentären på fyran häromveckan, Att göra barn? Den handlar om en fertilitetsklinik i Storbritannien. Det sades många kloka saker framför kameran och jag kände igen mig i så mycket. Minus är väl att det var lite för dyster statistik, men det är väl svårt för ett filmteam att styra så där i efterhand. Den är nog inte gratis att titta på längre, tror man måste ha premium-medlemsskap.

I'm burnin'

Nässprejen, tror i alla fall att det är den, har trilskats litegrann med mig. Vissa dagar får jag så enorma vallningar. Huden bränner, kroppen svettas inifrån och ingen svalka i världen tycks hjälpa. Sedan har jag varit bitvis ledsen. Småsaker har blivit universumstora för en stund. Det behövs så lite. En bebis här, en bebis där. En känsla här, en känsla där. Och så den inre värmeböljan mitt i den yttre (som förvisso är av det trevligare slaget).

Men, men. Nu har jag sprejat i över två veckor(!). Det går undan. På måndag är det dags för blodprov och två dagar senare får jag veta om det är tid för sprutor.

Konsten att spreja rätt

Den syntetiska smaken i samband med att jag tar nässprejen har förresten försvunnit. Jag tror att det smakade så illa för att jag helt enkelt drog in nässprejen på fel sätt de första dagarna. Jag tog i för hårt och drog den för långt in. Tanken är ju att man ska böja sig framåt och "pricka" näsborren uppåt och lite längre fram, såg jag senare i instruktionen, inte ta i så att nässprejen får chans att åka motorväg ner i magsäcken.

Alla dessa tårar

Igår träffade jag en vän som jag inte har träffat på länge och hon var jättegravid. Det var roligt att se henne och jag blev givetvis glad för deras skull.

Jag har inte varit ledsen över bebisar eller graviditeter på jättelänge. För jag vet ju att det inte är någon annans barn som vi vill ha. Men efteråt blir jag ändå lite nedstämd för att det inte är vi. Kanske är det också av chock, för att jag har varit så öppen med mina bördor och så har hon under hela den tiden burit på sin bebis. Gråter en skvätt för det. Så skäms jag för att jag gråter för att en kompis är gravid, gråter en skvätt för det. Så är dressingen slut när vi ska göra hamburgare, gråter en skvätt för det. Och så toppen på isberget: jag har sett fram emot att gå på afternoon tea på en herrgård - men det är fullbokat hela veckan. Gråter, gråter, gråter.

Jag vet inte, antingen är det väl bara jag för att helgen varit tuff till och från i övrigt, trots att semestern anlänt har jag varit tvungen att jobba över lite både lördag och söndag, eller så är det den här förbannade nässprejen som öppnar tårkanalen. Tur att jag skrattar och gråter samtidigt åtminstone och att min man har tålamodet och förståelsen som en ängel. Han försöker inte släta över det eller komma med lösningar, bara ger en kram eller stryker med handen på ryggen. Så gråter jag lite över det. Att han är så fin.

Ps. Jag får en del värmevallningar, fick det på jobbet i fredags också och såg fram emot att åka hem. Sätter mig i bilen, slår på ac:n men inget händer. Min hud blir bara hetare. Så märker jag att stjärtvärmen i sätet är på. Kanske lite yttre faktorer som spelade in där ...